Corona

Åh Corona, Corona, jag hatar dig Corona!
Och då har jag inte ens blivit sjuk av dig, än. Tror jag.
Men förutom allt annat lidande, elände och krångel detta virus förorsakar mänskligheten detta år, blir man ju helt galet nojig på sina egna små krämpor.  Inte för egen del, jag lever ännu i den något grandiosa (van?)föreställningen att jag har ett så osedvanligt robust immunförsvar att till och med Corona endast skulle drabba mig som en liten fläkt. Eller kanske just det, eftersom jag tror att till och med Corona inte skulle drabba mig med mer än lite ruggighet och snuva, blir jag så in i vassen osäker när jag skall tolka de minimala symtom som ändå drabbar mig.
Ja, jag har hostat lite mer än vanligt senaste dygnen. Men det beror väl på att det är något här på östkusten som blommar och som jag inte tål? Trots mina medicineringsförsök med kortisonsprayet. Det kan ju inte vara något.
Men, det där onda, svullna och röda svalget jag vaknade med i morse. Hur skall jag bortförklara det? Så har jag det inte som vanligt.....bara att tugga i sig: ”symtom på luftvägsinfektion-> stanna hemma”
OK, OK, jag är hemma! Jobbar som vanligt (fast hemifrån) och halsen är bättre, hostan ungefär som i går och i förrgår: finns men inte farlig. Tempen 37,3 imponerar inte på en doktor....
Men det har ju inte blivit sämre, snarare lite bättre. Och det har ju (som vanligt med mina sjukor) knappast märkts alls. Då kan jag väl gå och jobba imorgon?! Eller hur, visst kan jag det, snälla!?!
Sms-ar chefen för att få lite medhåll, och hon uttrycker sina sympatier, MEN säger samtidigt att jag skall följa de instruktioner vi har från sjukvårdsledningen. Så, även om jag kan dem utantill, går jag in på hemsidan och läser: ” två symtomfria dagar hemma innan åter till jobbet....”. Men om man nästan inte hade några symtom då? Måste man ändå vara hemma i två dagar i alla fall?
Åh, jag hatar det här!
Jag kan inte vara hemma. Det är så mycket som blir knasigt, svårt och krångligt på jobbet då. JAG VILL INTE!!
Samtidigt är jag ju vuxen, medicinskt ledningsansvarig, borde vara förnuftig och det hela. Katastrofen som skulle uppstå om jag faktiskt hade (har?) covid-19 och går dit och smittar dem allihop, är ju närmast förstasidesstoff för Expressen.
Och det vill jag inte utsätta oss för.
Så, jag har sagt det förr, lär få säga det igen: en skrävlare biter i gräset.
Men hade det inte varit för denna Corona-noja, hade jag gjort som vanligt: tänkt att: äsch, det går över. Och gått till jobbet i alla fall!

Sista dagen?

Ser ut som om det är nu vi borde börja?

Sista dagen

Fyra veckor är lång tid. Nästan för lång för att vara borta från jobbet och ha semester. Försöka ha semester. Det finns så mycket att göra, så mycket jag vill, och rätt mycket jag borde. Men till syvende och sist blev det inte så mycket gjort. Skall man vara ledsen över det?
Ångerfull? Eller nöja sig med att det är som det är?
Våndas en hel del över att komma tillbaka till jobbet. Undrar hur vi skall få ihop sommaren.
Dagen innan jag skall åter från fyra veckors semester är jag alltså inte alls utvilad, utan orolig, över hur det här skall gå.
Det är klart det går. Det gör det alltid. Men prioriteringarna blir hårdare när tiden inte räcker till.
Patientsamtalen blir  kortare och färre, besluten snabbare och, kanske, på mindre fullständigt underlag.
Jag brukar undra vad jag våndas över. Vi har, trots våra brister, en läkartäthet i den svenska psykiatrin som vi kan vara stolta över. Såväl på många håll ute i världen, som tidigare i vårt eget land, är/var det en oerhörd lyx att bara ha 40 patienter att ta hand om. En ynnest och stor förmån att, kanske, kunna prata med varje patient någon liten stund, varje vecka, Eller åtminstone varannan.
Men så ser inte förväntan ut idag.Idag är såväl patienter, som personal, kollegor, organisation och vårdgrannar, helt inställda på att jag skall ha all tid i världen, just nu, att ägna åt deras fråga, deras problem. Och var och en tycker det är lika viktigt.
Redan nu vet jag att jag har ett antal yttranden att skriva. Berättelser och analyser rörande situationer där saker inträffat som inte gått så bra. Ibland är dessa händelseanalyser viktiga, ja helt nödvändiga, för att vi skall kunna bedriva en god och säker vård i framtiden, men (känns det som) lika ofta är det klagomål på saker där vi inte kunnat göra annorlunda, eller händelser som ligger helt utanför vår kontroll. Detta skrivande tar tid. Mycket tid. Och när personal och patienter vill ha, och behöver, min uppmärksamhet blir det lätt att skrivandet skjuts upp. Och får göras hemma.På kvällar och nätter. Liksom journalgranskning,schemaläggning och allt annat ”administrativt” (och tråkigt😉).
Så nätterna blir långa, och dagarna fyllda, och tröttheten flåsar mig i nacken redan innan jag börjat jobba.....

Vatten. Mycket vatten är det.

