lördag 13 augusti 2011
fredag 12 augusti 2011
Biologen och teodicé
Jag är människa. I grunden har jag en biologisk människosyn. Skolad av den naturvetenskapliga kunskapen som jag är.
Jag vet, och accepterar, att jag är uppbyggd av en enorm mängd celler av olika slag. Celler specialiserade på att bygga olika vävnader. Vävnader som sedan formats till olika organ runt om i kroppen, utifrån hur behovet och förväntningarna ser ut just där. Brosk är brosk oavsett om det sitter i en fingerled eller i ytterörat, men nog kan man se vad som är ett finger och vad som är öra och vi har också helt klart för oss vilken skillnad det är i funktion för fingrar och öron.
Den enskilda cellen lever ett eget liv. Den föds, gör sin uppgift och dör. En del celler lever länge, andra bara ett kort tag. När den försvinner, kommer det en ny i stället. En som tar dess plats, en som gör dess jobb. Men var och en av dem behövs, var och en av dem bidrar till det som tillsammans blir den stora helheten. Bidrar till det som blir mig. Bidrar till att just jag finns.
Varje gång en av mina celler dör, dör också jag, en liten smula. Varje gång en ny cell föds, föds jag också. På nytt och på nytt.
Min hela varelse, min existens, är således summan av alla de celler som kommer och går, gör sitt jobb och lever sina liv. Så sant. Alla är de jag. Alla är de helt och fullt jag, med mitt genom, min unika DNA-uppsättning. Men är jag då ”bara” detta? Summan av ett antal celler vilka var för sig inte har en aning om det sammanhang i vilket de ingår. Celler som inte har utrustning eller kapacitet att förstå något av den större helhet de är med och formar.
Vad är då detta andra? Detta jag kallar ”jag”? Medvetandet, tanken, upplevelsen av att vara en person. En individ, visserligen i gemenskap med allt omkring mig, men ändå avskiljd från resten av världen?
När jag läste en bok i systemteori, utifrån ett familjeterapeutliskt perspektiv, insåg jag första gången innebörden av begreppet metastruktur.
Meta-analyser av vetenskapliga undersökningar hade jag naturligtvis läst om tidigare, och konstaterat att det var ett intressant sätt att sammanställa kunskap på för att kunna dra ytterligare slutsatser som de enskilda undersökningarna inte kunde komma fram till. Att summan, mängden av data och information, i sig, påverkade resultatet och hur det skulle bedömas.
Men metastrukturen ur ett systemteoretiskt familje- eller gruppterapeutiskt perspektiv, var också något helt annat. Något mycket mer. Något helt nytt. En entitet som plötsligt uppstod och levde sitt eget liv.
Helt beroende av de olika familjemedlemmarna, utan dem skulle strukturen familjen aldrig funnits till, men ändå med ett eget liv, en egen dynamik. Familjemedlemmarna är medlemmar och delar av familjen. De behövs för att bilda en familj, men är var och en för sig inte nödvändiga för familjens existens. Helt utan familjemedlemmar finns dock inte familjen. Den existerar inte på egen hand.
Familjen är tydligt exempel på en metastruktur. Och det finns fler. Hela vår tillvaro är full av metastrukturer. Klass 4b är en metastruktur, pingstförsamlingen i Skövde en annan. Hela vårt samhälle är en metastruktur, liksom bäcken som rinner i dalen, myrstacken och sommarängen.
Vi är så vana vid metastrukturernas existens och så införstådda med deras villkor som självständiga, men sammansatta, entiteter, att vi knappt reflekterar över förhållandet mellan dem och deras grundvalar; alla de enskilda små byggstenarna.
Liksom varje blodkropp i mitt blodomlopp är helt och fullt jag, är jag helt och fullt svensk och del av det svenska samhället. Det svenska samhället består av nio miljoner små delar sådana som jag , men utgör samtidigt en egen entitet, en struktur, en metastruktur, som både gör och säger saker jag som enskild ”byggsten” inte alls känner igen mig i. Samtidigt som samhället klarar sig utmärkt utan just mig, är det för sin existens helt beroende av att det finns just ett tillräckligt stort antal ”byggstenar”, sådana som jag.
