Ecce homo.

Se människan. Det är väl vad alla vi i sk "människovårdande yrken" gör. Eller åtminstone borde göra. Sedan kan innehållet i det "seende mötet" naturligtvis vara olika. Socialsekreteraren som gör en bedömning om den hon/han möter är berättigad till ekonomiskt understöd. Skolsköterskan som lyssnar till gråtande mobbade tonårsflickor.
Fröknarna på dagis som försöker fånga de livliga barnens uppmärksamhet eller hemtjänstbiträdet som hjälper fru Karlsson att borsta tänderna inför natten.

Ser människan. Det är vad de alla gör.
Se människan. Det är vad jag gör, i båda mina yrken.

Som läkare, och som diakon, är min uppgift först och främst att se människan. Att möta henne och försöka förstå vad hon behöver. Att försöka hjälpa henne att få det hon behöver.

Och det går väl an när man möter människorna en i taget. När man kan fokusera på den patient/konfident/klient man för ögonblicket har framför sig och se på hennes situation och hennes behov.

Betydligt svårare kan det bli när de behövande människorna kommer i grupp. När de alla behöver bli sedda, fast på olika sätt. När de alla har olika behov som behöver bli tillgodosedda.

Då behöver man ha långa känselspröt och många bollar i luften. Att arbeta med människor i grupp kräver något helt annat än att möta dem en och en. Samtidigt som gruppen i sig är berikande och tillför så mycket gott.

Jag har konstaterat att jag blir trött på ett helt annat sätt när jag har arbetat med behövande människor i grupp än när jag mött dem en och en.

Jag är tacksam att jag inte är lärare!

Tack, Antje!

"Vi begår ett allvarligt misstag om vi bortser från den speciella amerikanska kontexten och upphöjer konflikten där till en universell konflikt som skulle vara karakteristisk för förhållandet mellan vetenskap och tro. Huvudfåran av den kristna teologin har inga svårigheter med utvecklingsläran. Talet om den urgamla konflikten mellan vetenskap och religion en missvisande historiebeskrivning. Vetenskap och religion har alltid gjort saker och ting för varandra. I stor utsträckning delar de varandras historia, visioner, diskussioner och våndor. På grundval av kristen skapelseteologi såg den moderna naturvetenskapens pionjärer stod kyrkan nära på olika sätt förnuftet som en av Guds många goda gåvor och det vetenskapliga utforskandet av naturen som en form av gudstjänst."

ANTJE JACKELÉN biskop i Lunds stift, Sydsvenskan 081030

Välkomna till mitt ide.

En alldeles vanlig torsdag sitter jag alltså här och bloggar. Samlar tankarna och kanhända lite kraft inför den kommande helgen, med massor av aktiviteter av olika slag. Samtidigt som det är roligt, det är så det skall vara, blir jag oxå trött och matt. Allaredan i förtid. Detta är min mest hektiska helg på hela året. Femtielva bollar i luften. Men som sagt väldigt roligt oxå.

Gnäll.

Får man gnälla?
Jasså, helst inte?

Men jag tror nog jag passar på och gör det ändå.

Som ni vet finns det olika plågor i livet.
Jag är tack och lov förskonad från de allra flesta.

Men vi har alla våra små beskärda delar.
Nu vill jag beklaga mig över något så trivialt som självsprickor i hälarna.
Inte livsfarligt på något sätt. Men ont.
Och svårt att gå när man hela tiden tassar på tå.
Jättetråkigt.
Jag har bestämt en salva och något slags specialplåster i kökslådan.
Får väl pyssla lite med mig själv då.

Är nog gräsligt bortskämd egentligen. Med att kroppen bara går. Och inte klagar.
Fast nu vill jag bli av med de där dumma sprickorna!

Ambition.

Kan det bli ett projekt att blogga? Något man ambitiöst ägnar sig åt?
När man, likt mig idag, konstaterar att det är nästan två veckor sedan man plitade ner några funderingar den eventuelle läsaren till förnöjelse och varnagel (eller nå´t).

Jo, jag tror det. Jag tror att en del av oss, i likhet med undertecknad, kan göra ett ambitiöst projekt av nästan vad som helst. Det må vara hur banalt eller lustbetonat som helst till att börja med......men vad det lider smyger sig den där ambitionsdjävulen in och försurar hela grejen.
Den där som säger "borde" och " inte tillräckligt bra". Den som frågar vad som duger.

Jag såg något slags debattprogram igår kväll, där halva den svenska "kultureliten" diskuterade begreppet "pretentiös" eftersom detta tydligen blivit ett "kulturelitiskt skällsord", att någon är ett sådant "pretto". Och visst läste man upp en för mig helt förståelig och tydlig definition ur någon ordbok i början av programmet men det verkade som om ingen av de så bildade kulturpersonerna lyssnade, eller ville ta till sig den definitionen. Däremot diskuterade man med liv och lust att alla konstnärer är "pretentiösa", att det på något sätt ingår i "driven" för att de skall få något gjort när de jobbar.
För mig, som delar ordbokens förståelse av begreppet, där det anges att man ger sig ut för att vara/kunna något "utan att ha täckning för det", verkar det som om de kulturelitiska debattörerna blandar ihop begreppen ambitiös och pretentiös, som om de skulle betyda ungefär samma sak.
Det gör mig bekymrad. Naturligtvis säger man inte om någon att han "är ett sådant pretto" i något slags uppskattande eller berömmande ordalag. Nej "pretto" och "pretentiös" har (med rätta) en negativ klang. Det vore väl sorgligt om begreppet (och fenomenet) ambitiös skulle behäftas med denna negativa värdering. Risken finns. Om man inte förmår skilja på begreppen utan anväder dem helt huller om buller. Eller är det så att det är fult inte bara att vara pretentiös utan också att vara ambitiös? Är det möjligen den så välbekanta Jantelagen i all sin prydno som här sticker upp sitt trista tryne?

I vilket fall har jag svårt att se hur ambition kan vara ett problem för någon annan än möjligen för personen själv. Att vilja göra ett gott jobb och att sträva efter det så gott man kan, kan det vara fel? Sedan gäller det naturligtvis att respektera sina egna begränsningar, att kunna se sina svagheter och tillkortakommanden och snarare lära sig något av dem än ånga på i ullstrumporna och likt don Quijote slåss mot väderkvarnar.

Själv försöker jag ha sinnesrobönen som ledord:
att förändra det jag kan förändra
att acceptera och uthärda det jag inte kan förändra
att ha sinnesro, förnuft och vishet att förstå skillnaden.

Nå tillbaka till frågan om bloggningen?
Jo, visst kan man göra sig ett projekt av bloggning. Jag tror att det finns människor som är extremt mycket bundna till detta fenomen och där det får anta orimliga proportioner.
Där ämnesvalen begrundas in i minsta i detalj, orden vägs och bilderna granskas.

Där det intryck man gör/ kan göra på andra blir ett slags image, ett ansikte i den virtuella världen. Och visst är det så. Men hur putsat behöver det ansiktet vara?

Måste man vara flitig och blogga ofta för att behålla det intakt? Behöver man skriva klokt om relevanta ämnen och presentera konstnärligt perfekta bilder som illustrationer?

Kanske är det bättre att vara sig själv?
Det är ju ett råd vi brukar få.

Har vi inget "bra ämne"att skriva om , eller ens något att fundera över,får vi faktiskt låta bli. Det är tillåtet. Kanske kan vi till och med skriva att vi inte har något att skriva om?

Själv är jag inte utan tankar att skriva om. Men tyvärr är det så att de senaste tidens tankar kretsat så mycket om mig själv, mitt liv och min framtid, att så mycket annat egentligen inte får plats.Och då tänker jag att det kan vara rimligt att skriva det.
Det är ju definitivt jag själv. Uppfylld av mitt eget själv och mitt liv.

Det kanske är ganska normalt? Och faktiskt kanske helt OK!

Miriams egocentriska, kanske lite försumbara, lista .....i min egen karinska tappning. As if anyone cared!

Här...kommer här en lista med fullkomligt värdelöst, egocentriskt vetande. Jag har lånat den av Miriam ( som i sin tur lånat den av Emelie) och ni får gärna fortsätta skickandet!

DIN/DITT FÖRSTA:
operation: ihopsydd i hakan vid 5 års ålder. Skulle vara
tunnel åt kompisen Peter i iskanan, men han körde på mitt ben och vi vurpade båda. Min haka tog de flesta stötarna. Många stygn på "kronprinsessan Lovisa", farbror Sven var där i radioutsändning men jag ville inte medverka!!!
Nr 2: när de verkligen skar i mig: snabbt som blixten skulle han ut den där lille bebisen jag gått och väntat på. När de trodde han inte skulle klara det längre åkte kniven fram! Idag är han 23 år, min mage har läkt, trots att jag aldrig fick känseln tillbaka helt och hållet.

piercing: jäpp, vanliga örhängen i båda öronen, två gånger på vardera sidan ger ett dubbelt och lite suddigt intryck. Proud to be different!

sport: orientering i tonåren. Hittade rätt medan de andra sprang runt och letade. Nu är det promenader som gäller. Med eller utan hund.

Husdjuret: Har funnits ett antal genom åren. Katten Rosita Hottentotta Elektra stod mitt hjärta nära. Hon rensade hela kvarteret på möss. Tyvärr också på småfåglar. Fick kattungar minst tre ggr om året trots pappas progromer. En sann anarkist. En hjältinna!
I dag: den foglige Morris. Tack och lov stjäl han en macka mellan varven, annars vore han för äckligt präktig!!

Konsert: konsert?? Rhapsody in rock på Råsunda??? (40+++?). Gyllene tider tillsammans med tonårsbarnen.....? Jag är en torris. Och det står jag för.

