Under det hårda skalet, finns ytterligare ett lager.
Och ett till.
Och ännu ett.
Längst därinne finns en liten, liten varelse.
Så skör, så ömtålig
Att den, att hon, måste gömmas för omvärlden.
För dess kritiska, granskande blickar
Hur kunde hon, den lilla, hudlösa,
Återigen ta på sig ”vargpälsen”?
Eller är det inte ”vargpälsens” stela och begränsande yta,
Som idag är hennes
Skydd mot den hårda omvärlden?
Kanske är det den tunna, glatt bemålade fanerytan,
Av en liten, Rysk docka?
Lager under lager, Som en lök,
”Valv efter valv,”…och
vi blir aldrig färdiga”
Men det är som det är.
Och som det skall vara……
🪆
