måndag 31 december 2007

Den tredje åldern

Några reflektioner kring Patricia Tudor-Sandahls bok Den tredje åldern.

Genom att läsa Patricia Tudor-Sandahls böcker i den kronologiska ordning de skrivits kan man i viss mån följa hennes utveckling i andligt-existentiellt perspektiv under de senaste 15-20 åren. Redan då P T-S’s författarskap enbart utgick från hennes gärning och erfarenheter som psykoterapeut läste jag med behållning hennes böcker. Sedan dess (tidigt 90-tal) har hon själv genomgått omvälvande förändringar i sitt liv och också gjort ett bokslut med sin egen barndom och uppväxt. I nästa skede, efter detta avstamp i det som varit, synes hon sträcka sig framåt och försöka förmedla en vision, en hoppfull bild, av en bättre och meningsfull framtid såväl för sig själv som för sina läsare.

Boken ”Den tredje åldern” har jag dock hittills ”hoppat över”. Av någon märklig anledning verkade den inte beröra mig, jag var helt enkelt inte beredd att läsa om det näraliggande åldrande som jag själv står inför. Kanske kan man betrakta detta ointresse som en form av förnekande. Till min överraskning visar sig detta dock vara en mycket bra bok. Kanske en av hennes allra bästa. Eller också är det så att den just nu passar bra in i mitt liv, i min livshistoria. 49 år gammal står jag på tröskeln till den tredje åldern, de tysta och föga uppmärksammade åren mellan femtio och sjuttio.

Och mitt sammanfattande helhetsintryck av det hon förmedlar är bekräftelse. Vad skönt att det finns någon som bekräftar detta som jag själv börjat ana, det jag hoppas skall vara sant. Att åren mellan femtio och sjuttio skulle kunna vara en bra tid i livet. Kanske en av de allra bästa. Med tillräckligt med erfarenhet och kunskap för att få perspektiv på tillvaron, för att kunna njuta ett slags lugn i sin själ, samtidigt som man får mer egen tid till sitt förfogande och innan den successivt nedsatta fysiska förmågan i någon mer betydande grad begränsar ens möjligheter att leva ett aktivt liv. Jjippee! Femtio, here I come! Barnen är stora, klarar sig rätt bra på egen hand i vardagen. Relationen till min man är god, stadig och trygg, en varm glöd att värma sig och vila vid. Jag ser var min roll i yrkeslivet är. Ännu finns utrymme för justeringar men huvudinriktningen är klar, ligger fast sedan kanske femton år tillbaka. Jag har hittat mitt spår och trampar vidare i det. Enligt P T-S är goda relationer till de närmaste och ett trivsamt arbete två mycket viktiga faktorer för att uppleva ett välbefinnande i livet. Enligt min uppfattning gäller detta i vilken ålder man än befinner sig.

När det gäller just den tredje åldern hävdar hon vidare att bestämma sig för vad man värdesätter och sedan ha modet att omsätta det i handling är livsviktigt i denna fas av livet.
Man behöver i denna ålder inte bry sig så mycket om vad andra tycker och tänker (om de inte har makt att påverka ens liv i en negativ riktning därför att de inte godkänner en—min kommentar).Enligt P T-S är ett säkert sätt att hålla livsglädjen på avstånd att jämföra sig med andra. Avundsjuka är en säker glädjedödare, liksom förväntningarna att andra ska godkänna allt du gör. En annan central faktor som hon nämner och som kanske är såväl lättare som svårare att uppnå, är en god självacceptans. Här handlar det ju snarast om en intrapsykisk process hos den enskilde vilken förutsätter såväl ett visst mått av erfarenhet som en relativ personlig mognad. P T-S lyfter fram, och påminner om, sådana självklara, men ack så svåruppnåeliga, faktum som att självacceptansen underlättas av att man kan se sig själv som en del av en större helhet, ett större sammanhang, av att jämförelse med andra så gott som alltid är av ondo och att man skall akta sig för perfektionism .Hon för vidare ett resonemang om att skam står i vägen för acceptans och frihet, och att alla former av misslyckanden är skamfyllda i vår kultur. Många människor i vårt samhälle tyngs av idealbilder som blir mer och mer ouppnåeliga ju äldre vi blir. Som en följd av detta kan till och med den naturliga åldringsprocessen väcka skam i ett samhälle där idealet är att vara stark och fläckfri. Som motvikt till detta hävdar P T-S att man i den tredje åldern kan uppnå ”De fem friheterna”. Dessa är enligt henne
1. att se och höra det som finns här och nu (till skillnad från det som borde finnas, fanns eller kommer att finnas)
2. att säga vad man känner och tänker (till skillnad från det som man borde tänka och känna)
3. att känna vad man känner (till skillnad från vad man borde känna)
4, att begära vad man behöver (till skillnad från att alltid vänta på tillåtelse)
5.att riskera något för egen del (till skillnad från att alltid välja den tryggaste lösningen)