Kärlek: Vad är kärlek? Och när börjar det? Den första namnförsedda hette Johan och gick i samma klass i mellanstadiet..........tror jag.

JUST NU:

äter du: alldeles för många fullkornspepparkakor
dricker du: alldeles för mycket rött vin
gör du: Bloggar
lyssnar du på: köksfläktens sus
väntar du på:ngt slags klarhet när det gäller framtiden
tittar du på: mja, kökstapeten (borde fräschas upp)
har på du på dig: kjol och polo, nya "busrutiga" konstnärsrocken


DIN FRAMTID:
barn: Nej inga fler!! TACK! Men gärna ett och annat litet barnbarn vad det lider!
giftermål: Hoppas och tror jag skall bestå tills en av oss lämnar denna jord. Efter 27 års äketenskap är det fortfarande det bästa jag gjort i mitt liv.
karriär: Karriär?? Ett steg längre ned........


VAD DU FÖREDRAR:
kramar eller kyssar: Det beror på vem som ger mig dem--så sant som det var sagt!
kortare eller längre: Vad då?
snygg mage eller snygga armar: vem bryr sig??? rapp i käften? förstående? omtänksam? bra bollplank????.........
busig eller lydig: frimodig och äkta

HAR DU NÅGONSIN:
kysst en främling: Jäpp, till och med för pengar!!
brutit ett ben: Revben. AJJJ!
rymt hemifrån: jo, jag är rädd för det........
röntgats: yes, : mammografi, lungor, buk/bröstkorg, hjärna,tänder x flera, kanske fler men minns inte.......

krossat någons hjärta: krossat och krossat.....det finns de som blivit besvikna... kanske ledsna, kränkta och sorgsna......
gråtit när någon dött: Absolutely

TROR DU PÅ:
kärlek vid första ögonkastet: Kanske, vet ej, men det är i så fall en ren lyckträff om den blir bestående
Gud: Ja, så är det
mirakel: mmmm, är rädd för det
aliens: från främmande planeter?? why not?
magi: Nej, men på underverk
ett himmelrike: Ja, mitt ibland oss. Eller mellan oss. Eller "ovan där". Eller alltihop. JA.
tomten: Nej, vad tar du mig för?
transformers: Öhhh????

BLANDAT:
är du kär i någon? Ja, i min man. Efter alla dessa år. Pure grace.
önskar du att du bodde någon annanstans? mmmm, kanske en lägenhet så vi kunde vara mer på Ornö......
tycker andra att du är attraktiv? en del av dem, tror jag. Till min stora förvåning.
dricker du? JÄPP. Vin. vatten, kaffe, Fanta free, Proviva, cider, cola light m.m. Men absolut inte öl, nyponsoppa eller whiskey!
använder du droger? Definiera droger! Definiera använd! Alkohol, koffein, socker........? mmm, är rädd för det. Men tror också att det är skillnad på bruk och missbruk. Och att det finns en risk med alltför strikt asketism också...... för mycket och för lite skämmer allt!!!
Vilket schampo använder du? Det billigaste i affären som inte samtidigt förstör naturen helt och hållet.
Vilken parfym använder du? Anais Anais. Men den är slut nu. och dyr.
Vad är du rädd för? gräsligt mycket, men mindre än förr.
gillar du att tvätta? NEJ. Kan det sägas tydligare?

Varje dag är Fars dag!!

This is the "very-slips-day"!


Skjortor, herrparfymer och allsköns småelektroniska presanger, som detaljhandeln försöker prångla på oss i aldrig sinande mängder. Idag når det något slags matt högvattenmärke.
So much ado about nothing.....dvs stora annonser i reklamblad och affischer, men är det verkligen någon som egentligen firar fars dag på detta sätt??!!??

Och vad är det egentligen vi firar?? Att vi har en far? Eller att han är en hyvens prick?
Oavsett hur han är??

Är det kanske tio Guds bud som spökar i kulisserna? "Du skall hedra din fader och din moder....."?
Och, för all del, det är väl gott och riktigt.
En stor eloge till alla uthålliga och tålmodiga, alla självuppoffrande och kärleksfulla föräldrar.
Hedras den som hedras bör.

Men för all dem som inte begåvats med goda och fungerande fäder och mödrar?
För dem vars far försvann ur deras liv innan de föddes, och aldrig återkom?
För dem vars mor slagit dem och försummat det under en lång svår barndom?
Vad säger vi till dem?

"Hedra din...."--nej, vet ni vad!

Till dem måste vi få säga, som till alla oss andra; du har inte bara en mänsklig far, inte enbart en jordisk mor. Du har också en annan förälder, en far, eller en mor, av en mer fullkomlig kaliber.
En pappa som aldrig överger dig. En mamma som aldrig försummar dig eller utnyttjar dig.
En förälder som älskar dig villkorslöst och sätter ditt bästa före allt annat. Till och med före sitt eget liv. Du har en gudomlig far, en "fader i himlen", och kanske kan vi använda fars dag, "the-very-slips-day" till att tänka lite mer på denna far, på Gud. Att vara tacksam för hans kärlek och hans nåd, för hans aldrig sinande omsorger om oss. Fast å andra sidan behöver vi ju inte en särskild dag för det. Gud finns hos oss alla dagar, han erbjuder oss sin närhet och sin omtanke varje stund i vårt liv. Med Gud som vår far är varje dag en "Fars dag"!

Gräsänka.

VARFÖR heter det gräsänka??
Har aldrig funderat över detta tidigare. Men det är för mig ett fullkomligt mysterium.
Om någon har ett förslag så skriv gärna en kommentar om vad ni tror gräset har med det hela att göra. Änke-delen är lättare att förstå. Maken är inte närvarande.

Min är för närvarande i det stora landet i väster. Ni vet, det där allt och alla är störst, bäst och vackrast. (Till skillnaden från den arktiska urskog han också regelbundet besöker på vår västliga grannkontinent, alltså). Någonstans ute i mellanvästerns platta majsfält, långt från all ära och redlighet sitter han och går inte ens att nå på telefon. Mobilnäten har ingen täckning!! I USA!!!

Det finns en visa om att gubben min är inne när jag går ut, och vice versa, och så känner jag mig ibland, och i all synnerhet idag. Kom hem i hyfsad tid igår, tyckte jag, efter en rejäl arbetsdag om lite drygt tio timmar. Tänkte mig en mysig lördagkväll med pizza och film på TV. Hade totalt glömt bort att Lella skulle åka till Amerikatt halv fyra nästa morgon!!
Då sitter man ju inte gärna och ugglar framför någon halvdålig svensk deckare. Även om det är ens älskade hustru som sitter bredvid en....
Så jag kom hem, han gick och lade sig, och jag tittade på filmen......
När jag steg upp i morse hade han åkt.
När han kommer tillbaka nästa lördag jobbar jag igen hela dagen....
Ack ja, jag är inne när gubben min går ut!

Men det går ju ingen nöd på mig.
I själva gräsänkebegreppet ingår ju som bekant en liten antydan om att här finns minsann inte bara sorger med ensamheten, den kan också innebära oväntade möjligheter. Ett visst mått av dekadens kanske, eller åtminstone att man passar på att ta ut svängarna lite extra. "När katten är borta" och så där, ni vet.

Och precis så är det.

Sitter just nu (och bloggar, ja jag vet!!) och borde förbereda mig inför den föreläsning jag skall hålla på onsdag kväll. Gammalt material från tidigare tillfällen ligger och skvalpar här i datorn, men det är så tråkigt att bara läsa igenom gamla grejor.....Problemet är att när jag börjar med att göra om det jag skrivit tidigare brukar det kunna dra iväg, både omfångsmässigt och tidsmässigt. Och så vill vi inte ha det!! Så jag försöker läsa och sitta på fingrarna. Inte så skojigt...men nödvändigt.

Men när jag är klar med det tänkte jag slå mig lös ordentligt!!
Ikväll är det konsert i pingstkyrkan i Tyresö och jag skall dit!
Söndagkvällar är normalt sett "familjemiddag framför allt" här hos oss.
Men med Lella i USA och Erik och Helena i Göteborg, är vi en ganska decimerad familj, så jag tänkte passa på. Skall bli riktigt roligt. Ut på äventyr. Till pingstkyrkan!

Makten och härligheten.

Finns det en speciell sorts makt i att frivilligt acceptera sin maktlöshet?
Jag vill så gärna tro det. I min föreställningsvärld är det just det som Jesus gjorde. Han gick in i vår mänskliga maktlöshet och accepterade att han också kunde utsättas för maktövergrepp, förtryck och förnedring. Utan att kunna, eller åtminstone utan att välja att, göra något åt det.
Fast han inte hade behövt.

Eftersom Gud är allsmäktig, hade han ju i princip bara behövt ruska på sig som en fuktig gås, och säga "äsch, nu vill jag inte vara med längre. Nu får det verkligen vara nog!" Så hade hans belackare och plågoandar flugit och farit all världens väg.

Men han gör inte det.

Han stannar kvar där han är; slagen, hånad, bespottad, torterad till döds, frivilligt. Och uthärdar. Uthärdar trots ångest, uppgivenhet och rädsla. Står ut i maktlösheten.

Och får så på det sättet något slags makt också över den yttersta maktlösheten.

Jag tänker att han gör det för vår skull.
För oss som egentligen inte har någon som helst makt. Men som så gärna vill ha kontroll och inflytande över allt och alla. I våra egna liv och i tillvaron.

Han visar oss på ett sätt att hantera vår situation och vår maktlöshet, där vi inte kan ändra något i sak, men där vårt sätt att förhålla oss blir till all skillnad i världen.

Med ett modernt ord kallas det acceptans. Men jag tycker att det låter så passivt.
Jag tror att det är mer krut i det än så.