Om dessa byggstenar konsekvent arbetar för demokrati och rättvisa, blir metastrukturen samhället påverkat a v detta och utvecklas successivt mot ett mer demokratiskt och rättvist samhälle. Om delarna i metastrukturen istället struntar i rättvisan eller aktivt motverkar demokratin utvecklas naturligtvis också samhället i denna riktning. Således kan vi som delar i en metastruktur också påverka dess egenskaper och liv, framför allt om vi är flera som gör det tillsammans.
Skillnaden på mig som metastruktur, och samhället, familjen, och myrstacken är att jag har en medvetenhet, en reflektionsförmåga och en själv-upplevelse,på något vis särskild från de enstaka cellerna. Kanske kan man säga att jag har/är en meta-identitet, eller ett ”meta-väsen”.
I min biologiska människosyn ingår vidare en uppfattning av vi alla är blandningar av alla de motsatspar vi konstruerar då vi försöker beskriva oss själva, varandra och vår tillvaro.
Vi är både glada och ledsna, både starka och svaga, både goda och onda. Vi har det i oss. Potentialen ligger där i var och en av oss, som det slumrande DNA´t i varje liten cell i din kropp.
Men till skillnad från de enskilda cellerna kan vi människor välja. Det är det som gör oss till människor; vi är utrustade med den fria viljan. Inte den obegränsat fria viljan, alla alternativ står verkligen inte till buds för alla människor, men den begränsade fria viljan; viljan att inom ramen för de praktiskt-tekniska möjligheterna välja mellan de alternativ vi erbjuds. Mellan de val som finns.
Ibland är det verkligen väldigt svårt att se dessa valmöjligheter. Men de finns, oftare än vi kanske tror. De ser annorlunda ut än vi till en början tänker oss.
Och det är valmöjligheten som gör oss till Guds avbild. Det är valet som är det specifikt mänskliga, och det specifikt gudomliga i våra liv. Det är det möjliga valet som skiljer Gud och människa från resten av tillvaron. Och med valet följer också ansvaret. Och den självklara möjligheten att välja fel. Annars vore det inget val…….
Så tänker jag mig Gud, som ett metaväsen, uppbyggd, av alla våra goda val. Gud som den samlade kärleken i världen kondenserad och personifierad till en medveten, reflekterande, identitet….
Men hur blir det då? Vad kom först? Hönan eller ägget?
Människan eller Gud? Om människors kärleksfulla och goda val skapar Gud, då blir det väl konstigt?
Men nej, det tror inte jag. Jag tror Gud fanns först. Som den kondenserade kärleken. Som ett svart hål av kärlek, där allt drogs in och sögs fast. Kärlek utan gräns och måtta. Utan jämförelse och referensram. Utan val………..
Och den kärleken ”saknade” något. Kärleken behöver ett objekt, kan inte, vill inte, älska ut i tomma intet. Så, I begynnelsen skapade Gud himmel och jord…….
Varför? Det säger inte Bibeln. Vi får gissa. Han skapade sedan människor att råda över jorden. Till sin avbild skapade han dem. Han skapade dem med förmåga att älska och välja det goda. Men för att verkligen vara Guds avbild, med något slag anspråk till ömsesidighet i kärleksrelationen, måste människan också ha den fria viljan att välja. Och valet blir inget val om man inte har ett annat, ett sämre, ett mindre kärleksfullt och gott alternativ att ta ställning till. Man kan säga att sann kärlek förutsätter fria val. Och fria val förutsätter förekomst av dåliga alternativ. Kärlek förutsätter kärlekslöshet. Godhet förutsätter ondska.
Voila, biologen har löst teodicéproblemet!!
Eller kanske inte……..
Hur som helst tänker jag mig att jag som del i Kristi kropp, som en liten blodkropp simmande någonstans där i en av Guds artärer, är en del av Gud, även om jag inte är hela Gud. Även om det finns mycket av Gud som ligger ovanför och bortom min förmåga att förstå och omfatta. Men jag har det gudomliga DNA´t i mitt genom, ocj jag kan välja att använda det, att bli mer lik Gud, eller att låta bli, att avstå. Att låta bli att välja är också ett val. Att avstå från godheten ger plats för dess motsats, ty också ondskan ligger inom mig och lurpassar. Jag har också djävulens gener i min kropp och själ, även han växer och förmeras när jag väljer hans vägar, hans perspektiv.