Detta kommer enl P T-S innebära att man blir modigare, att man inte längre behöver utmärka sig och till varje pris vara bäst utan att man kan uppnå insikten att även misslyckanden går att göra något bra av. Man kan se det som en ny chans att bestämma sig för vem man är och sedan vara det helt och fullt. Man slipper låtsas vara något annan än den man är. Man får gå sin egen väg.

Vidare visar P T-S på hur nya sfärer kan och bör få större betydelse i livet efter femtio.
Utöver det hon kallar den borgerliga sfären har man nu möjlighet att ägna sig mer åt såväl den sinnliga sfären som det hon kallar den andliga sfären. Hon menar inte att man skall överge det ena för att ge plats åt något annat, utan snarare att finna en balansgång mellan dem, där de alla har sin plats i ens liv, samtidigt som man bara ägnar sig helt och fullt åt en i taget.

Hon påpekar att balans inte är samma sak som stabilitet, utan att balans tvärtom förutsätter en viss flexibilitet och rörligt. Hon hävdar t.ex. att det inte går att hålla en psykisk balans om man har så orubbliga åsikter att nytänkande automatiskt utesluts. Den som vill behålla balansen måste våga riskera jämvikten ett tag, luta sig lite hit och lite dit, och ändå hitta tillbaka till mittpunkten.

Jag tilltalas av P T-S uppmaning att man skall ta vara på det lustfyllda i livet. Hon säger att man i den tredje åldern är skyldig sig själv att värna om sin tid och sin lust!
Enligt henne är det när man engagerar sig i det man har lust att göra (vilket inte alltid är det som är lätt eller som man är världsbäst på) som man mår som bäst. Därför bör man flera ggr om dagen fråga sig ”varför gör jag det här?”


Patricia Tudor-Sandahl ger alltså en positiv och hoppfylld bild av de möjligheter ”den tredje åldern” erbjuder. Men hon visar också på att det kräver medvetenhet, vilja, kunskap och engagemang från den enskilde för att uppnå denna fördelaktiga utveckling. Genom att läsa hennes bok kan man få en introduktion till detta arbete i ens eget liv.

torsdag 27 december 2007

Så svårt att minnas.....

(Herren säger):”Min nåd är allt du behöver”. Ja, i svagheten blir kraften störst. Därför vill jag helst skryta med min svaghet så att Kristi kraft kan omsluta mig. Jag gläds åt svaghet förolämpningar, svårigheter, förföljelser och nöd när det är för Kristi skull. Ty när jag är svag, då är jag stark. (2 Kor 12:9)

Den som vill vara stor bland er skall vara de andras tjänare, och den som vill vara den förste bland er skall vara de andras slav. Inte heller Människosonen har kommit för att bli tjänad, utan för att tjäna och ge sitt liv till lösen för många. (Matt 20:26-28)


Åh, så svårt att minnas.....
Varje dag behöver jag läsa dessa ord. Om och om igen, tills de lägger sig som balsam kring mitt oroliga hjärta. Jag, som har så svårt att finna mig i svagheten och litenheten. Jag, som så gärna skulla vilja vara störst, bäst och vackrast, kunna och veta allt och vara beundrad av alla.