Jag tror att det i uthärdandet av den absoluta maktlösheten, ryms en speciell styrka, en särskild sorts makt, som inget eller ingen någonsin kan ta ifrån oss. Kanske handlar det om att kunna värna vår egen integritet, vårt människovärde.

Jag har för mig att Eleanor Roosevelt har tillskrivits ett yttrande i stil med att "ingen kan trycka ned dig, om du inte låter honom göra det", och det kan låta överdrivet klämkäckt och hurtigt, men någonstans, längst bortom alla kränkningar och förnedringar, ligger det ändå något i det:

Du kan bli trampad på, du kan bli fråntagen all makt och möjlighet, men innerst inne har du själv en möjlighet att påverka hur du upplever din situation.

Och någonstans i förlängningen tänker jag att det kanske är det allra mest provocerande för de makthungriga och maktfullkomliga: att de, med alla sina maktmedel, ändå till slut inte helt lyckas kuva själen hos den (förment) maktlöse, utan att denne själv äger sina tankar, sina reaktioner och känslor, sin innersta frihet.
Allt det som är det som egenligen räknas.
Så har den mest maktlöse, i sin maktlöshet, den yttersta makten.
Och den mäktige är, i sin strävan efter ännu mer makt och kontroll, bunden av sitt eget maktbegär, den egentligen maktlöse, springande runt som en dansmus i ett meningslöst ekorrhjul, ständigt längtande efter nästa stegpinne.

Stiftsfest?!

I morgon startar "stiftsfesten--Gud 08" och jag har biljett till ett antal seminarier under dagen.
Men så blev det ett nattvandraracafé "över", och hur mycket orkar man????
Mer än ca tio timmar per dag när man jobbar halvtid kan inte vara rimligt.....?
Så jag dyker väl upp till lunch, eller så, om nu någon undrar.

Har nu "jobbat" två veckor i landsstinget igen. Får naturligtvis frågor om hur det är?
Och vad kan man säga???
Gör inte så många knop? Bekantar mig med verksamheten? Försöker hämta samman de sorgliga spillrorna????

Snälla ni! Låt mig vara!


Jag har ingen aning! Fullt sjå att försöka förstå vad jag själv håller på med. Känns omöjligt att förstå om de någonsin kan övertala mig att stanna här.

Tro mig: det finns inga färdiga svar!
Könner mig mer förvirrad (och trött) än på mycket länge!

FRISK!??!!

Så tillfrisknade jag.

Åtminstone formellt, och återgick till yrkesverksamheten, trots en direkt störande hosta.

Hur kommer det sig att man har dåligt samvete om man är "hemma och latar sig" i precis samma predikament som man har dåligt samvete för att man "sprider sina fullkomligt vidriga smittämnen" över sin omgivning?

Detta är en övertydlig definition på en dysfunktionellt stort "överjag".

Hur jag än vänder mig har jag ändan bak, och lyckas skaffa mig dåligt samvete för att jag inte är perfekt! (dvs frisk, arbetsför, glad, trevlig, vänlig och garanterat smittfri!!)



Nåväl, det är inte så mycket att göra åt nu, utan det gäller att "gilla läget" .



Och det gör jag väl. Dagarna svischar förbi med oanad hastighet och jag hinner inte med hälften av vad jag tänkt mig. Men man kan ju inte skylla det för att vara långtråkigt i alla fall.......

Och bara det är väl en stor fördel?

Det är verkligen inte alla som är så lyckligt lottade att de har ett (eller i mitt fall TVÅ) jobb som förmår absorbera en så mycket att man glömmer tid och rum. Även om det sedan verkligen kan bli lite "för mycket av det goda" ibland.

En enda grad.

Idag har febern gått ner till 38. Märkligt vilken stor skillnad det gör för ens allmänna välbefinnande. Visst har jag fortfarande ont i kroppen, jag hostar förskräckligt och snorar, orkar inte göra mycket utan måste lägga mig och vila stup i kvarten, men på det hela taget känner jag mig "uppstånden". Om inte från de döda så i alla fall från en icke helt levande tillvaro.

Och Oskar kommenterar detta: "Det märks att du börjar friskna till mamma. Det var så lungt och skönt när du var så där febrig".......

Visst, ingen som krävde att han skulle plocka undan efter sig, eller hjälpa till, annat än med hunden (det skall erkännas, han tog Morran två ggr om dagen eftersom jag inte kom ur sängen).
Klart det var härliga tider.

Men när mor stiger ur feberdimmorna skall det plötsligt rensas, putsas och fejas. Och då måste man hjälpa till. Jobbigt!

Annars är jag faktiskt ganska imponerad av min son. Han är ju, som de flesta vet, sällan först i kön till någonting. Så när de skulle välja fördjupningsområde på kursen senast så var det bara genusperspektivet som återstod. Det vore väl lögn att påstå att han inte suckat något.....
Men nu sitter han och läser för fulla muggar om mansrollens utveckling under medeltiden (naturligtvis skrivet av en kvinna.....) och konstaterar till sin egen förvåning att det är riktigt intressant. Man skall aldrig upphöra att överraskas!

Cyklamen.

Vet ni att cyklamen växer vild i Umbrien?

Som små rosa blåsippor mitt i september.

Vad kunde då passa bättre än att det alldeles oväntat

dök upp ett blomsterbud vid vår dörr i efermiddags.

Och överräckte en cyklamen!

Damen som skickade blomman hade ingen aning

om att jag landat med något som skulle kunna vara en

italiensk influensa; feber, snuva, hosta och ont i hela kroppen.

Hon ville bara tacka för en trevlig resa.

Men tajmingen var så enastående,

när jag tyckte som allra mest synd om mig själv,

så man kan ju nästa tro att hon fått en "hint från ovan".

Anyhow; "it made my day", som man säger!

Vidare vånda

Visst tyck gärna att jag ältar......men plöstligt kom verkligheten i kapp mig. Två dagar kvar av september, sedan går jag ned på halvtid i församlingen för att prova på att arbeta som läkare i psykiatrin igen. Tre månader har de givit mig. Till jul skall jag veta "vad jag vill bli när jag blir stor", och då måste jag välja. Inga halvmesyrer här inte. Skall jag vara läkare vill de att jag skall satsa fullt ut, annars får jag säga upp mig. Att tro att jag skulle kunna kombinera läkeri och diakoni var tydligen bara en from förhoppning. Åh, jag är en typisk velpotta: vill både äta kakan och ha den kvar. Det vill säga: mitt engagemang för människor med psykiska svårigheter är starkt. Jag har en mångsidig erfarenhet och ganska goda (om än något ringrostiga) kunskaper. Min förhoppning var att kunna använda dessa i mitt arbete som diakon. Det har väl inte riktigt blivit så--i varje fall inte ännu, så nu tänkte jag "stärka upp" min kompetens inom detta mitt "specialområde" genom att fylla på med lite "läkeri", innan det gått ännu längre tid och chansen att "komma tillbaka" gått slutgiltigt förlorad. Men att bli läkare igen, på heltid, hade jag liksom inte riktigt tänkt mig.....Hmmm, lite tufft känns det. Men jag tycker ändå att jag måste prova.
Annars kanske jag ångrar mig senare. Men kanske har det verkligen gått alldeles för lång tid redan? Kanske riskerar jag bara att göra mig själv och andra människor besvikna?
Samtidigt envisas jag med att tro att det kommer att dyka upp något. Jag kommer hitta en plats, en uppgift där mina psykiatriska kunskaper och mitt diakonala uppdrag går att kombinera. Jag är ganska säker på det. Jag vill ju gärna tro att det var det som var meningen.....

Vi reser ett tecken....

Carceri, Assisi, september 2008

Söndagsångest.

Åter i vardagen (fast det ännu är söndag) drabbas jag av något slags akut ruelse:
Vad är det för vansinnigheter jag ger mig in på??
Att återvända till psykiatrin, fast jag vet att det är ännu värre där än när jag senast jobbade!
Efter så många år.
Det måste ju för farao vara hybris att inbilla sig att jag skulle kunna ha en chans att göra någon slag nytta över huvudtaget. Ganska förmätet.
Jag kommer bara göra bort mig.
Varför utsätter jag mig för det här?
Jag måste var korkad!!!
Gode Gud, du som vet varför saker och ting sker. Varför i all sin da’r får jag för mig att jag skall tillbaka till psykiatrin? Jag trodde jag var färdig med den. Jag trivs ju som diakon!
Vad är det jag måste bevisa?
Gud, låt mig slippa ! Jag är rädd!
Och ändå går jag dit, helt frivilligt……..

Den eviga staden.....

Tro mig eller ej, men har sitter jag mitt i natten pa ett klosterhotell i Rom och knackar pa deras dator! Det ar darfor det blir sa ont om prickar over alla vokaler. Men ni kan val gissa lite, tanker jag.
Vi kom fram till Fiumcino vid utsatt tid kl 13.35 i eftermiddags men sedan borjade det......
Forst forsvann en barnvagn, och sedan en hel buss. En vaska blev klamd sa den inte gick att oppna och sa oste regnet ner och vi satt kvar pa Fiumcino och drack kaffe......
Vi missade Peterskyrkans oppettid och vandrade vidare ned mot sta'n for att fa lite middag. Men det var naturligtvis alldeles for tidigt! Vad gor italienarna om de blir hungriga mellan fyra och sju?? Dricker en espresso??
Hur som helst lyckades Paul lirka in oss pa en restaurang som nog i princip inte riktigt hade oppnat annu och vi at en god och mycket trevlig middag. De unga och hurtiga drog darefter ut pa sta'n (och dar ar de annu) medan vi aldringar (eller na't) gick hem och avslutade dagen med aftonbon i hotellets konferensrum.
Med tanke pa alla dessa struligheter borde man val vara lite missmodig, men livet ar forunderligt; pa nagot satt tror jag alla kanner sig tillfreds och valdigt nojda och glada.

