Akleja

Få blommor är, för mig, så förknippade med lycka, som akleja.
Aklejan växer vild i norra Halland. Inte massivt på något sätt, men som ett skört uppdykande ogräs, som tränger fram med en liten kaskad på de mest oväntade ställen.
Jag försöker för det mesta låta dem stå där de valt att rota sig, men några går alltid av när jag skall klippa gräset så här på försommaren. Dem tar jag in och sätter i mormors fina vas, aklejavasen, som passar så bra till några enstaka vackra blommor. Och som min mormor alltid hade just akleja i.
Jag hoppas jag kan få pojkarna att förstå att så länge detta hus är i vår familj, och så länge ännu aklejavasen är hel, vill jag att de sätter några blommor i den. Till mormors, och till mitt, minne.

Rädslor

Rädslor. Alla dessa rädslor.

Ända sedan jag var ett litet barn har jag varit rädd. Rädd för så mycket konstiga saker att jag aldrig vågade berätta om dem för någon.  Jag förstod ju att de inte skulle förstå. Och inte försöka trösta, eller lugna. Utan snarare häckla och håna mig. I min personbild, den jag skulle leva upp till fanns inget utrymme för rädsla. Min tilldelade roll var att vara den trygga, och förståndiga. Då fanns det inte plats för irrationella rädslor.
Så jag berättade aldrig om ormarna under sängen, mördarna i garderoben eller alla gifter jag fick i mig genom att ta i olika orena saker. Jag berättade inte heller om min övertygelse att jag led av en obotlig sjukdom, som inom nå’t år eller så skulle medföra min död. När jag var utbytesstudent i Kalifornien grät jag över att jag var tvungen att dö i en jordbävning långt hemifrån, bara för att jag inte vågade berätta hur rädd jag var. Så jag skulle få åka hem. Varje gång jag suttit i ett flygplan har jag varit övertygad om att det skall störta. Men jag har inte pratat om det.
Rädsla fanns nämligen inte i den känslorepertoar som var mig tilldelad.
Den enda rädslan jag inte kunde förneka var den för höga höjder. Då låste sig kropp och själ helt och hållet. Förnekandet fungerade inte, motoriken tog över reaktionen. Benen bar inte längre, hela kroppen skakade, jag kunde inte tänka, än mindre tala. När jag konfronterades med höga höjder var inte rädslan teoretisk och möjlig att förneka, då tog de rent fysiologiska reaktionerna över fullständigt.
Men förståelsen för denna min ”svaghet” var låg. Den typen av svaghet var inte något jag kunde ägna mig åt. Låg inte inom min förväntade sfär. Egentligen gjorde väl ingen svaghet det.....

När jag blev äldre förflyttades min rädsla till att omfatta barnen. Vad allt skulle inte kunna hända dem? Hur många gånger har jag inte begravt de där två pojkarna, helt övertygad om att aldrig få se dem i livet igen.

Successivt har väl rädslorna klingat av. Utan att jag egentligen märkt det har de blivit svagare. Och till slut nästan försvunnit.

Om det är den undermedvetna samlade erfarenheten att allt det jag var rädd för aldrig inträffade, eller den krassa vetskapen att jag även i realiteten lever mycket närmare döden nu, och att den faktiskt kan stå bakom varje knut, vet jag inte, men det är så mycket lugnare att bara behöva leva för en dag i taget. Och ta emot livet som det kommer.