Jag, som har fått det dubbelt svåra uppdraget att avstå från allt detta tjusiga och bära min svaghet, min bräcklighet och sårbarhet utanpå kroppen. Öppen för var och en att se.

Att det kan vara så svårt att finna sig i sin lott! Eller skall vi säga ta sin utmaning på allvar.....

Lägg ner sorgen, smärtan och avunden! Det finns så mycket viktigt att göra. Du har så mycket som just du kan tillföra, även om de just inte renderar allmänhetens lovsång och applåder. Det kanske får betraktas som en särskild ära att bli utvald till att stå stadigt mitt i maktlösheten. Om än oändligt frustrerande!!

måndag 17 december 2007

Vad svarar du Gabriel?

Luk 1:26-38

Bebådelsen, en av våra allra mest välkända texter. Jag gissar att ni som sitter här kan den i princip utantill. Att ni, precis som jag, ser scenen som en välbekant film framför era ögon. Maria, ängeln Gabriel och rummet de möts i har för länge sedan antagit sitt bestämda utseende, fått sina former. Replikerna kan vi ordagrant återge, det här är så tryggt och välkänt att det nästan blir lite banalt att prata om det.

Samtidigt är det ju så revolutionerande, så centralt i den kristna tron att det aldrig slutar att slå oss med häpnad.

Maria är en ung flicka, en alldeles vanlig människa, precis som du och jag. Hon är fullt på det klara med sina möjligheter och sina begränsningar, hon dristar sig till och med att komma med invändningar mot ängelns befängda påstående. Hon vet ju att det behövs en kvinna och en man för att det skall kunna bli några barn, och hon har ju inte varit tillsammans med någon, hon har inte haft någon man. Det går inte, Det är biologiskt och mänskligt sett fullständigt omöjligt att hon skulle kunna bli gravid. Det är nästan så man kan ana en gnutta löje i hennes fråga till ängeln: Men hur skall detta ske? Det måste ju till och med en ängel fatta att det inte går! Står han och driver med henne? Eller är han faktiskt så korkad?

Med en ängels tålamod börjar så Gabriel berätta. Han berättar om Elisabet, Marias släkting, en gammal tant, enligt Marias referensramar, som också blivit gravid, nu på sin ålders höst. Långt efter klimakteriet, när det mänskligt sett skulle vara omöjligt. Han redogör för hur Gud skall sända sin heliga Ande, sin speciella kraft, just till henne, Maria, och göra det möjligt som är omöjligt för människor men fullständigt möjligt för Gud. Hur Gud skall bryta alla biologiska lagar, hur han skall trotsa naturens gång och människans kunskap och förväntningar genom att göra henne gravid. Och att det barn som kommer att växa i hennes livmoder därför inte heller kommer att vara bara en vanlig baby, utan Guds son, på ett alldeles speciellt sätt ett barn av Gud. Ja, faktiskt Gud själv.

Gud själv, som gör sig liten som en spermie, visserligen en högst gudomlig spermie men ändå en alldeles liten, och smälter samman med Marias helt vanliga mänskliga ägg, för att ta plats i en person som är alltigenom människa, och samtidigt helt gudomlig.

Och Maria lyssnar. Hon försöker ta till sig ängelns berättelse, hon försöker förstå. Men det går ju inte! Att förstå det ängeln säger är omöjligt! Här räcker hennes mänskliga hjärna, hennes förnuft och förstånd inte till. Men plötsligt fylls hon av en stor glädje. Hela hennes inre bubblar och porlar av en varm sprudlande glädje. Och hon fylls av visshet. Hon behöver inte förstå. Hon behöver inte begripa ett enda dugg av det som skall ske. Det räcker med att hon låter Gud verka. Att hon ställer sin kropp och sitt liv till Guds förfogande, så kommer det mest fantastiska under att ske. Gud kommer att låta sig födas till jorden som en högst mänsklig, fullkomligt vanlig liten baby. Marias baby. Och det enda Maria behöver göra är att låta det ske. Så fattar Maria sitt beslut. Hon säger de avgörande orden: Jag är Herrens tjänarinna. Må det ske med mig som du har sagt.