Peterskyrkan finns kvar i morgon bitti. Och kanske skiner solen da. Darefter bar det av till Assisi--Ah, vad skont det skall bli!

Alla ska med?

Som läsare av denna blogg kanske förstått, har jag vissa svårigheter att förstå varför de politiska partierna skall in och rota i Svenska Kyrkan. Inte i någon enda av de andra föreningar och sammanslutningar där jag är medlem delar man upp sig i olika grupper utifrån sin partitillhörighet när man skall dryfta sina angelägenheter.
Jag röstade blankt i kyrkovalet tills vi var några som startade föreningen Framtidens Kyrka i Tyresö församling och ställde upp med en nomineringslista till kyrkofullmäktige. Naturligtvis vore det allra bästa om vi slapp nomineringslistorna också, och kunde välja in alla bra människor i församlingens styrande organ oavsett partibok eller ej, det kan ju hända att det finns en och annan riktigt vettig socialdemokrat eller moderat också. Jag känner faktiskt flera stycken!!! Men som det nu ser ut är den partipolitiskt oberoende nomineringslistan i alla fall ett steg på vägen, trots att våra belackare klagar över att inte finns någon riktig "partilinje", utan blir lite spretigt när folk röstar efter eget förstånd och bedömning. Men det ju liksom finessen med kråksången.....Att vi är fler i vårt avlånga land som funderar över denna fråga kan man konstatera genom att klicka på följande länk Brygubben: H�kan, 46 �r sosse. Och nu medlem i Svenska Kyrkan igen. Hmmm, vad krångligt det kan bli....

Var det någon som sade att livet skulle vara enkelt?

Mod.

Mod kan se ut på så många olika sätt. Mod kan uppstå där vi minst anar det.
Mina arbetskamrater i Trollbäcken har denna vecka visat ett mod och en solidaritet jag vill gratulera dem till. Det finns gränser för hur man kan bli omkringskuffad också som arbetstagare. Ibland är det viktigt att säga ifrån. Även om det känns obehagligt.
Det är modigt. Jag är stolt och glad att få ha så modiga vänner .

Finna frid i vardagen.

Jag är så lyckligt lottad att jag får be och fira gudstjänst på arbetstid. Pure grace.

Orsak och verkan.

Om det nu är någon som undrar, så har hunden mått bra sedan. Men min madrass är fortfarande på torkning--det är fantastiskt så mycket vatten man kan få in i en sådan där modern bäddmadrass av det lite tjockare slaget!
Eftersom hunden normalt är en tålig krabat som äter de mest motbjudande företeelser utan att blinka, kan man ju ta sig en funderare över vad som åstadkommit denna massiva protest från hans inälvor. Det tog mig ett tag att komma på vad det kunde vara för något. Inget var sönderbitet eller på något sätt åverkat i huset. Och ute på egen hand har han inte varit den senaste veckan. Men så blev jag så godissugen......och kom ihåg att det borde stå en skål med engelsk lakritskonfekt någonstans. Det var rea på enkilospåsar på konsum och jag åt inte upp hela kilot på en gång! Faktiskt fanns det rätt mycket kvar.........Väldigt mycket till och med.
Men det var som sagt upphällt i en skål. Och skålen stod på köksbänken. Eftersom den var tom när jag skulle stilla mitt sötsug, började jag förhöra mig i familjen om vem som nallat mina godisar. Lella förnekar ihärdigt att han skulle vara skyldig, Oskar äter helt enkelt inte lakrits, och fler är vi inte. Eller?

Tror ni att det är livsfarligt för en springer spaniel att äta trekvarts kilo lakrits????
Nej, knappast för han lever ju fortfarande, men det var uppenbart att det inte var någon lämplig föda för en hund. Men sött och gott.......

Sensmoralen av detta: Ställ inte godisskålar framme. Inte ens på höga bänkar. Att skålen inte ligger sönderslagen på golvet är ingen garanti för att det inte varit en hund i den.

Man lär sig varje dag i livet!

Fjollmatte!

Idag när jag trött efter dagens vedermödor sent omsider kommer in i mitt rum finner jag att hunden spytt ner hela min säng! Suck!
Det är i sådana ögonblick som varje normalt funtad människa skriker "hundkorv"! "Nu är det dags för hundkorvfabriken!"
Men inte jag inte. För jag är en äkta fjolla. En fjollmatte.....
Jag plockar bara tyst av alla lakan och madrassöverdrag och stoppar dem i tvättmaskinen. Själva madrassen släpar jag in i duschen där jag under en mycket lång och omständig procedur fyller den med tvättmedel och vatten, duschar igenom och kramar ur. Om och om igen.
När vattnet till slut börjar se någotsånär hyfsat ut hänger jag upp hela schabraket på tork och går för att leta rätt på den lille förövaren.
För hur det nu är och inte är kan man ju inte riktigt bli arg på honom. Lika lite som man kunde bli arg på de mänskliga sönerna när de i förskoleåldern utsatte en för samma prövning. Kräks man så in i vassen är man ju sjuk! Då mår man inte bra!
Så den ängliga och oroliga matten tar överhanden, och jag pysslar och donar, ser till att det lilla spymonstret får i sig nytt färskt vatten. Och håller ett extra vakande öga på honom under natten så han inte mår dåligt igen. Jag tycker ju egentligen väldigt mycket om honom. Och är rädd om honom. Sängar går ju ändå att tvätta.........

Mitt under den värsta åskskuren...

......kom det en Maxi 68 tuffande för motor in i viken. Mannen i sittbrunnen hade orange jacka av den gamla klumpiga regnställsmodellen och säckiga blåjeans. Plötsligt drabbades jag av en pappalängtan jag inte trodde var möjlig efter så många år. Jag saknar honom verkligen!
Min pappa. Min pappa som skulle fyllt 70 år förra söndagen, men som inte blev mer än 55.
Åh, pappa, vi hade behövt dig många år till!


Det blir aldrig helt
En bit i taget
Går livet sönder
Vi skall avklädas allt
Tills vi står där som
Avlövade almar
I novembermörkret

Då räcker du ut handen
Kupar den om min knotiga grenar
fäller varsamt den trötte vandraren
Till vila bland löv och lera

Inne bland fjolårsgräsets nedtrampade stjälkar
Väntar ett frö
Bidar sin tid
Okänt av världen.

Fånga dagen.

Carpe diem. Fånga dagen.
Men dagen låter sig inte fångas.
Försöker du stänga in en fjäril
i din slutna hand
krossas den och dör
Endast om den i full frihet
Får landa en sekund
I din uppvända handflata
Kan du njuta dess skönhet

Svensk sommar

Mary och Morris. Kompisar i solen.

Badvatten

För alla er som deltagit i min lilla läsarenkät om lämplig badtemperatur kan jag nu meddela att de tre svar jag fått fördelade sig jämnt på de olika temperaturintervallen från 17 grader och uppåt. Således har nu 2/3 av (detta urval av) min vänkrets nu möjlighet att till fullo njuta av Östersjöns vågor. I Söderviken har vi idag haft 21 grader. Och ännu inga giftiga alger.

Martyrium.

Uppdrag vittnesbörd.
Den som "lämnat far, eller barn eller hem för min och för evangeliets skull" säger Jesus (Matt 19:29).
Och Klemens av Alexandria tillägger att man kan "möta martyriet helt enkelt genom att leva på ett annat sätt än mängden", genom att "av kärlek till Herren följa evangeliets lag".
Leva hela livet som ett vittnesbörd, att "vara ett tecken" på Guds barmhärtighet. Det är en utmaning som heter duga. Att en gång få dö den våldsamma kroppsliga martyrdöden och sedan leva i ära och berömmelse i människors tankar och minnen, vad är det jämfört med att dagligen dö den sociala döden? Att fortsätta leva dag efter dag i förakt och smärta, i ensamhet , utsatthet och förföljelse.
Hur många martyrer har det inte funnits genom historien?
Hur många martyrer lever inte ännu idag över hela vår jord?
Var och en av oss är kallade till detta martyrium. Det behöver inte vara stort och märkvärdigt, inte ens särskilt spektakulärt. Det kan röra sig om återkommande nålstick snarare än stora spjut. Det kan handla om att våga stå upp för sin tro i samtalet på fikarasten på jobbet, om att våga stiga av den finansiellt lukrativa men etiskt tveksamma verksamhet man arbetar i. Att stå ut med familjens gliringar för att man läser sin bibel ,att avstå något av egen bekvämlighet och vinning för en medmänniskas skull. Att i ord och handling konkret visa att ens tro får praktiska konsekvenser i det dagliga livet, även om det kostar en del för en själv. Det är bära vittnesbörd, ett martyrium. Det är att "vara ett tecken".