I skomakarens efterföljd

”Stängt mellan hägg och syren”. Det berömda uttalandet av en livsnjutande skomakare. Han såg naturen i sin allra skönaste tid, och bestämde sig att inte låta den gå honom förbi.
I kyrkliga kretsar talar vi ibland om pingstnovenan. De nio dagarna mellan Kristi Himmelsfärd och pingst. Den tid då lärjungarna sett sin Herre och Mästare fara ifrån dem, upp i himmelen, och innan den heliga Anden, hjälparen, ännu kommit till dem. En så märklig tid. Fylld av övergivenhet och förhoppning. På en och samma gång. Vilket prov deras tillit och förtröstan utsattes för. Och vilken glädje när pingsundret sedan inträffade.
Pingsnovenan inträffar ofta ”mellan hägg och syren” och är en mycket vanlig tid att dra sig tillbaka, reflektera över sin situation, och hoppas på ett under. En vanlig tidpunkt att åka på retreat.
I många år har jag valt att ta min semester under denna period. Det är oftast ett mycket bra val.
Så även detta år, även om min pingstnovena i år inleds med en begravning.
Det är svårt, och märkligt, när långa relationer kommer till sitt slut.
Min svärmor Brita, som jag känt i 40 år, och som varit en så god vän, ett ovärderligt stöd, lämnade oss för en månad sedan. Det är tomt och sorgligt, men samtidigt lite fint och hoppfullt att vi får begrava henne i Kristi Himmelsfärdstid, när allting är som vackrast. Vi skall sjunga hennes favoritpsalm ”En vänlig grönskas rika dräkt” när vi tar farväl av henne på fredag.
Och mitt i detta övergivna och vilsna tillstånd får vi sedan göra som lärjungarna i Jerusalem, försöka hålla fast vid tro och förhoppning att ett under kan ske, och att vi får ses igen. I någon form.

Att göra sitt jobb.

”Psykiatrin skulle rädda hens liv. Men de gjorde inte sitt jobb. Så hen är död.”

Hur många gånger har jag inte hört dessa ord. Läst dem. Våndats över dem.
Det är alltid ”psykiatrins fel”. Aldrig sjukdomen. Aldrig omständigheterna. Aldrig livet.

Vet ni hur tungt det är att bära detta ansvar?
Att alltid vara den som gjort fel när någon tar sitt liv?
Att tvingas bära någons liv i sina händer, när den det handlar om  inte ens vill överleva?
Att behöva tvinga någon leva, mot deras vilja?

Och när man inte tvingat tillräckligt mycket, då har man gjort fel.....
Eller, då man inte löst det olösliga problemet att göra någon levnadsglad och lycklig, där det kanske inte ens finns förutsättningar för det.
För då borde jag ändrat förutsättningarna. Gjort den sjuke frisk, givit den ensamma vänner, ordnat en perfekt bostad och ett intressant och välbetalt arbete åt den som saknade det.
För visst är det min skyldighet att ordna allt? Att kunna trolla.....

Jag minns när jag bestämde mig att jag inte förmådde arbeta som läkare längre. När jag dignade under kraven och förväntningarna så jag inte orkade stå upp. Utan lade mig platt.
Visst, det handlade inte bara om  omvärldens förväntningar, utan också om mitt behov av att leva upp till dem. Och den oförmåga därvidlag jag kände.
Den massiva otillräcklighet som överväldigade mig.

Och när jag kom tillbaka till psykiatrin. Fast besluten att stå ut, och överleva trots att jag inte klarade att rädda alla,  att bota dem, utan kanske bara hjälpa lite. Och försöka trösta. Eller åtminstone våga stå kvar. I bedrövelsen.

För det är nog inte möjligt att  ”rädda” riktigt alla (det är ju faktiskt svåra sjukdomar vi behandlar, sådana som förändrar människors hjärnor, och deras sätt att tänka), och när vi ”misslyckas”, när det trots alla våra ansträngningar inte går, så måste vi som jobbar med det här, i psykiatrin, ändå orka resa oss och gå vidare. Vi kan inte riktigt kosta på oss att  själva gå under, när vi misslyckats så. För vem skulle i så fall försöka arbeta med att rädda nästa? Och nästa? Och nästa?

