Förr skedde ”utvärdering”, eller kontroll av resultatet av gjorda insatser, i Svenska Kyrkan , genom förhör och visitationer. Man hade husförhör, flyttningsförhör (som gav flyttbetyg), katekesförhör, predikoförhör, nattvardsförhör, konfirmationsförhör, lysningsförhör, och kyrkoherden skulle till och med förhöra soldaterna i sin församling. Detta kontrollerades i sin tur genom att biskopen visiterade församlingarna och infordrade ämbetsberättelser från prästerna.
Genom att förhöra medlemmarna och ”mäta” deras kunskaper fick man ett mått på hur väl man från kyrkans sida lyckats i det man betraktade som uppdraget. Nu förtiden är husförhören (tack och lov!) avskaffade, och det är inte genom att mäta kunskaperna hos församlingsborna vi mäter resultatet av de ansträngningar vi gör i församlingen.
I stället använder vi oss av utvärderingsmetoder och -modeller som i olika stor utsträckning lånats in från det samhälle vi lever i och samverkar med. Dessa metoder har sedan på olika sätt omformats att passa det kyrkliga sammanhanget. Det finns såväl fördelar som nackdelar med de ”mottagandeprocesser” dessa metoder möter och diakon Stig Linde har i doktorsavhandlingen ”Församlingen i granskningssamhället” undersökt och analyserat hur dessa processer går till och vilket motstånd och vilka svårigheter som kan uppstå vid implementeringen av nya utvärderingsmetoder. Så kan nya modeller såväl mötas av entusiastiskt mottagande där man med hull och hår kastar sig över konceptet, som av aktivt avvisande där man över huvudtaget inte anser att vi som kyrka skall ägna oss åt utvärdering över huvudtaget. Linde visar på att det vid sidan av, eller i brist på, formella utvärderingsinstrument ändå alltid växer fram andra informella och ofta mindre precisa resultatmått, trots att vi inte alltid är medvetna om att vi använder oss av dem. (Så betraktades tex i en församling det faktum att man hade kö till familjerådgivningen som ett mått på man gjorde ett (tillräckligt) bra arbete).
Genom att lära oss mer om hur vi i kyrkan möter nya propåer och krav, från samhället omkring oss och från våra egna behov, när det gäller verksamhetskontroll och utvärdering , kan vi hitta vägar där implementering och tillämpning av dessa metoder blir oss till hjälp och glädje i vår utvärdering av vårt arbete snarare än att upplevas som irrelevant och utifrån kommande kontroll av det vi gör. Stig Lindes avhandling ger oss rikligt med ny information inom detta område och väcker lust och längtan att gå vidare i diskussion och praktik när det gäller utvärdering av vårt arbete.