Surr, surr, surr……

Jag brukar tycka om Wilfrid Stinissens texter. Hans funderingar och resonemang brukar vara berikande för mig.
Men i boken "Jag dör inte, jag träder in i livet", blir det tidvis lite väl mycket av det kvasivetenskapliga förklarandet av hur saker och ting hänger ihop. Också i trons värld.
Ibland blir jag så trött på teorier och förklaringar. Varken den gode broder Wilfrid eller katolska kyrkan kan förklara dessa mysterier som livet och döden utgör. Visst kan de bidraga med tankar och infallsvinklar, men det beskäftiga förklarandet, utan några frågetecken på slutet, gör mig bara "fed up". Ödmjukhet är en dygd. Också när det gäller teologiska resonemang….
Kanske är jag ingen tillräckligt trosviss kristen, men för Guds och den kristna trons trovärdighet tycker jag det är viktigt att vi inte utlovar mer än vi kan hålla. Eller påstår oss veta mer än vi kan veta.
Det är mycket schysstare att vara hederlig och säga att vi tror och hoppas, men att vi naturligtvis inte kan veta. Att så här tänker jag, men sista ordet är naturligtvis inte sagt.
Vi behöver föra ett resonemang där "om" får plats…..
Eller vill ni nu kalla mig klentrogen tvivlare?
Själv föredrar jag att betrakta mig som hederligt kristen. Och tillsammans med Tomas Tvivlaren och många, många fler säga: "Jag tror. Hjälp min otro".
Och speciellt när det gäller döden, tycker jag att denna ödmjukhet och öppenhet är lämplig och klädsam.
Här är verkligen ett område där vi inte kan påstå att vi vet, att vi har alla svar. Och det är så uppenbart, så enkelt att konstatera, att det snarare är löjeväckande än förtroendeingivande att försöka låtsas om något annat.
Jag tror inte resonemanget om döden handlar om att kunna tala om för människor hur det ÄR. Utan om att hjälpa dem att , tillsammans med oss, stå ut med att vi inte vet hur det är. Men att i tillit, tro, hopp och förtröstan lägga denna ovisshet i Guds hand, och lita på att han tar hand om det vi inte fattar.
Att mitt i osäkerheten och våndan ändå våga hoppas på och lita till Guds allt överskuggande kärlek till oss, och tro att han "har en plan", och att den gäller också för mig.
Till slut kokar det ihop till min egen tanke om vad tro egentligen är , och förklaringen till varför jag själv alls tror. Och det illustreras med den lilla liknelsen ur min konfirmationsbok när jag var 13 år, 1972. Då beskrevs tron så här: Du står på kanten av Grand Canyon. En skogsbrand rasar omkring dig och du tvingas allt längre ut mot avgrunden. Vägen ut är avskuren av lågorna. Nedanför dig försvinner marken under moln och dimmor. Du har ingen aning om vad som väntar där nere.
Då hörs en röst ur djupet: "Hoppa. Jag tar emot dig!"
Och jag hoppar. Naturligtvis vet jag ingenting om vad som väntar mig därnere i molnen och dimmorna. Men jag hoppas.
Och vad har jag egentligen för val?

Bangatan, vinter, tidigt åttital.....

Nå´nstans bakom molnen
är himlen alltid blå
nå´nstans bortom bergen
blir vägen åter lätt att gå.

Men molnen har sin mjukhet
och bergen har sin höjd

Och kanske själva
övervinnandet

kan ha sin egen fröjd?

Vad skönt när någon annan säger det man tycker!

Denna länk till en artikel i tidningen Dagen fick jag av en vän:
http://www.dagen.se/dagen/Article.aspx?ID=155402
Jag kunde inte sagt det bättre själv!

Bär åtminstone ett fikonlöv!

Citat ur "Kyssa spår--daglig läsning från den tidiga kristna kyrkan":
15 juli
"När vi går och badar, låt oss inte klä oss i adamsdräkt; det vore ju inte direkt lovvärt. Du kan väl åtminstone bära ett fikonlöv!"

Men i denna paradisiska tillflykt där människan (jag) lever i samklang med djuren(Morris) är det väl ändå helt tillåtet att näcka i viken??
Varmt och skönt i vattnet. Och inte en kotte som ser oss.....

Jag skall läsa resten av texten också. Senare.

What´s new?

Vad allt är livet om?
Den som det ändå visste.....¨
"Annu ser vi på ett dunkelt sätt, såsom i en spegel.
Men då skall vi se ansikte mot ansikte"

Någonstans hade jag resignerat och givit upp. Man blir inte klokare. Inte mognare och äldre än så här. From now on it´s up to me to live it. And make the best of it. No matter what the circumstances are.

Men Tomas Tranströmer har faktiskt rätt: "0ch inom dem öppnades det valv efter valv. Oändligt" "och det är som det skall vara".

Vi kan ännu förundras. Varje stund är ny.
Och Gud bjuder oss nya äventyr för varje steg av vägen som vi går.

Människosyn

För en stund sedan blev jag riktigt arg. Så där genuint och helhjärtat rasande som i varje fall jag har ganska svårt att bli. Jag som alltid ser den andras sida av saken. Också.
Men som vanligt handlade det inte heller om mig själv.
Då blir jag sällan rasande. Bara ledsen, kränkt och tillintetgjord.
Min ilska handlar nästan alltid om att andra människor blir trampade på.
På ett eller annat sätt. Men då går jag igång, med hela min indignation.

(Man kan undra varför jag blir så ini bomben arg å dessa andras vägnar….
Kanske handlar det i grund och botten om samma situationer, samma fenomen som när jag själv blir ledsen och tillintetgjord. Förminskad som människa och person. Och när det drabbar mig krymper jag och blir en våt fläck, ledsen och värdelös. Men när det drabbar någon annan så krymper inte jag, då kommer hela ilskan och indignationen ut över att man över huvud taget kan göra så mot en medmänniska. Kanske kommer då hela ilskan som jag inte får fatt i när det är jag själv som blir kränkt och trampad på.)

Jag har alltså så förskräckligt svårt när människor uttalar sig förklenande eller dömande om andra. När de använder värdeladdade ord av negativ valör om en person. Allra svårast har jag för uttrycket ”han är” eller ”hon är” si eller så, när det kopplas ihop med en värdering.

Nyss hörde jag således någon säga på fullt allvar om en utvecklingsstörd att ”han är en idiot”. Och jag tände på alla urton cylindrarna och upplyste personen i fråga om att så säger man inte om någon, och framförallt inte om någon jag känner och bryr mig om. För mig är ordet ”idiot” ett starkt negativt laddad ord. Jag använder inte förklenande begrepp om människors handikapp och svårigheter, och jag förväntar mig att ingen annan skall göra det heller. Jag tycker det är oschysst. Slag under bältet. Och grymt avslöjande om vilken människosyn den som gjort uttalandet besitter i grund och botten. I den här situationen kan jag bara beklaga. Jag kan nog inte påverka den människosynen . Hos personen ifråga sitter den där den sitter och det enda jag kan göra är att markera mitt avståndstagande.

Men jag blir också ledsen och sorgsen. Och konstaterar att till en människa med en sådan inställning till svårigheter i livet, kommer då inte jag att dela med mig av några tillkortakommanden. Då väljer jag att vara tyst och inte exponera mig, eller någon annan, för sådana förklenande omdömen.
För, vem är du, vem är jag, att förmätet uttala oss om våra medmänniskor på ett sådant sätt?

Naturligtvis förstår jag att du, som uttalade dessa ord, också har problem. Att det kanske djupt i botten döljer sig ett djupt självförakt, eller något sådant, men det ursäktar inte vad man säger om andra människor.
Jag är hemskt ledsen, men någon måtta får det bara vara. Spelar ingen roll hur synd det är om dig. Det finns gränser man inte överskrider. Och det här är en sådan.

Morgonsol över viken

Vaknar halv sex och kan inte somna om. Började igår läsa ”Sista jouren” av Karin Wahlberg. Trodde det var en deckare med mordgåta och personskildringar, fast i sjukhusmiljö. Har läst hennes ”Ett fruset liv” tidigare och tyckte om den. Men den här boken, ”Sista jouren”, är hennes debutroman, och det är tydligt att det inte bara är en deckargåta hon ger form. Det är också en presentation av, och en uppgörelse med, de arbetsförhållanden som råder inom den svenska sjukvården i allmänhet, och bland läkare i synnerhet.
Jag vaknar med hjärtklappning och våndas över vad det är för vansinne jag ger mig in på.
Den oro, otillräcklighet, självförebråelse och ångest hon beskriver är så välbekant, och väcker så intensivt obehag att den så här i ottan driver mig ur sängen.
Det där vill jag inte tillbaka till! Måste det verkligen vara så?

Efter ett stort antal år borta från vansinnet tror jag mig nu redo att på nytt prova på läkaryrket. Har under våren byggt upp en längtan och ett självförtroende jag tidigare saknat. Vill ge mig i kast med något mer spännande, något mer utmanande, något mer väsentligt än att administrera kyrkkaffet. Tänker att jag säkert kan, jag är inte så dum, men undrar så här i junimorgonens klara ljus om jag pallar trycket. Kunskapsmässigt är det nog inga problem. Möta människor vet jag att jag kan. Men fixar jag trycket och pressen?

Hur, hur, hur skall jag kunna hålla de gnagande, ätande , konsumerande överkraven ifrån mig?
Hur skall jag kunna gå hem från det jobbet och känna på kvällen att jag gjort någon verklig nytta?
Hur skall jag kunna se till de små delarna, utan att dränkas i den överväldigande massan av otillräcklighet och mänsklig nöd? Eller är det just den överväldigande mängden som kan vara räddningen, som kan tvinga mig till det enda rimliga förhållningssättet: Läsglasögon på!!? Se en saken i taget, fokusera på det och skärma av allt annat!

Jag har känt mig så nöjd med mitt beslut att prova på att gå tillbaka, men idag bävar jag inför vad jag givit mig in på. Inser dock också att jag till viss del har detta i min hand. Om jag lyckas förhålla mig till prestationskrav och förväntningar, om jag kan lära mig att vara nöjd med det som blir, även om det ibland blir helt tokigt, så kan jag nog ha förutsättningar att klara det här. Jag kan säkert misslyckas, jag kan vara en dålig och otillräcklig doktor, men förhoppningsvis kommer jag i slutändan göra mer nytta än skada. Och det kanske kan få vara nog?

Att skiljas är att dö en smula.....

Fjärilen i min hjärna av Anders Paulrud

Mmmmm……less is more…..avskalat kan också vara vackert.
Extremt vackert.
Med erfarenheten av ett döende går Anders Paulrud in i nästa. Det slutgiltiga. Men det visste han inte förra gången. Och inte heller den här.

För hur det nu är, med alla besked och egna farhågor, vet ingen av oss något om vilket döende som skall bli det slutgiltiga. Men han lever varje dag som om det vore nu. Nu det gäller. Nu som är den sista gången.