När någon läser

Hon hade läst min blogg, sade hon. Vartenda inlägg. Och rummet gungade till lite.
VAD hade jag egentligen skrivit? Något olämpligt? Något VÄLDIGT olämpligt?
Nåväl, lugnade jag mig. Det här hade jag ju tänkt över tidigare.
Sannolikheten att någon skulle vilja läsa min blogg hade ju känts ganska liten. Och samtidigt hade det ju alltid funnits en risk, eller kanske till och med en förhoppning (?), att någon ändå gjorde det.
Mycket i bloggen handlar ju om mitt behov av att få ge uttryck för mina tankar och åsikter i olika avseenden, ganska personligt, men inte så jätteprivat. Några andra inlägg hade jag skrivit efter extra noggrant övervägande. De var mer privata, handlade om mig själv, och mer specifikt, min egen erfarenhet av psykisk ohälsa.  Det var inte lätt att skriva om. Att lämna ut mig på det sättet. Och samtidigt ett av de områden jag länge tyckt varit viktigast, som pockar på, och känts angeläget att få vara öppen med.
Så det var ett mycket medvetet och avsiktligt, om än ganska svårt val.
Redan när jag som 19-åring avbröt mina gymnasiestudier ”pga sjukdom”, fick jag  inpräntat i mig, att den sjukdomen inte gick att prata om. Den var hemlig och farlig. Om det kom ut kunde det förstöra min framtid. Kanske skulle jag inte kunna bli läkare.  Så jag höll tyst. Mörkade och fixade, hittade på ursäkter och undanflykter. Och förnekade. Förnekade till och med inför mig själv....nonchalerade och bortförklarade det jag brottades med. Livrädd att ”avslöjas”.
Samtidigt tror jag jag kände en extra stor förståelse för mina psykiatriska  patienter och deras lidande. Inte nog med att man har sina egna demoner att brottas med, man blir också utpekad och stigmatiserad av att man överhuvudtaget är sjuk. Faran i  att bli betecknad som en ”psykiskt sjuk” var ju uppenbar och tydlig, överallt i samhället betraktades personer med dessa svårigheter som avvikande och närmast otillräkneliga. Nästan oavsett vad man drabbats av.
Samtidigt vet jag ju, att man kan komma igen. Även om man mått rejält dåligt, varit tvungen att ”stiga av banan” för en tid, kan man återhämta sig och få ett gott liv. Jag vet det, jag har vetat det länge, jag är själv ett levande exempel på det (jag har utbildat mig, gift mig och fått barn efter att jag första gången insjuknade).

Och det stör mig ofantligt att denna stigmatisering av personer med psykisk ohälsa fortfarande gör sig gällande.  Det är ju inga ”speciella”, ”konstiga” människor som drabbas av psykisk ohälsa, utan ”vanliga” människor. Alla och envar, ungefär som du och jag. Och visst, det har blivit mycket bättre sedan jag var ung, men ändå finns den där, föreställningen bland många, att har du varit psykiskt sjuk är du inte riktigt att räkna med.

När jag därför många år senare återigen drabbades så svårt att jag fick ”stiga av banan”, var det ett nederlag , ett trauma, av magnifika mått. Här hade jag kämpat på, under så många år, och ändå till sist blivit tvungen att kasta in handduken. Så rädd, så rädd som jag var då, att helt bli ställd utanför all mänsklig gemenskap har jag aldrig, varken förr eller senare, varit. Känslan av utanförskap, av stigmatiseringen var nästan värre än själva sjukdomen.

Och det tog ju sin tid, flera år, innan jag återigen återhämtat mig tillräckligt för att finna fotfästet igen, men nu hade jag bestämt mig för att åtminstone inte längre  stillatigande bidraga till tystnadskulturen och hemlighetsmakeriet längre. Om inte vi alla ”vanliga”, (till synes) ” välfungerande ” människor vågar prata om vår egen psykiska ohälsa, hur skall vi då någonsin komma tillrätta med den uppdelning i ”psykiskt sjuka” och ”psykiskt friska” vi människor så gärna ägnar oss åt?

Problemet är att jag blivit avrådd. Inom professionen har välmenande kollegor och chefer avrått mig att vara öppen med denna fråga. Naturligtvis för att de är måna om att jag inte skall råka illa ut, att folk inte skall börja betrakta mig som en ”psykiskt sjuk” , eller ”psykiskt skör” person, och inte acceptera mig som tidigare. Men det är ju just detta som är den gordiska knuten, paradoxen, det olösliga problemet. Genom att inte våga utsätta oss för risken att folk får omvärdera sin bild av oss, bidrar vi till tystnaden och stigmatiseringen, som är grunden och upphovet till det hela! Ett självförstärkande dilemma, som jag vägrar att bidrag till längre!

Jag vill bryta den onda cirkeln. Jag vill att människor skall få veta att man kan må bra efter psykisk sjukdom. Att de skall  kunna få hoppas på goda och meningsfulla liv inom en mänsklig gemenskap.
Jag har fått det. Man kan få det!

Och det vore snålt, ogint och egoistiskt att behålla denna kunskap för sig själv.
Tycker jag.