Och genom att en enda alldeles vanlig människa ställer sitt liv till Guds förfogande stiger Gud på ett mycket konkret och påtagligt sätt in i vår värld. Han tar plats mitt ibland oss. Han förändrar människors tillvaro och räddar oss till evigt liv.

Vad svarar du ängeln Gabriel när han kommer till dig?

söndag 25 november 2007

Att ge sårbarheten ett ansikte.

”Sälj dig själv!” ”Framhäv dina fördelar!” ” Den som syns är lyckad” ”Tro på att just du har något unikt att bidraga med till världen.”

Att vara svag är ingen ”hit” i dagens samhälle. Vi som av olika anledningar någon gång dragit ett av de kortare stråna i livets lotteri, skall väl åtminstone ha vett att hålla tyst med det. Hålla god min i den trendiga cirkusen och försöka låtsas som om vi är med på tåget.
När vi egentligen inte har en susning. Vi som står där i livets periferi och skrapar försiktigt med foten. Vi som uppenbarligen inte är vare sig unga, vackra eller framgångsrika. Vad vi än försöker ge sken av.

Å andra sidan är vi ganska många. Fast vi inte märks.
Och de flesta av oss kommer någon gång, förr eller senare, själva få göra erfarenheten att ”dra ett kort strå”, i varje fall om vi får leva tillräckligt länge. Och får vi inte det kanske själva döden är ett nog så påtagligt sätt att få prova på tillkortakommanden och motgångar.

Men varför pratar vi inte om det? Varför delar vi inte med oss av våra tillkortakommanden och besvikelser? Varför stoltserar vi bara med våra framgångar och kämpar frenetiskt för att överglänsa varandra? När det finns så mycket att vinna på att våga sårbarheten. Att kunna stå för svagheten och misslyckandena. Att dela de mänskliga villkoren och begränsningarna med varandra. I stället för att förneka dem.

Det innebär ju alls inte att vi skall ge upp och bara sitta och deppa tillsammans för att tycka synd om oss själva. Det handlar i stället om att all den kraft som går åt till att dölja och förneka, för andra och för oss själva, får frigöras för att kunna användas till annat. Sådant som är mer konstruktivt. Genom att inse att vi alla gör våra misstag, att vi alla har våra tillkortakommanden kanske vi kan ha lite större överseende, såväl med våra egna svagheter som med andras. Och våga leva livet lite fullare.

lördag 24 november 2007

En månad kvar till jul

Idag är det den 24:e november. Exakt en månad kvar till jul.

Precis som den 24:e november 1993, för 14 år sedan.

Jag minns faktiskt inte längre om det var en tisdag eller en onsdag. Men jag minns att jag var primärvårdsjour i Västerås. Jag satt på Herrgärdets vårdcentral och hade väntrummet fullt av snuviga, astmiga och krassliga patienter vilka alla väntade på sin tur. Det var mycket attt göra och jag jobbade på ganska tappert.

Så knackar sköterskan på dörren och säger att jag har telefon. Det är min bror som meddelar att pappa fallit ihop på den kurs han var på och nu förts medvetslös till Nyköpings lasarett.
Och det är illa.

Innan jag har fått tag på en annan läkare som kan gå in och fortsätta jourandet i stället för mig
känns det som en veritabel evighet. Och väl iväg i bil på novembermörka småvägar genom Sörmland tror jag aldrig jag kommer fram. Halvvägs ringer jag till intensiven i Nyköping. "Kör försiktigt, vi gör så gott vi kan" säger sköterskan. "Ta hand om min pappa. Jag tycker om honom" svarar jag, och vet att det naturligtvis inte påverkar vare sig insatserna eller utgången, men något måste jag få vädja med. Och hela tiden ber jag: "Gode Gud, låt min pappa leva", medan de snöpudrade vägrenarna fladdrar förbi i mörkret."Låt min pappa leva".

