Hur olika det kan vara.

Efter ett antal timmar i möte om vår framtida verksamhet tillsammans med kollegor och förtroendevalda kände jag mig mest som en urvriden disktrasa och somnade nästan på bussen in till sta'n. Helst skulle jag åkt hem för att sova, men hade en samtalsgrupp om sorg som skulle träffas. Hur skulle detta gå?

Man kunde tro att ett par timmar tillsammans med personer som förlorat någon nära anhörig genom självmord skulle ha sugit de sista dropparna ork ur mig, men konstigt nog var jag betydligt piggare efter samtalsgruppen än innan.

Var och en har en berättelse som rycker tag i en och engagerar, det är så stimulerande att vara med i en grupp där människor växer och stöder varandra på ett så underbart sätt.

Kanske är det så att man blir pigg av att hålla på med något som känns genuint meningsfullt, som är både viktigt och intressant? I varje fall är jag oändligt tacksam att ha ett arbete som engagerar mig!

Februarivår

Ännu en vinterdag utan snö eller minusgrader. Vad är det som händer?

Även om det är skönt att slippa skotta, känns det som om världen är ur led. Och kanske är den det?

Klimatfrågan är så stor och så viktig att det är svårt att se hur vi skall kunna hantera den utan att bli fullständigt överväldigade, och bara ge upp i pur utmattning. Det bäddar skrämmande snabbt för en uppgivenhet vi inte är betjänta av.

Och visst gör jag mina små nedslag i världsförbättringsbranschen, men speciellt konsekvent blir det ju inte.....

Men kanske det ändå är bättre, eller kanske t.o.m. ett riktigt rimligt alternativ. Vi har så bråttom, vill se så snabba resultat med en gång så att vi tenderar att förkasta, eller inte ens lägga märke till de små förändringar som sker i det tysta och som så småningom kanske kan bli som små bäckar vilka samlas till en stor flod. Den lilla bäcken är inte mycket att skryta med, men utan alla de små bäckarna blir det ju ingen flod....

Tage Danielsson skrev för länge sedan:

En droppe droppad i livets älv
har inte kraft att flyta själv
men det ställs ett krav på varenda droppe
om hjälp att hålla de andra oppe!

Kan vi bara hålla det för ögonen, och minnas att alla våra små insatser tillsammans är mycket bättre än inga alls, får i alla fall jag kraft att inte ge upp och resignera inför det övermäktigt stora uppdraget. Varje liten sak jag gör, varje ekologiskt äpple jag köper spelar roll. Och det tas inte ut, det omintetgörs inte, det blir inte meningslöst för att inte alla äpplen jag äter är kravmärkta.

Så håll ut. Fortsätta kämpa i det lilla. Vi spelar roll!

Att synas eller inte vara -- är det frågan?

"Om du inte syns finns du inte."


Visst med en aning pessimistisk människosyn kan man ironisera kring fenomenet blogging,facebook, msn och alla de andra sätten att hålla sig socialt uppdaterad på nätet.


Och naturligtvis finns det en viss substans i denna kritiska hållning. Vårt samhälle blir alltmer inriktat på att vi alla skall beträda scenen, visa upp oss och få applåder som bekräftelse på vårt existensberättigande. Eller möjligen ruttna ägg och övermogna tomater......

Men själv blir jag både glad och lite imponerad över de möjligheter som idag finns att hålla sociala kontakter med människor omkring en vid liv. Sedan är det ju upp till den enskilde hur man vill använda sig dessa möjligheter. Som i de allra flesta andra har ju myntet i regel två sidor, och ansvaret för hur vi använder oss av alla de fantastiska redskap den nya teknologin förser oss med ligger faktiskt på oss själv. Och när blev det fel att säga till en kompis: "hej, jag gillar dig" ? Även om man sedan inte uttrycker så värst mycket djupa tankar, utan snarare leker tillsammans.
Så alla ni internetnördar,stå på er.
Det finns ingen som har rätt att värdera de olika sätten att kommunicera på. Det är inte "finare" eller mer äkta att skriva brev än att skriva på datorn. Och brevskrivning har i alla tider betraktas som en kulturell dygd. Enda skillnaden är att på din blog gör du breven tillgängliga för alla som har lust att läsa dem, och det är ganska sälllan du får något gensvar. Men för övrigt är det inga större skillnader. So go for it: keep on blogging!