Så står den egentliga kampen mellan Gud och djävulen, mellan draken och ängeln, mitt i min egen själ. Det är här skiljelinjen går, det är här svärden dras. Och det är här jag, med min gudabenådade förmåga att göra fria val, fattar beslut hur den striden skall sluta.
Jag vet, och accepterar, att jag är uppbyggd av en enorm mängd celler av olika slag. Celler specialiserade på att bygga olika vävnader. Vävnader som sedan formats till olika organ runt om i kroppen, utifrån hur behovet och förväntningarna ser ut just där. Brosk är brosk oavsett om det sitter i en fingerled eller i ytterörat, men nog kan man se vad som är ett finger och vad som är öra och vi har också helt klart för oss vilken skillnad det är i funktion för fingrar och öron.
Den enskilda cellen lever ett eget liv. Den föds, gör sin uppgift och dör. En del celler lever länge, andra bara ett kort tag. När den försvinner, kommer det en ny i stället. En som tar dess plats, en som gör dess jobb. Men var och en av dem behövs, var och en av dem bidrar till det som tillsammans blir den stora helheten. Bidrar till det som blir mig. Bidrar till att just jag finns.
Varje gång en av mina celler dör, dör också jag, en liten smula. Varje gång en ny cell föds, föds jag också. På nytt och på nytt.
Min hela varelse, min existens, är således summan av alla de celler som kommer och går, gör sitt jobb och lever sina liv. Så sant. Alla är de jag. Alla är de helt och fullt jag, med mitt genom, min unika DNA-uppsättning. Men är jag då ”bara” detta? Summan av ett antal celler vilka var för sig inte har en aning om det sammanhang i vilket de ingår. Celler som inte har utrustning eller kapacitet att förstå något av den större helhet de är med och formar.
Vad är då detta andra? Detta jag kallar ”jag”? Medvetandet, tanken, upplevelsen av att vara en person. En individ, visserligen i gemenskap med allt omkring mig, men ändå avskiljd från resten av världen?
När jag läste en bok i systemteori, utifrån ett familjeterapeutliskt perspektiv, insåg jag första gången innebörden av begreppet metastruktur.
Meta-analyser av vetenskapliga undersökningar hade jag naturligtvis läst om tidigare, och konstaterat att det var ett intressant sätt att sammanställa kunskap på för att kunna dra ytterligare slutsatser som de enskilda undersökningarna inte kunde komma fram till. Att summan, mängden av data och information, i sig, påverkade resultatet och hur det skulle bedömas.
Men metastrukturen ur ett systemteoretiskt familje- eller gruppterapeutiskt perspektiv, var också något helt annat. Något mycket mer. Något helt nytt. En entitet som plötsligt uppstod och levde sitt eget liv.
Helt beroende av de olika familjemedlemmarna, utan dem skulle strukturen familjen aldrig funnits till, men ändå med ett eget liv, en egen dynamik. Familjemedlemmarna är medlemmar och delar av familjen. De behövs för att bilda en familj, men är var och en för sig inte nödvändiga för familjens existens. Helt utan familjemedlemmar finns dock inte familjen. Den existerar inte på egen hand.
Familjen är tydligt exempel på en metastruktur. Och det finns fler. Hela vår tillvaro är full av metastrukturer. Klass 4b är en metastruktur, pingstförsamlingen i Skövde en annan. Hela vårt samhälle är en metastruktur, liksom bäcken som rinner i dalen, myrstacken och sommarängen.
Vi är så vana vid metastrukturernas existens och så införstådda med deras villkor som självständiga, men sammansatta, entiteter, att vi knappt reflekterar över förhållandet mellan dem och deras grundvalar; alla de enskilda små byggstenarna.