När jag äntligen kommer fram till Nyköping är det naturligtvis för sent. Min pappa ligger där blek och död. Och jag gråter mot hans axel.

Den natten tillbringar mamma och jag på Esso motorhotell i Nyköping. Ingen av oss sover. Våra kroppar är lika mycket i uppror som våra själar, och vi springer i skytteltrafik till hotellrummets toalett.

Dagen därpå får vi se honom igen. Lika blek, lika tyst och död som kvällen före. Och till sist lämnar vi Nyköping bakom oss och kör i var sin bil upp mot Stockholm.

Lella och barnen har kommit från Västerås när vi kommer till Tyresö.

För en gångs skull hade jag i mycket god tid ordnat en julklapp till min pappa. Jag hade låtit fotografera av och göra iordning ett foto av hans farfar och farmor. Inramad och klar låg paketet där redan en hel månad före jul. Nu fick jag ge fotot till min bror istället.

Och ingenting är nå'nsin mer som förut.

torsdag 8 november 2007

Min diakonisyn

Diakoni är grekiska och betyder tjänst.

Diakoni är ett förhållningssätt till livet, tillvaron och våra medmänniskor.
Diakoni är det tjänande förhållningssätt som Jesus själv har, det tjänande förhållningssätt som han försöker förmedla till sina lärjungar. Det förhållningssätt som vänder upp och ned på alla gängse värdeskalor. Det förhållningssätt där inte bara den rike och starke räknas, utan det förhållningssätt där de sista skall bli de första, där man har sin styrka i svagheten.
Diakoni är ett sätt att leva, ett sätt att omsätta det kristna kärleksbudskapet i praktisk handling.
Diakoni är en ofrånkomlig konsekvens av att man tar evangeliet på allvar


Diakoni är inte en av kyrkans verksamheter. Det diakonala, det tjänande, förhållningssättet är en grundsyn som skall genomsyra allt vad vi som kyrka företar oss.
Diakoni är något som angår alla kristna, diakoni är inte något som enbart diakoner och diakoniassistenter ägnar sig åt.
Det tjänande förhållningssättet är så centralt och så viktigt i den kristna tron att man avsatt ett särkilt ämbete för att främja det. Man har tillsatt
diakonatet.

Diakonatet
finns alltså till för att hjälpa kyrkan att behålla det diakonala, det tjänande förhållningssättet i fokus i all sin verksamhet. Vi vet alla hur gärna vi människor drar iväg i och förblindas i vår ambition och välvilja, hur lätt vi faller för maktens och ärans frestelser, också vi kristna. Därför har kyrkan, i sin självkännedom och vishet, utsett speciella diakoner, personer som i sitt ämbete har som främsta uppgift att på olika sätt visa på och hjälpa människor att förverkliga det diakonala och tjänande förhållningssättet i sina liv.

Detta är ett stort, grannlaga och mångfacetterat uppdrag som kan behöva utföras på en mängd olika sätt. I olika sammanhang och med olika metoder, alla specifikt avpassade efter just de omständigheter som råder på en viss plats vid en viss tid. Diakonatets uppdrag kan alltså inte vara statiskt och en gång för alla i detalj definierat, utan behöver med nödvändighet vara flexibelt och kunna anpassas till rådande behov och förhållanden.

Diakonin har dock ett antal gemensamma grundläggande perspektiv vilka förblir oföränderliga:

  • Barmhärtighetsperspektivet—diakonin verkar alltid utifrån empati och medkännande med människan i hennes svåra situation. Diakonin har inga färdiga svar, kan aldrig vara dömande, diakonin försöker alltid se och förstå varför en människa hamnat där hon är och hjälpa henne utifrån hennes aktuella livssituation, utan att ta ifrån henne hennes ansvar för denna.