Och det ger en klarhet och en frid till hans tidvis ganska triviala vardagsskildring.

Sedan, är det klart, gör han sådant, vi vanliga mest bara drömmer om. Drar iväg till Paris. Lever i en lånad lägenhet. Kallar på kvinnan i sitt liv. Som kommer. Lojal och trogen, vilka svek hon än utsatts för tidigare.
Också i döendet framträder en romantik, en exotik, vi vanliga, med rostfria sängar på Södersjukhuset, inte ens vågar drömma om.
Och när han hamnar på sjukhus då är det Ersta och thorax på KS som gäller.Det finns grader också i helvetet på jorden.

Jäpp, tyck gärna att jag surar.

Men jag har sett den ömkliga, den trista döden. Den trötta döden, den vanliga döden.Om än inte i ansiktet, så i andra människors liv.. Jag har suttit vid fler dödsbäddar än jag tror är normalt i vår tidsålder.
Jag har följt människor på deras vandring hinsides, såväl privat som, så fruktansvärt många gånger , i yrkeslivet.

Ofta är de gamla. Ofta är de kvinnor. Ofta är de inte kända, eller har den stora uttrycksförmågans gåva. Ofta är de vanliga, obemärkta människor som osynliga tar sig igenom livet. Och osynliga lämnar det.

Tack Anders Paulrud. Tack för ännu en vacker, begåvad bok. Om ett angeläget ämne.
Du beskriver det som naket. Och visst är det det.
Kulturell finess är inget skydd mot dödens ensamhet. Det är gott att du skriver.
Det är vackert, tänkvärt, förtröstansfullt och trösterikt.

Visst är du ensam. Visst är jag ensam. Där vi går. Men samtidigt i stor gemenskap, med alla dem som gått före oss.

Kunde min pappa dö, så kan väl jag. Han var den mest levande människan i mitt liv. Den mest närvarande människan. Med honom dog en del av mitt liv. Kunde han dö, så kan säkert jag dö också.
Det är nog inte krångligare för mig än för honom.


Och sedan???? We don´t know. Ingen vet.

Men kunde pappa gå före mig in i ovetskapen, så kan väl jag komma efter……
Och så är det. Så blir det. Så kommer det med säkerhet att bli.Nothing much to do about it.

Lev medans livet är. Sedan är det inte mer. Predikaren har en del att säga oss människor.
Och Anders Paulrud, du gör en vacker och närmast poetisk skildring av detta.
Avskalad, resignerad och trött. Befriad, till och med från rädsla.
Och du skall ha all heder av den.

Må du nå din fjärils paradis!

Sorgen är livsnödvändig

”Gråta har sin tid—tankar om sorg” av Gösta Josefsson.

”Boken är en pärla” står det i baksidestextens citat av en recension.
Jag är benägen att hålla med. Som så många gånger förut, kan jag säga att denna lilla skrift väl inte direkt tillför mig några nya och revolutionerande tankegångar, utan att det snarare är underbart att få sina egna kunskaper, erfarenheter och slutsatser bekräftade och formulerade av en ”auktoritet”. Att kunna känna igen sig och nicka instämmande är mycket värt också när man läser den här typen av litteratur.

Att hjälpa människor att hantera sin sorg anser jag hör till min och alla diakoners kärnverksamhet i församlingsarbetet. Döden går inte att komma förbi, inte av någon enda en av oss, och ändå så är det en så massiv tystnad runt den. Tystnad råder kring döden, den som alltid i någon form drabbar alla av oss under livets gång, och slutligen oss själva. Visst är väl det ett viktigt uppdrag att hjälpa mänskligheten att hantera denna stora fråga? Visst är det viktigt att vara den som vågar lyfta ämnet och visa vägar att tala, också om det osägbara?

Arbetet i samtalgrupper om sorg, i enskilda samtal med sörjande och vid hembesök i samband med dödsfall känns genuint meningsfullt, och när jag går hem efter en sådan arbetsdag tycker jag alltid att jag har gjort nytta och är nöjd. Nästan oavsett hur mötena och samtalen avlöpt.

För det mesta har vi tillsammans åtminstone kunnat glänta på den massiva sorg och förtvivlan som finns inombords den jag möter, och kanske har vi också kunnat sätta ord på något litet av det. Bara det är en början, en insats, som gör all mödan värd,

Och här tycker jag denna bok har en befriande inställning. Det finns inga rätt och fel, man kan knappast misslyckas. Det faktum att man ens vill försöka vara sin medmänniska till stöd är långt bättre än att man inte ens tänker tanken. Sedan finns det i boken en rad mycket tänkvärda reflektioner, vilka egentligen är självklara men som är värda att upprepas om och om igen:

Vi behöver få sörja när vi förlorat någon eller något som betyder mycket för oss.
Själva sörjandet har i sig en läkande kraft. För att lindra sorgen är det viktigt att inte förneka eller trycka undan den, utan låta den få finnas och ta plats.

Orden räcker ibland inte till att uttrycka våra starkaste känslor. Vi behöver få leta efter ett språk, utan att ha krav på att hitta det perfekta uttryckssättet. Vi behöver få formulera det vi upplever och känner. Ofta kan vi ta hjälp också av andra uttrycksmetoder än de enbart verbala.

Sorgen är alltså fullständigt nödvändig för oss, samtidigt kan det aldrig vara ”en plikt” att sörja. Sorgen är ett tillstånd vi har rätt att vara i, men aldrig något fängelse där vi måste kännas oss instängda. Vi behöver kunna gå in i och ut ur sorgen på det sätt barn gör på ett så suveränt sätt, vi behöver få låta sorgen vara ”randig”.
Hur mycket vi än behöver låta vår sorg ”komma ut”, orkar vi inte sörja riktigt hela tiden. Sorgen måste få blandas med glädje, skratt, kärlek och omsorg för att vi skall orka med att ta oss igenom hela processen. Blir vi ”för ambitiösa” och ägnar oss enbart åt vår sorg finns risk att vi stelnar i den positionen och fastnar där utan att kunna gå vidare med livet. Det är ju verkligen inte vad vi önskar. Lika illa är det om vi tränger undan sorgen och förnekar att den finns. Vi behöver stödja varandra, ge och ta emot hjälp, att våga sörja. För att detta skall kunna ske är det viktigt att vi också vågar möta sanningen. Sanning och realism är sorgens utgångspunkt. Där har den sitt ursprung. Men vi behöver inte ta till oss hela vidden av en förlust med en gång. Vi har alla våra egna tidtabeller för med vilken hastighet sorgearbetet sker och det är viktigt att förstå och respektera detta. Men det är viktigt att processen fortskrider. Att vi inte stannar upp och permanentas i något skede, att vi inte låter sorgen ta över våra liv.
Att vi sörjer mycket är en indikation på att vi älskar mycket. ”Förlustens smärta är det pris vi betalade när vi bejakade kärleken” som författaren så poetiskt uttrycker det. Kärlek och sorg förutsätter varandra, de är två sidor av samma mynt, av samma verklighet. Vill du slippa sorgen måste du också ta avstånd från kärleken.

Sorg går inte att kvantifiera och mäta. Man sörjer varken mer eller mindre än någon annan. Det är inte jämförbara begrepp. Var och en har rätt till sin sorg, den kan uttryckas på många olika sätt. Ett sätt är inte mer ”korrekt” än något annat. Därför behöver vi hjälpas åt för att respektera och förstå varandra. Vi kan ge varandra rätt att sörja var och en på sitt sätt. I en familj kan detta bli särskilt tydligt. Flera kan vara drabbade av sorgen men behöva uttrycka den på helt olika sätt. Samtidigt som man själv också sörjer och är upptagen av sina egna känslor är det svårare att också ha en annans perspektiv i åtanke. Här är det ofta extra viktigt med stöd av någon (mer eller mindre)”utomstående”, som inte just nu är drabbad av den här sorgen. Författaren påpekar hur lätt det är att nära vänner lätt glöms bort och att familjen på något sätt får ”monopol” på sorgen. Det är ett extra svårt dilemma att inte bli sedd, respekterad och tagen på allvar i sin sorg , at inte ”ha rätt att sörja”.

De tre sista kapitlen i boken handlar om hur vi efter dödsfallet både kan och får känna en ny närhet till den vi förlorat. Att det finns konkreta sätt att tänka på och känna i förhållande till den som nu är borta. Och att denna närhet, dessa tankar och känslor är viktiga och värdefulla i sig. Att de i princip utgör en fortsättning på och en förändring av den relation som nu på ett sätt är avslutad, men som på ett annat plan kan och får fortsätta också framgent. Boken är som sagt en liten pärla. Jag kan varmt rekommendera den.

Lurad....eller bara korkad?

Klickade runt lite på facebook och hamnade på en av alla dessa spännande tester, trodde jag. Efter ett tag visade det sig att jag någonstans under resans gång, mig ovetandes, godkänt något slags villkor där jag gick med på att betala 149:- för detta test. Ouppmärksamt och korkat av mig, men när jag går in och söker på företagsnamnet visar det sig att de lurat fler än mig. Deras affärsidé går tydligen ut på att genom vilseledande och snårig marknadsföring få folk att beställa saker utan att förstå att de gör det.....
Företaget är polisanmält av ett stort antal människor men vandrar tydligen precis på den lagliga randen,så det går inte att få dem fällda just nu även om man sedan kan ha synpunkter på hur etiskt (eller oetiskt) deras förfarande är.

Företaget heter Marantana, och de har hemsidorna livsprognos.se och levlängre.se.De erbjuder bla ålderstest och jag uppmanar härmed alla att undvika dessa sidor och deras tester och andra produkter. Det är rent och skärt bondfångeri som går ut på att sno er på pengar!