Liksom varje blodkropp i mitt blodomlopp är helt och fullt jag, är jag helt och fullt svensk och del av det svenska samhället. Det svenska samhället består av nio miljoner små delar sådana som jag , men utgör samtidigt en egen entitet, en struktur, en metastruktur, som både gör och säger saker jag som enskild ”byggsten” inte alls känner igen mig i. Samtidigt som samhället klarar sig utmärkt utan just mig, är det för sin existens helt beroende av att det finns just ett tillräckligt stort antal ”byggstenar”, sådana som jag.
Om dessa byggstenar konsekvent arbetar för demokrati och rättvisa, blir metastrukturen samhället påverkat a v detta och utvecklas successivt mot ett mer demokratiskt och rättvist samhälle. Om delarna i metastrukturen istället struntar i rättvisan eller aktivt motverkar demokratin utvecklas naturligtvis också samhället i denna riktning. Således kan vi som delar i en metastruktur också påverka dess egenskaper och liv, framför allt om vi är flera som gör det tillsammans.
Skillnaden på mig som metastruktur, och samhället, familjen, och myrstacken är att jag har en medvetenhet, en reflektionsförmåga och en själv-upplevelse,på något vis särskild från de enstaka cellerna. Kanske kan man säga att jag har/är en meta-identitet, eller ett ”meta-väsen”.
I min biologiska människosyn ingår vidare en uppfattning av vi alla är blandningar av alla de motsatspar vi konstruerar då vi försöker beskriva oss själva, varandra och vår tillvaro.
Vi är både glada och ledsna, både starka och svaga, både goda och onda. Vi har det i oss. Potentialen ligger där i var och en av oss, som det slumrande DNA´t i varje liten cell i din kropp.
Men till skillnad från de enskilda cellerna kan vi människor välja. Det är det som gör oss till människor; vi är utrustade med den fria viljan. Inte den obegränsat fria viljan, alla alternativ står verkligen inte till buds för alla människor, men den begränsade fria viljan; viljan att inom ramen för de praktiskt-tekniska möjligheterna välja mellan de alternativ vi erbjuds. Mellan de val som finns.
Ibland är det verkligen väldigt svårt att se dessa valmöjligheter. Men de finns, oftare än vi kanske tror. De ser annorlunda ut än vi till en början tänker oss.
Och det är valmöjligheten som gör oss till Guds avbild. Det är valet som är det specifikt mänskliga, och det specifikt gudomliga i våra liv. Det är det möjliga valet som skiljer Gud och människa från resten av tillvaron. Och med valet följer också ansvaret. Och den självklara möjligheten att välja fel. Annars vore det inget val…….
Så tänker jag mig Gud, som ett metaväsen, uppbyggd, av alla våra goda val. Gud som den samlade kärleken i världen kondenserad och personifierad till en medveten, reflekterande, identitet….
Men hur blir det då? Vad kom först? Hönan eller ägget?
Människan eller Gud? Om människors kärleksfulla och goda val skapar Gud, då blir det väl konstigt?
Men nej, det tror inte jag. Jag tror Gud fanns först. Som den kondenserade kärleken. Som ett svart hål av kärlek, där allt drogs in och sögs fast. Kärlek utan gräns och måtta. Utan jämförelse och referensram. Utan val………..
Och den kärleken ”saknade” något. Kärleken behöver ett objekt, kan inte, vill inte, älska ut i tomma intet. Så, I begynnelsen skapade Gud himmel och jord…….
Varför? Det säger inte Bibeln. Vi får gissa. Han skapade sedan människor att råda över jorden. Till sin avbild skapade han dem. Han skapade dem med förmåga att älska och välja det goda. Men för att verkligen vara Guds avbild, med något slag anspråk till ömsesidighet i kärleksrelationen, måste människan också ha den fria viljan att välja. Och valet blir inget val om man inte har ett annat, ett sämre, ett mindre kärleksfullt och gott alternativ att ta ställning till. Man kan säga att sann kärlek förutsätter fria val. Och fria val förutsätter förekomst av dåliga alternativ. Kärlek förutsätter kärlekslöshet. Godhet förutsätter ondska.
Voila, biologen har löst teodicéproblemet!!
Eller kanske inte……..
