Någon jag känner lade upp ett inlägg på Facebook idag. Om hur hemskt det är att se sig i spegeln och inse att man är tjock, samtidigt som ”vänliga” personer i omgivningen tipsar om gastric bypassoperation…..som om man inte kunde se själv att man har några kilo extra. Strax började en kommentarstråd av det längre slaget, där flera andra, mer eller mindre tjocka, eller till och med smala och tydligt underviktiga, berättade om erfarenheter av hur kroppsfixerad vår tillvaro är och hur pigga andra människor är på att kommentera ens kroppsstorlek och komma med icke efterfrågade råd.
Jag blev så trött. Några av dem som deltog i diskussionen är kollegor till mig. Det gör mig ont att de utsätts för denna form av mobbing och förtryck, pga sin storlek, när de är fina, engagerade och kompetenta yrkespersoner.
Jag tillät mig påpeka det som jag ofta funderat på förut: hur skulle det vara om alla vi som arbetar på en psykiatrisk vårdavdelning var perfekta, tjusiga, fotomodeller? Skulle avståndet mellan oss och våra patienter bli mindre, eller större om vi vårdare verkade som om vi klarade allt utan att anstränga oss? Medan ”patienterna” (= de som just nu är patienter inom psykiatrin, vilket faktiskt även inkluderar ganska många av oss som jobbar där….😉) inte klarar någonting, inte ens att se ut som modetidningarna försöker slå i oss att vi ska……
Jag tror att människor är skapta olika med avsikt. Vi ska se olika ut, ha olika styrkor, olika svagheter, och olika sätt att hantera vår tillvaro. Jag tror att tanken med det är att det blir bättre när vi jobbar tillsammans och kompletterar varandra, snarare än att alla är identiska tennsoldater, gjutna i samma form.
Och i många situationer är det inte ens en issue: i en orkester behövs både en trumslagare, några violinister och en dirigent. Om alla var trumslagare, eller ännu hellre dirigenter blev det ingen musik gjord.
I fotbollslaget kan inte alla vara målvakt eller forward, det behövs backar också….Men när det gäller kroppsstorlek finns det bara ett rätt, eller……??
Jag tänker att vi som jobbar i psykiatrin är där för att hjälpa våra medmänniskor att få tillbaka livsmodet. Att vi använder alla sätt vi kan, inklusive oss själva som ”rollmodeller” för att visa att det går att leva ett bra liv.Att vi har hittat glädje och mening….trots allt. För om vi har det kanske också du, som just nu är patient, också kan det.
Det är nämligen inte så stor skillnad på oss.
En del är ljushåriga, andra svarthåriga ,en del är smala som streck, andra buktar ut lite varstans. En del är smarta som Einstein, andra lite trögare…..en del kan sjunga rent, andra saknar helt musikalitet.. eller bollsinne, eller färgseende, eller förmågan att uppskatta koriander!
Men det spelar liksom ingen roll! Vi är alla lika värdefulla, lika viktiga och fina. Det viktiga är att vi hittar vårt sätt att leva ett meningsfullt liv och bidraga till det stora gemensamma projektet mänskligheten…
Så, ja, jag har oroat mig för en del av mina slankare kollegor, och vilken påverkan de har på våra patienter. Framförallt när det gäller personer med ätstörningar är jag rädd att trevliga, omtänksamma och supersmala vårdare är direkt farliga. De ger patienten en (felaktig) bild av att det är smal man skall vara för att vara duktig och lyckas. Jag hävdar att vi behöver fler rultiga, överviktiga människor som kan agera ”rollmodeller” för hur en fungerande människa kan vara. Och att våra ätstörda patienter får träffa lyckliga, välfungerande och kompetenta personer av alla storlekar , så att de kan förstå att det inte är kroppsstorleken som är den avgörande faktorn om man får ett bra liv eller inte.
