Främling
Ordet pilgrim, kommer av latinets peregrino, främling.
Pilgrimen vandrar genom världen på väg mot det mål han längtar efter.
Pilgrimen har lämnat det säkra, det invanda och trygga och givit sig ut på okända stigar, mot ett mål han/hon aldrig sett, men hört talas om, och kanske anar.
Pilgrimen är en främling på alla de platser, i alla de situationer, bland alla de människor, han möter på vägen. Ibland är det roligt, spännande, berikande härligt, att få möta nya människor, nya platser, nya tankegångar och förhållningssätt till tillvaron. Men ibland kan det bli tröttsamt. Så mycket nytt och ovant, så mycket att ta in och lära, att förhålla sig till.
Det är inte lätt att vara pilgrim, främling, och ständigt möta nya och obekanta miljöer och förhållanden, men det underlättar naturligtvis om man är en frivillig pilgrim. Om man själv gjort valet att leva som främling. Och inte tvingats till det.
På något plan är vi alla pilgrimer i tillvaron. Av och till möter vi situationer vi känner oss främmande inför. Frågande och osäkra.
Men det finns också de av oss som lever med främlingskapets avigsidor mer än andra, de som är verkligt ofrivilliga pilgrimer på vår jord.
Jag tänker på flyktingarna. Människor som av politiska, religiösa eller ekonomiska skäl bryter upp från sin trygga och invanda tillvaro, där det vet vilka normer och regler som gäller, där de är välbekanta med risker och möjligheter, för att kasta sig, mer eller mindre huvudstupa, ut i det okända.
Det finns också ständiga främlingar, vilka aldrig på riktigt kommit in i den mänskliga gemenskapen, som inte förstått eller givits möjlighet att förstå de social normer och outtalade regler som gäller i ett visst sammanhang. Människor som lever i utanförskap redan från tidiga år utan möjlighet att hitta vägar in i den tillhörighet som är så viktig för oss alla.
Det ofrivilliga främlingskapet kan också drabba dig och mig, vi som tror oss så säkra och etablerade i vår vardag. En sjukdom, ett förlorat arbete och vips, är vi främlingar inför det som tidigare kändes så hemtamt och säkert. Vi blir pilgrimer i vår egen värld. Främlingar på nya vägar, vandrande mot ett okänt mål.
Pilgrimen är på väg, genom ett okänt, och ibland ogästvänligt landskap, mot ett mål han aldrig sett, utan endast anar i fjärran. Inför detta predikament är vi inte så kaxiga och storvulna. Kanske kan det kännas som en stor nåd och lycka att få dela innehållet i en ränsel med en medvandrare i en solig skogsbacke.
Är inte livet vi lever, hela det en pilgrimsvandring? På ständigt nya vägar, genom storm, regn och dimma? Borde vi inte sätta oss ned i varje vindskyddad glänta och dela de smörgåsar vi bär med oss? Borde vi inte bjuda våra kappor och hattar, till skydd mot sol, regn, vind och mörker, till våra medvandrare, för att hjälpa dem på vägen. För att göra deras vandring lättare?
Vi vet ju så väl hur de har det! Vi vandrar samma väg själva.
Och när en främling möter en annan, och berättar om en erfarenhet den andre också upplevt, blir inte främlingskapet längre så överväldigande. Då möts man i gemenskap på pilgrimsvägen. Villkoren och betingelserna för vår vandring må skilja sig en smula, men i grund och botten är vi ganska lika.
Vi behöver dock mötas på vägen , två främlingar som delar, blir två vänner i gemenskap. Och främlingskapets avgrund minskar en smula.
Är inte det en uppmaning och utmaning till varje pilgrim i vår värld?
