Syskonrelationen
Något så komplicerat, och eventuellt underbart, som vi människor kan vara med om under vår levnad på denna jord.
En annan människa, som vi inte själva fått välja, som delar, och konkurrerar om, det mest grundläggande livsutrymme vi har, kärleken, godkännandet, bekräftelsen från våra föräldrar.
En nära relation, någon som vet allt om hur det var i hemmet och uppväxten (men inte nödvändigen delar vår uppfattning om den), som på något plan delat det vi varit med om från unga år. Och ändå inte.
I normalfallet den längsta nära relationen i ditt liv. Föräldrarna dör ifrån dig. Partner och barn kommer in i vuxen ålder. Men syskonen, de finns där, och delar ditt liv från barnaår till ålderdom (om det vill sig så), mer eller mindre nära. Oavsett om du vill det eller ej.
Syskonrelationen kan vara sååååå komplicerad, och såååå berikande. Och allt däremellan. Så dubbel.
Jag har aldrig hört ett ensambarn uttrycka tillfredställelse med att de inte har några konkurrenter. Jag har hört många människor sucka över sina ”omöjliga” syskon. Och samtidigt finna något slags tröst och styrka i att man har varandra.
Jag har en bror. Han är viktig för mig. Mycket viktig.
Vi lever våra egna liv, helt olika, och ändå sammanlänkade.
Är det inte så med syskon?
När min pappa dog, försvann även en del av min faster, hans syster, tyckte jag mig märka.
Nu räknar min morbror sina sista dagar. Vad gör det med min mamma?
Deras föräldrar är borta, att bli lämnad kvar, hur blir det?