Hur som helst tänker jag mig att jag som del i Kristi kropp, som en liten blodkropp simmande någonstans där i en av Guds artärer, är en del av Gud, även om jag inte är hela Gud. Även om det finns mycket av Gud som ligger ovanför och bortom min förmåga att förstå och omfatta. Men jag har det gudomliga DNA´t i mitt genom, ocj jag kan välja att använda det, att bli mer lik Gud, eller att låta bli, att avstå. Att låta bli att välja är också ett val. Att avstå från godheten ger plats för dess motsats, ty också ondskan ligger inom mig och lurpassar. Jag har också djävulens gener i min kropp och själ, även han växer och förmeras när jag väljer hans vägar, hans perspektiv.
Så står den egentliga kampen mellan Gud och djävulen, mellan draken och ängeln, mitt i min egen själ. Det är här skiljelinjen går, det är här svärden dras. Och det är här jag, med min gudabenådade förmåga att göra fria val, fattar beslut hur den striden skall sluta.
tisdag 9 augusti 2011
Säkerheten framför allt.
Många människor har ett förvånansvärt stort behov av att få "veta hur det egentligen är". För mig verkar det som om de faktiskt tror att det finns exakta svar och helt entydiga sanningar. Jag försöker verkligen förstå hur de tänker.
Kanske är det så att tillvaron blir allt för komplicerad och skrämmande, om man ständigt skall gå och bära på den osäkerhet som (enligt min uppfattning) finns i allting. Kanske står man inte ut,måhända går man sönder och bryter ihop, om det finns ett "kanske" eller "kanske inte" man också måste kalkylera med. Jag kan inse att det finns personer vars intellekt eller psyke inte riktigt orkar med den anspänning det innebär att leva i ett "både-och"-tillstånd, snarare än i ett "antingen-eller" och därför måste förenkla sin världsbild och reducera den till svartvit, där saker är antingen onda eller goda, bra eller dåliga, aldrig något emellan. Eller både delarna.
Men att större delen av mänskligheten skulle hemfalla åt detta tänkande. Det har jag svårt att acceptera. Nog är de flesta av oss lite mer mogna än så? Visst kan vi omfatta motstridiga tankar och känslor, leva med paradoxer? Men varför förnekar vi då det? Och låtsas som om de enkla lösningarna finns? När de bara är illusioner.
Vem lurar vi egentligen?
Förmodligen mest oss själva.....
fredag 5 augusti 2011
Diskat!
Hur länge kan man låta bli att diska? Det beror naturligtvis på flera olika faktorer som samverkar. Hur mycket porslin man har från början. Hur många man är som äter vid måltiderna. Vilket slags mat som serveras. Hur varmt det är. Och hur mycket myror man har i köket.
Övervägde faktiskt att vänta ytterligare en dag med "stora köksröjningen", solen var ju lika underbart gassande idag som tidigare i veckan, men insåg att om goda vänner kommer ut med tiobåten i morgon bitti behövs det i alla fall ett antal muggar det går att dricka kaffe ur. Helst rena. Och tog en tur med diskborsten i köket. Sedan var det dags för ännu ett dopp i det klara Östersjövattnet vid bryggan, innan middagslagning vidtog. Nu, några timmar senare ser köket ut som vanligt igen: fullständigt kaotiskt, men vi har njutit en god middag och trevlig samvaro. Och nu väntar bingen!
Övervägde faktiskt att vänta ytterligare en dag med "stora köksröjningen", solen var ju lika underbart gassande idag som tidigare i veckan, men insåg att om goda vänner kommer ut med tiobåten i morgon bitti behövs det i alla fall ett antal muggar det går att dricka kaffe ur. Helst rena. Och tog en tur med diskborsten i köket. Sedan var det dags för ännu ett dopp i det klara Östersjövattnet vid bryggan, innan middagslagning vidtog. Nu, några timmar senare ser köket ut som vanligt igen: fullständigt kaotiskt, men vi har njutit en god middag och trevlig samvaro. Och nu väntar bingen!
torsdag 4 augusti 2011
Simultankapacitet
Njuter semesterns ledighet och frihet, härjar runt på tomten och röjer, vattnar och stökar. Väldigt konkret. Väldigt mycket här och nu.Parallellt pågår en intensiv process om framtid och uppdrag, ständigt föränderlig, under utmejslande. Betydligt mer abstrakt och luddigt men icke desto mindre viktig och mycket tydlig.
onsdag 3 augusti 2011
Esther Williams?
tisdag 2 augusti 2011
Dagens namn:
Karin.