  • Utsatthetsperspektivet—diakonin skall ha ett särskilt fokus på ”de mest utsatta”. Det handlar om att identifiera, uppsöka och upprätta, och i församlingens gemenskap inkludera, människor som i det övriga samhället av olika anledningar är marginaliserade och åsidosatta,

  • Underifrånperspektivet—diakonin kan inte ha anspråk på att vara expert, den som vet bäst och skall ställa allt till rätta. Diakonin vet att den enskilda människan är den som är bäst skickad att se och bedöma vad hon själv behöver. Diakonin kan aldrig utöva makt eller tvång över människor och kan heller inte användas till att gå maktens och överhetens intressen. Diakonin skall alltid stå på den lilla människans sida och ge röst åt den som inte själv kan uttrycka sig.

  • Ömsesidigheten—medvandrarperspektivet. Diakoni handlar aldrig om hjälpverksamhet ”från” någon ”till” någon annan, utan om ett utbyte i ömsesidighet där såväl givandet som mottagandet fyller mänskliga behov värda att beaktas och där rollerna måste få vara flexibla och föränderliga.

Uitfrån denna gemensamma diakonisyn arbetar diakonin för att i handling och ord förkunna evangeliets kärleksfulla och nåderika budskap och förverkliga Guds rike här mitt ibland oss.


Bröllopet i Kana

27 januari 2007


Bröllopet i Kana. En välkänd och älskad berättelse från Jesu liv.

Man kan ju fråga sig varför den finns med i Bibeln egentligen.

Visserligen gör ju Jesus ett under. Ett högst påtagligt och ganska spektakulärt förvandlingsnummer kan man nog tycka. Ett bevis för att han är Guds son som är svårt att säga emot.

Men varför just det? Varför just då?
Det finns ju så många berättelser om de under Jesu gjorde.

Ofta har vi nog en benägenhet att fastna där, stirrande på allt det goda och det ädla Jesus gjorde. Vi blir lite förstummade. Han var så perfekt, så fantastisk. Räddade folk från sjukdom och död, återupprättade åsidosatta och förtryckta. Rörde sig i den sant filantropiska eliten.
Så långt från mig själv, från mitt liv och min futtiga verklighet. Så där utopiskt änglalik kan ju bara den vara som själv är gudomlig. Det är inget för oss vanliga dödliga. Vi rör oss i olika sfärer, Jesus och jag.

Vad bekvämt det skulle vara om jag kunde hålla Jesus så där ifrån mig. På armslängds avstånd. Och säga: men det är ju skillnad! Det måste ju vem som helst förstå! Jesus var ju Guds son. Helt omänskligt fantastisk! Gjorde allting rätt och möttes av massornas jubel. Inte kan man väl tänka sig att jag skall kunna göra som han. Det är väl ändå att förvänta sig lite för mycket!

Men tack vare berättelsen om bröllopet i Kana kan jag inte hålla Jesus så där lagom långt i från mig.
Här kliver Jesus in i min vardagliga verklighet. I ett sammanhang där det inte handlar om att göra stora hjältedåd, av livräddande eller genomgripande karaktär, utan om att gå in med den kraft och den förmåga jag har. Mitt i det sammanhang där jag står.
Om att försöka hjälpa till också i det futtiga och lilla. Inte bara när den stora olyckan inträffat och jag kan göra en storartad och bejublad insats, utan också när någon klantat till det lite grann och gjort en misslyckad beräkning.

Egentligen var ju Jesus inte speciellt intresserad av att hjälpa till på bröllopet i Kana heller. Han sade till att Maria att låta honom vara, men gick sedan motvilligt med på att försöka ge lite hjälp på traven. Och så kan jag också känna mig. Nej, jag vill egentligen inte. Kan ni inte låta mig vara? Men OK då, när ni nu tjatar så.....

