Vad rätt jag vill fast det blir fel......

För femton år sedan kastade jag in handduken och gav upp tankarna på att kunna fortsätta arbeta som läkare.  Jag fick bita i gräset och erkänna mig besegrad, tyckte inte jag kunde stå ut med vad jobbet gjorde med mig, och med andra, personal och patienter. Det var ett oändligt stort misslyckande, men gick till slut ändå på något sätt att leva med, när jag samtidigt fick klart för mig att jag skulle/kunde bli diakon.  Kanske var detta Guds mening? Hans väg med mitt liv. Läkarutbildning, ST och terapiutbildning, och sedan, åt ett annat håll! Kunde jag bara inte kunnat få bli diakon med en gång när jag var på G , som nittonåring?? Men kanske ville Gud rusta mig med erfarenheten från psykiatrin för att sedan låta mig tjänstgöra i kyrkan.
Nå, jag blev diakon, och trivdes med det, men väntade och längtade efter när mina kunskaper och erfarenheter skulle tas ibruk.  Det verkade som det jag kunde tynade bort medan det låg i träda.....
Jag jobbade på men kände en längtan, ett behov av att utvecklas, att fördjupa mig.  Sökte till den legitimationsgrundnde psykoterapi utbildningen, steg 2, men insåg plötsligt att jag med min lilla diakonlön inte skulle ha råd att gå ner på halvtid och samtidigt betala dyra terminsavgifter.
Att avsluta min påbörjade specialistutbildning skulle inte bara vara billigare, det skulle ge tillskott i kassan.  Så, efter en hel del strul, började jag på halvtid som läkare igen.  Jag bävade, men hoppades att psykiatrin förändrats, visste att jag förändrats, kanske skulle jag klara att arbeta i en imperfekt organisation, hoppeligen skulle jag kunna stå ut med att vi ibland inte kunde hjälpa alla dem vi ville hjälpa.
Och det verkade fungera. År efter år jobbade jag på, halvtid läkare, halvtid diakon, och det passade mig ganska bra.  Men landstinget ville att jag skulle jobba mer, minst 75%, och jag trivdes ju med jobbet. Så diakoneriet fick stryka på foten, efter sju år som heltidsdiakon, gick jag ned till 25%. Kanske var det dumt, kanske var det fel. Nu har jag jobbat ytterligare sju år som läkare, de senaste 4 månaderna på heltid, och jag älskar det.   Men samtidigt, tvingar det mig på nytt in i  omöjliga situationer och ställningstaganden och beslut jag tycker  är svåra, nästan omänskliga att stå ut med.  Så vad gör jag? Byter tillbaka igen? Eller går vidare till ännu en ny plats, en ny sjuårsperiod.....
Eller så behöver jag helt enkelt semester.  Kan det vara så enkelt?

Maze

Så går ett år. Eller två.
Tiden, livet rullar .
Dagar, veckor, månader.
Vart tog de vägen?
Allting förändras.
Inget är som förut.
Och samtidigt,
Är allt som det alltid varit;
Orörligt. Statiskt.
Fastlåst i den eviga dimman.
Utan början,
Och utan slut,
Irrar vi omkring i labyrinten
Och hittar inte ut.