Journalistnoja!!!

Tänk att man aldrig lär sig! När frågan kommer borde jag åtminstone helt enkelt säga NEJ. Men nejnejnej......tillmötesgående och artigt försöker jaag svara på det de frågar om; journalisterna, reportrarna, de där som sedan för mina tankar vidare till allmänhetens kännedom. Och hur jag än vänder och vrider mig blir det alltid fel. Varje gång känner jag mig missförstådd, felciterad eller bara vanligt korkad.
En del saker hade varit bra att få tänka över innan jag uttrycker en synpunkt om det. Men inte då, jag tänker snabbt i stunden om det jag inte alls har någon klar uppfattning och och presterar ett oöverlagt svar som jag sedan ångrar. Varför är det så här?

Varför kan jag inte bara hänvisa dem alla till min blogg?
Här är det ju jag som bestämmer, här hinner jag tänka efter, här kan jag ändra när jag vill.

Mediaångest!!

AKTAS!!

Psykisk skörhet--angår det oss?

Skörhet, lidande, ohälsa, funktionsnedsättning ......(o)kärt barn har många namn.
Sveriges Kristna Råd uppmärksammar i september varje år ett diakonalt tema av angelägen art.
I år handlar det om psykisk skörhet/ohälsa.
Ett område med hög grad av angelägenhet.
Vilken omgärdas av en förvånansvärt stor tystnad.

Svenska Dagbladet har de senaste två veckorna haft en artikelserie runt depressioner, en "gömd folksjukdom", som många lider av, men ingen pratar om.
Så hemligt, så skrämmande och tabubelagt är det att man knappt pratar om ett av våra stora folkhälsoproblem.

Vad är det egentligen för strutsmentalitet?

Och vad gör det med alla oss som är eller någon gång varit deprimerade eller på annat sätt plågats av psykiskt lidande? Som om inte sjukdomen i sig vore tillräcklig börda skall vi också skämmas för att vi drabbats!

25% av alla kvinnor får någon gång i livet av en behandlingskrävande depression. Kan det verkligen vara skamligt att ha en sjukdom som drabbar var fjärde person man möter? Det är en rätt stor del av befolkningen! Det verkar komplicerat att ha en miljon kvinnor bara i vårt land sittande i skamvrån för ett lidande de själva inte har förorsakat sig!

Nej, jag håller med dem i Svenska Dagbladet. Nu är det på tiden att depressionen blir, om inte salongsfähig (det är inte trevligt att vara deprimerad), så åtminstone erkänd som ett lidande, ett plågsamt tillstånd, vilket kan drabba var och en av oss.

Eftersom jag dessutom arbetat en stor del av mitt arbetsliv med att hjälpa människor med psykiskt lidande, vet jag också hur nedtystad och utsatt den här patientgruppen är. Människor som knappt vågar gå ut demonstrerar inte på Sergels torg för mer resurser till sjukvården.......Det blir vi andra, vi som just nu mår lite psykiskt bättre, som får ta de stötarna. Det är dags att vi sluter oss samman, vägrar bli överkörda av vården, arbetsmarknaden och myndigheterna.

Det är dags att vi som faktiskt, åtminstone just nu, tagit oss igenom det värsta och mår lite bättre, vågar resa oss upp och säga som det är. Att vi finns, att vi har såväl ansikte som namn, att vi har lidit mycket, men också att det finns bättring.
Att vi har erfarenheter och kunskaper att tillföra debatten, och att vi faktiskt vill bli respekterade som alla andra, precis som vi är, med alla våra tillgångar och förtjänster, likaväl som våra brister, svårigheter och vår sårbarhet.

Nu får det vara slut med tigandet!

Dessa mina minsta bröder.

Dessa mina minsta bröder. Vilka är de egentligen?
Vem avgör vilka som är de allra minsta?
Och kan vi alla ägna oss åt just dem?
Eller är det kanske så att det finns rätt många mindre bröder?
Måhända är vi nästan alla, någon gång i livet, i en sådan situation så att vi kan betraktas som en sådan "liten broder"? Eller föralldel, syster?
Kan det kanske vara så att "mindreskapet" kan se olika ut och variera i såväl typ som omfattning för var och en av oss människor. Jag som är en "mindre broder" i ett avseende kanske kan vara en "storasyster" i ett annat?
Och kanske det kan vara OK?

Handlar Jesu ord kanske inte om att skilja på "oss" (störresyskon) och "dem" (mindresyskon) utan om att peka på att när helst vi möter en människa som är i en utsatt situation, som just då, just där, är ett mindre syskon, är det vår uppgift att räcka ut en hand till hjälp och stöd.
Just den gången är det du eller jag som räcker ut handen till någon annan. Nästa gång kanske det är någon av oss som får ta emot den där utsträckta handen som räcks oss till hjälp.

Hur olika det kan vara.

Efter ett antal timmar i möte om vår framtida verksamhet tillsammans med kollegor och förtroendevalda kände jag mig mest som en urvriden disktrasa och somnade nästan på bussen in till sta'n. Helst skulle jag åkt hem för att sova, men hade en samtalsgrupp om sorg som skulle träffas. Hur skulle detta gå?

Man kunde tro att ett par timmar tillsammans med personer som förlorat någon nära anhörig genom självmord skulle ha sugit de sista dropparna ork ur mig, men konstigt nog var jag betydligt piggare efter samtalsgruppen än innan.

Var och en har en berättelse som rycker tag i en och engagerar, det är så stimulerande att vara med i en grupp där människor växer och stöder varandra på ett så underbart sätt.

Kanske är det så att man blir pigg av att hålla på med något som känns genuint meningsfullt, som är både viktigt och intressant? I varje fall är jag oändligt tacksam att ha ett arbete som engagerar mig!

Februarivår

Ännu en vinterdag utan snö eller minusgrader. Vad är det som händer?

Även om det är skönt att slippa skotta, känns det som om världen är ur led. Och kanske är den det?

Klimatfrågan är så stor och så viktig att det är svårt att se hur vi skall kunna hantera den utan att bli fullständigt överväldigade, och bara ge upp i pur utmattning. Det bäddar skrämmande snabbt för en uppgivenhet vi inte är betjänta av.

Och visst gör jag mina små nedslag i världsförbättringsbranschen, men speciellt konsekvent blir det ju inte.....

Men kanske det ändå är bättre, eller kanske t.o.m. ett riktigt rimligt alternativ. Vi har så bråttom, vill se så snabba resultat med en gång så att vi tenderar att förkasta, eller inte ens lägga märke till de små förändringar som sker i det tysta och som så småningom kanske kan bli som små bäckar vilka samlas till en stor flod. Den lilla bäcken är inte mycket att skryta med, men utan alla de små bäckarna blir det ju ingen flod....

Tage Danielsson skrev för länge sedan:

En droppe droppad i livets älv
har inte kraft att flyta själv
men det ställs ett krav på varenda droppe
om hjälp att hålla de andra oppe!

Kan vi bara hålla det för ögonen, och minnas att alla våra små insatser tillsammans är mycket bättre än inga alls, får i alla fall jag kraft att inte ge upp och resignera inför det övermäktigt stora uppdraget. Varje liten sak jag gör, varje ekologiskt äpple jag köper spelar roll. Och det tas inte ut, det omintetgörs inte, det blir inte meningslöst för att inte alla äpplen jag äter är kravmärkta.

Så håll ut. Fortsätta kämpa i det lilla. Vi spelar roll!

Att synas eller inte vara -- är det frågan?

"Om du inte syns finns du inte."


Visst med en aning pessimistisk människosyn kan man ironisera kring fenomenet blogging,facebook, msn och alla de andra sätten att hålla sig socialt uppdaterad på nätet.


Och naturligtvis finns det en viss substans i denna kritiska hållning. Vårt samhälle blir alltmer inriktat på att vi alla skall beträda scenen, visa upp oss och få applåder som bekräftelse på vårt existensberättigande. Eller möjligen ruttna ägg och övermogna tomater......

Men själv blir jag både glad och lite imponerad över de möjligheter som idag finns att hålla sociala kontakter med människor omkring en vid liv. Sedan är det ju upp till den enskilde hur man vill använda sig dessa möjligheter. Som i de allra flesta andra har ju myntet i regel två sidor, och ansvaret för hur vi använder oss av alla de fantastiska redskap den nya teknologin förser oss med ligger faktiskt på oss själv. Och när blev det fel att säga till en kompis: "hej, jag gillar dig" ? Även om man sedan inte uttrycker så värst mycket djupa tankar, utan snarare leker tillsammans.
Så alla ni internetnördar,stå på er.
Det finns ingen som har rätt att värdera de olika sätten att kommunicera på. Det är inte "finare" eller mer äkta att skriva brev än att skriva på datorn. Och brevskrivning har i alla tider betraktas som en kulturell dygd. Enda skillnaden är att på din blog gör du breven tillgängliga för alla som har lust att läsa dem, och det är ganska sälllan du får något gensvar. Men för övrigt är det inga större skillnader. So go for it: keep on blogging!

Reflektera mera!