Och jag tycker det är så skönt och befriande att Jesus gör så också. Att mitt i sin fantastiska gudomlighet och all sin ädelhet är han så påtagligt normal och mänsklig. Lite sträv och motig, över det han kanske betraktar som lite futtigt. Och det ger mig lite kraft, lite råg i ryggen; vi kanske inte är så vansinnigt olika; Jesus och jag.

Visst han är Guds son och kan göra fantastiska under, som att förvandla vatten till vin. Men han är också en vanlig människa, med fel och brister, svagheter och styrkor, precis som jag, som alla vi andra. Han lever under samma mänskliga villkor som vi.

Och kan han låna sig, och sin väldiga kraft, till det där lilla, och kanske till synes inte så fantastiska, så kan väl jag också göra det.
Så blir också jag uppmanad att ställa mig och min förmåga till andras hjälp och stöd. Även om jag kan tycka att det inte alltid är så väldigt ärorikt och tjusigt.

Så tack vare berättelsen om bröllopet i förmår jag inte hålla Jesus ifrån mig.
Vi lever samma liv. Under samma villkor. Jesus och jag. Det är befriande. Och uppfordrande. I samma andetag.

Det är så mycket jag inte förstår........

Eftersom jag är ledig den här veckan hinner jag för omväxlings skull tänka efter.

En fråga som ligger mig varmt om hjärtat är det ekumeniska arbetet i våra kyrkor.
Hur skall man kunna föra ut det kristna budskapet på ett trovärdigt sätt när kyrkor och samfund ännu ligger i luven på varandra, trots att det står i Bibeln att vi skall älska varandra?? Om vi inte ens kan hålla sams oss själva emellan, hur skall vi då kunna föra ut ett kärldeksbudskap så att också andra tror det är möjligt?
Jag har idag suttit och skrivit samman vår nomineringsgrupp, Framtidens Kyrka i Tyresö församlings, utkast till program i ekumeniska frågor och haft anledning att dels läsa Charta Oecumenica ännu en gång, dels reflektera lite över vad i detta dokument som är applicerbart i det stora sammanhanget och vad som går att omsätta i det lokala praktiska arbetet.

Jag tror att vi kan göra så mycket tillsammans. Inte minst i det lokala diakonala arbetet borde väl inga skiljelinjer egentligen råda oss emellan, utan det handlar väl snarare om att kavla upp skjortärmarna, sätta oss ned vid samma bord och börja jobba på hur vi skall arbeta tillsammans.
Men så ser inte verkligheten ut i den del av världen som jag lever i.

Här har vi ett existerande kristet samarbetsråd, TKS, som har funnits i 17 år och som gjort mycket gott ekumeniskt arbete under de åren, men till min, och många andras, stora sorg och bedrövelse deltar för närvarande inte Tyresö församling i detta samarbete. Enligt uppgift ligger verksamheten tillfälligt nere för att man skall fundera över och ta ställning till hur det ekumeniska arbetet bäst skall bedrivas. Varfär ett sådant funderande inte kan ske inom den befintliga organisationen övergår mitt förstånd. Om det inte handlar om rädsla för våra kristna bröder och systrar i de övriga tre församlingarna, måste det beror på avancerade krockar i enskilda ledares personkemi. Och det kan väl inte få avgöra om det sker något samarbete eller ej! Det måste väl rimligen kyrkorna kunna sätta sig över.

Enligt min uppfattning är det (nästan) aldrig någon god idé att dra sig ur och hålla sig på sin kant. En betydligt mer framkomlig väg är att stiga fram mitt i gröten och tydligt deklarera sin ståndpunkt, men att hela tiden bibehålla kommunikationen öppen. Inget är så förödande för fortsatt samarbete som när någon klipper kommunikationen mellan parterna.

Så snälla, styrande i Tyresö församling: återuppta snarast kommunikationen med våra vänner i de andra kristna församlingarna! Varenda dag som vi drar ut på detta förlorar vi alla i såväl trovärdighet som i hopp om framtida samarbete.

Och det har vi inte råd med!