När jag var barn och tillbringade somrarna hos mormor och morfar i Halland var namnsdagar viktiga grejer. Det skulle firas med tårta på sängen, blommor och små presenter, värsta födelsedagsfirandet fast inte riktigt så pretentiöst. Mest bara för att det var roligt att ha något att fira. Och jag hade två namnsdagar, inom loppet av två veckor, under bästa högsommartid.
Det blev mycket jordgubbstårta och små anteckningsblock från Bergstedts kiosk inslagna i vackert presentpapper. Nuförtiden kommer varken jag eller någon annan ihåg namnsdagar längre. Gissa då om jag blir förvånad när två gratulationer dyker upp. Från mina svågrar; Adrian och Pelle. Män mitt i livet och i karriären. Hur i fridens namn kan de komma ihåg att jag har namnsdag?
När jag var barn och tillbringade somrarna hos mormor och morfar i Halland var namnsdagar viktiga grejer. Det skulle firas med tårta på sängen, blommor och små presenter, värsta födelsedagsfirandet fast inte riktigt så pretentiöst. Mest bara för att det var roligt att ha något att fira. Och jag hade två namnsdagar, inom loppet av två veckor, under bästa högsommartid.
Det blev mycket jordgubbstårta och små anteckningsblock från Bergstedts kiosk inslagna i vackert presentpapper. Nuförtiden kommer varken jag eller någon annan ihåg namnsdagar längre. Gissa då om jag blir förvånad när två gratulationer dyker upp. Från mina svågrar; Adrian och Pelle. Män mitt i livet och i karriären. Hur i fridens namn kan de komma ihåg att jag har namnsdag?
Semesterbloggaren
Nå så kom den då till sist; semestern. Hett efterlängtad.
Nu,NU skulle man få tid att göra allt det där man annars inte hinner. Tänka alla goda tankar, avsluta sina resonemang.
Och kanske kan det bli så, eller i varje fall något lite ditåt, men än så länge ligger de flesta dagarna framför oss. Lockande som smultron på ett strå!
Igår måndagen den 1:e vaknade vi till solglitter på viken. Sällan känns en semester så lovande som när man får ta ett morgondopp vid stranden. Och njuta av det. Det finns finesser med augustisemester i alla fall.....
En snabb blick på odlingarna runt husknuten fick mig dock att återvända till den bistra verkligheten: rådjuren gillar såväl spenat som sallad! Men de äter ju inte upp ordentligt på något enda ställe, utan betar lite slött här och där och överallt. Halvätna salladsblad gör ingen männska glad. Men kanske är det för att de varit upptagna med det gröna som mina små rosor faktiskt fått gå i blom i år. Annars är de där gulliga marodörerna svåra på rosenknoppar oxå. Verkar som om summan av lasterna verkligen är konstant.
Nu,NU skulle man få tid att göra allt det där man annars inte hinner. Tänka alla goda tankar, avsluta sina resonemang.
Och kanske kan det bli så, eller i varje fall något lite ditåt, men än så länge ligger de flesta dagarna framför oss. Lockande som smultron på ett strå!
Igår måndagen den 1:e vaknade vi till solglitter på viken. Sällan känns en semester så lovande som när man får ta ett morgondopp vid stranden. Och njuta av det. Det finns finesser med augustisemester i alla fall.....
En snabb blick på odlingarna runt husknuten fick mig dock att återvända till den bistra verkligheten: rådjuren gillar såväl spenat som sallad! Men de äter ju inte upp ordentligt på något enda ställe, utan betar lite slött här och där och överallt. Halvätna salladsblad gör ingen männska glad. Men kanske är det för att de varit upptagna med det gröna som mina små rosor faktiskt fått gå i blom i år. Annars är de där gulliga marodörerna svåra på rosenknoppar oxå. Verkar som om summan av lasterna verkligen är konstant.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)