Under de senaste ett och ett halvt året har jag haft förmånen att få gå St.Lukas utbildning "fortbildning i enskild själavård". Till varje kursvecka får vi en lista böcker vi skall läsa och skriva en reflektion över. De är ju inte bokrecensioner i vanlig mening utan snarare en liten återkoppling på vad som startar i mitt huvud när jag läser dem. Den senast i raden är Göran Bergstrands "En själasörjares dilemma" och här delar jag med mig med mina tankar runt denna mycket läsvärda bok:

Detta är ännu en bok jag läst förut. Innan jag på nytt tar mig an den, förhoppningsvis med nya kunskaper och erfarenheter i bagaget som kan ge mig nya infallsvinklar på innehållet, väljer jag ändå att stanna upp och göra en snabb rekapitulering av mina intryck från föregående läsning. Visserligen ligger läsningen av den ett par år tillbaka i tiden, men jag minns ganska tydligt att det var med ett lätt mått av besvikelse jag den gången lade ifrån mig denna bok.
Det jag tidigare läst av Göran Bergstrand hade jag uppskattat och även om det då inte handlat om prosa utan om fakta, hade jag nog förväntat mig en något mer mångfacetterad läsupplevelse. Som jag minns det innehöll boken ”En själasörjares dilemma” mer av en ganska basal själavårdteknisk undervisning än jag tyckte var nödvändigt, och mindre av det resonemang runt de etiskt-moraliskt intressanta frågorna jag hoppats på. Sålunda återstår att se om mitt intryck denna gång blir detsamma, eller om jag upptäcker sådant som tidigare gått mig förbi. Märkligt nog kan man aldrig veta!

2008-01-02: Själasörjarens dilemma, är det samma bok jag läste, eller en helt annan bok?! Det är märkligt att detta allt oftare händer mig. Åren gör något med mig, med det filter med vilket jag tar till mig de erfarenheter jag gör. Boken är utmärkt. Märkligt, märkligt. Och mycket lärorikt.

En rad dilemman kan vi identifiera, Göran Bergstrand och jag. De är framför allt prästen Malte Hasselqvists speciella, men också i viss mån GB’s, och mina, och alla andras som försöker vara sin medmänniska till stöd och hjälp i en samtalsrelation.

GB formulerar på sid 59 ett initialt och mycket centralt dilemma för Malte Hasselqvist, med följande mening: ”för den själavårdare som arbetar med läkandet som ledande princip finns ett själavårdande bud som lyder så: till själavård skall du aldrig gå utan att vara kallad” (s59)
Han påpekar i detta sammanhang att det genom kyrkans historia också funnits (och i viss utsträckning ännu finns) en annan ledande princip inom själavårdsarbetet nämligen kyrkotuktens, och att det ibland kan vara problematiskt om man skall försöka tillämpa dem båda samtidigt.

Detta dilemma är jag mycket välbekant med. Den roll som ”påtvingad själshjälpare” vilken MH befinner sig i, har förfärande mycket gemensamt med den myndighetsutövande roll man som läkare inom psykiatrin allt som oftast fann sig inplacerad i. Full av goda ambitioner om att kunna hjälpa mina medmänniskor, vinna deras förtroende och samarbeta med dem för att förbättra deras situation, fann jag mig till min fasa vara den som förhörde människor om deras inre upplevelser, etiketterade dessa med tillämplig benämning och fattade beslut, över deras huvuden om vilken behandling som förhoppningsvis skulle kunna vara dem till gagn. Det sorgliga var att mina patienter, dem jag var där för att hjälpa, väldigt ofta inte uppfattade denna ”hjälp” som vare sig förtroendeingivande, respektfull eller hjälpsam utan som en kränkande bestraffning för det sätt på vilket levde, eller, ännu värre; för att de var de personer de var. En för mig mycket, mycket viktig fördel med att vara diakon snarare än läkare inom psykiatrin är att den hjälp jag nu kan erbjuda aldrig någonsin är behäftad med något slags är tvång eller ofrihet utan alltid grundad på människans egen upplevelse, hennes behov och val.
Redan med denna erfarenhet i bagaget kan jag förstå att Malte Hasselqvists uppdrag är omöjligt och att han endast kan förhålla sig på två olika sätt till det: 1) Ta det på allvar—göra sitt bästa och gå sönder, eller 2) skydda sig själv, skjuta det ifrån sig, distansera sig från mor Anna och verkligheten, rycka på axlarna och förhärdad gå vidare. Inget att alternativen är särskilt tillfredställande för en ambitiös och välmenande yrkesperson, ens om man hade känt till de olika valmöjlighernas konsekvenser på förhand. Och MH hade väl i praktiken ingen som helst kännedom om dessa konsekvenser för sin egen del.

För Malte Hasselqvist är detta dock inte det enda dilemmat. Nästa dilemma han står inför är att han inte förstår sin konfident. Deras bägge erfarenhets- och referensramar är så olika, och att MH svårligen ens kan föreställa sig vad som rör sig inom mor Anna, ännu mindre närma sig henne på något plan där hon kan bli nådd. Han hittar inga ingångspunkter. Eftersom människor måste bli mötta där de kan känna sig någotsånär hemma för att ta till sig detta möte, saknas på sätt och vis dörren i den mur som finns mellan MH och mor Anna. Kanske hade MH under andra förutsättningar småningom kunnat hitta den öppning han sökte, kanske hade de slutligen funnit några gemensamma beröringspunkter med vilka de båda var familjära, men vare sig tiden eller omständigheterna tillät detta sommaren 1890.

Vidare är det som om MH inte har något att säga. Som om alla de ord han söker förmedla till mor Anna inte har relevans för det liv och den verklighet hon lever i. I detta avsnitt av boken resonerar GB om dagens kyrka i västvärlden och drar parallellen att vi, som kyrka, på samma sätt kan uppleva att vi inte har något att säga till människorna. Eller kanske ännu hellre, vi har väldigt mycket som vi skulle vilja säga, men vet inte hur vi skall formulera detta budskap för att det skall äga giltighet och vara meningsfullt i det liv dagens människor lever. Att inom sig bära ord och budskap som inte hittar en fungerande form kan vara ytterligt frustrerande och dilemmat här handlar kanske om huruvida man skall fortsätta upprepa de gamla orden, om man skall tystna i vanmakt eller om det finns några vägar att med bibehållen trohet mot budskapets innebörd finna nya uttrycksformer med större bärighet i dagen samhälle.

Ett ytterligare dilemma som MH konfronteras med är att den gud han sätter sin tillit till faktiskt inte hjälper. Här finns en egen besvikelse, en förlust av en idealbild i relationen till Gud som kan vara nog så svår att leva med på egen hand. Skall man mitt i denna besvikelse och förlust dessutom stå vid en annan människas sida, med uppgift att vara ”vikarierande hopp, vikarierande tro” för denna människa, hamnar man lätt i ett ifrågasättande av den egna trovärdigheten och äktheten vilken kan vara omöjlig bära utan att ytan krackelerar och man själv rasar ihop i uppgivenhet och självförakt. Enligt GB finns det tre ledord ut ur detta dilemma, relation, osäkerhet och ofullkomlighet, och han visar på hur våra förväntningar på Gud och relationen till honom lurar oss och skadar oss på ett sätt som inte är nödvändigt.
Han betonar att om vi vågar leva i osäkerhet också i relationen till Gud och på allvar tar till oss att det är i det ofullkomliga Gud kommer till oss och möter oss blir detta problem mindre och lättare att hantera.

Slutligen påpekar BG hur MH, och vi andra, ofta är fast i spelets regler. Att vi av tvång, förväntnigar, plikt och sociala konventioner, ofta finner oss inmålade i ett hörn med väldigt lite rörelsefrihet hur tokigt vi än ser att varje alternativ till handling är. Att inte göra något är också ett val, men vi råder sällan helt över valen i våra liv, utan styrs dit av alltmer komplexa och svårförutsägbara faktorer som griper in och påverkar det som sker.

GB återkommer på flera ställen genom boken till MH ’s ensamhet och útsatthet i sitt svåra uppdrag. Liksom GB betonar är jag övertygad om att handledning är ett livsviktigt redskap vid allt arbete av detta slag, och att såväl konfidenten som själavårdaren har rätt att förvänta sig det. Att handledning ännu inte är självklart för alla med människovårdande arbeten inom Svenska Kyrkan tycker jag är högst anmärkningsvärt och ett svek såväl mot Kyrkans medlemmar, i egenskap av såväl uppdragsgivare och konfidenter , som mot dess anställda.

Ett gott nytt år.

Som jag har förstått det kan man använda sig av sin blogg när man tycker att man har något att säga. Men det är inte nödvändigtvis det enda användningssättet. Det finns också möjligheten att man på något sätt kan föra löpande anteckningar, avstämningar, i form av något som mer liknar en dagbok, med korta avrapporteringar om hur vardagen gestaltar sig. Egentligen behöver det väl inte finnas någon motsättning mot de båda.

Idag är det ett nytt år, år 2008. Jag är på vår tillflykt på ön i skärgården, brasan knastrar muntert i kaminen strax bakom mig, hunden snusar i sin korg och regnet duggar ned mot barmarken utanför huset. Det är januari och inte en gnutta snö så långt ögat kan se. Plusgraderna i luften är trevliga att möta när man går ut för att göra det nödvändiga men väcker också till liv den ständigt närvarande oron för klimatförändringarna på vår jord.

Nyårsaftonen tillbringade vi tillsammans med min mans bror, hans fru, hennes föräldrar och sju tonårsflickor, vilka alla farit iväg hit ut till ön för att njuta en lugn nyårsnatt långt från stadens alla lockelser. Flickorna eldade en jättebrasa i trädgården, där de sedan satt och kurade mest halva kvällen och fortsatte efter tolvslaget sin egen fest i den lilla stuga de disponerar helt för sig själva. Vi vuxna ringde alla föräldrar, barn och syskon vi kunde komma på och önskade Gott Nytt År. Framåt halv tvåtiden tog min man och jag vår hund och vandrade hemåt till vår egen stuga, tio minuters gångväg därifrån, genom beckmörkret. En mycket trevlig kväll.

Idag är det nyår och vi har sovit längre än vad som jag trodde var möjligt för vuxna människor.
Utomhusvistelse lockar inte och en långdragen frukost på verandan verkar vara ett högst lämpligt alternativ. Ännu har vi några dagar här ute i lugnet att njuta innan livet återgår till det vardagliga för min man och jag själv skall börja packa för min tågresa ned genom Europa.