Asocial

Samvaron med andra är tillvarons kitt. Det som håller vårt samhälle ihop.
Samhället är en nödvändig uppfinning eftersom vi människor genom århundradena och -tusenden blivit alltmer beroende av varandra. Vår tillvaro har blivit alltmer specialiserad. Skomakaren har koncentrerat sig på att göra skor. Och blivit bäst på det. Bonden har odlat grödan och mjölnaren malt den. Bagaren bakar bröd och sömmerskan syr kläder av det tyg vävaren framställt. Var och en  blir specialister på sin lilla del av samhällsbygget, av vår gemensamma tillvaro.  Kunde jag vara en eremit som odlade min egen mat och sydde mina egna kläder skulle jag inte behöva umgås med andra. Och inte behöva anpassa mig till deras önskemål och sätt att framleva sina liv.
Men så är det inte.
Jag är inte en eremit.
Jag lever ett sammanhang där jag är ömsesidigt beroende av en mängd andra människor. Jag beroende av dem, och de beroende av mig.
Så nödvändigt. Och så tröttsamt.
När jag var yngre trodde jag att mitt existensberättigande, min  möjlighet att få del i detta samhälle, var att vara andra till lags. Att göra och säga, att vara det de förväntade sig och önskade av mig.
Det var tröttsamt. Det som var jag, som möjligen kunde varit jag, förtvinade och försvann, under lagret av försök att vara till lags. För att få ett existensberättigande, för att ha rätt att finnas.
Jag jobbade hårt på det, var social och trevlig. Pejlade in alla andras behov, sträckte mig lite till för att räcka ännu längre....
Så gick det som det gick också. Sönder.
Under min tid på sjukhuset, och den långa perioden av sjukskrivning därefter, insåg jag att de klarade sig alldeles utmärkt utan mig. Jag kunde vara död, och de flesta skulle inte notera skillnaden.
Inte ens alla dessa patienter vilka såg mig som deras personliga räddningsplanka, saknade mig speciellt när jag var borta. Satt ur spel. Jag var helt överflödig, onödig, ointressant och borta.

De enda som verkligen behövde mig var mina närmaste, den där mannen jag är gift med, och de två pojkarna, vilka nu är fullt vuxna män, men för vilka jag skulle gå genom eld och vatten. För vilka jag skulle ”sälja min själ till djävulen” ( fast just det skulle jag ju inte...). De tre. (Och ett fåtal till, syskonbarnen framförallt)  Inga andra.

Och på något sätt var det en så oerhört nyttig lärdom. Jag kan inte rädda hela världen, den vill inte ens bli räddad. Men jag kan finnas här i det lilla, med dem som är mina närmaste, och det kan, det får vara nog.
Så mitt behov av att göra alla glada, att vara alla till lags, att vara ”hela världens storasyster”, klingade av ganska påtagligt, och från att ha varit sååå trevlig, social och utåtriktad, har jag vad åren gått blivit alltmer av enstöring, som visserligen vill ha min familj omkring mig, men helst inte så många fler när jag är ledig. Inga fester eller stora tillställningar för mig. Stillsamt hemmamys är mer min grej.
Och kanske är det så att jag får allt socialt umgänge jag behöver genom mitt arbete? På jobbet träffar jag hela tiden massor med människor som jag måste förhålla mig till, lyssna på, samarbeta med, hela tiden. Och kanske blir det ganska ansträngande och tröttsamt i längden.
Jag har pratat med många andra i så kallade ”relationsyrken” som alltmer upptäckt att de, precis som jag, vad åren går, får ett allt större behov av ensamhet och tystnad när de är lediga.När de får välja själva.

Det betyder inte att vi inte tycker om våra arbeten, eller inte vill ha med människor att göra, bara att vi på vår fritid behöver vila från relaterandet och socialiserandet och gå vår egen väg. Nej, vi är inga eremiter, ingen av oss är eremiter, vi behöver varandra, vi vill leva i samspel med varandra. Men vi behöver ibland också vila från samspelandet, och bara vara, själva. Asociala.

Tid

Ganska exakt en vecka kvar av min semester. Är det bra, eller är det inte det?
Borde jag börjat jobba redan på måndag? Eller kanske förra måndagen?
Är jag utvilad? Eller uttråkad?
Vad är det som gör att jag, trots oceaner av tid och möjlighet inte får så mycket gjort?
Ren och skär slöhet kanske? Ackumulerad trötthet....?

Såååå arg!!

Den där ilskan, och frustrationen. När man är så grymt irriterad på alla och envar, som kommer i ens väg. Alla de andra. De som inte förstår, inte tar hänsyn, utan bara kräver.
Vad handlar den om? Egentligen?
För inte kan väl det vara så att världen är befolkad enbart av idioter?
Nog handlar det om att mina behov och önskningar inte matchas av vad de kan ge?
Att de också är människor med behov och önskningar de med, precis som jag. Men att jag är så upptagen av min egen vånda att jag inte förmår se det. Se dem.

För nog är det så att när man till sist orkar lyfta blicken en gnutta, och se en annan människas synvinkel, då gungar hela mitt eget perspektiv till en smula. Då blir det uppenbara och självklara inte så helt tvärsäkert längre. Då kan det plötsligt finnas andra sätt att se saker, andra orsaker och faktorer till att folk beter sig som de gör, vilka jag inte upptäckt ännu.

Och istället för att fastna i besvikelse och bitterhet kan en liten gnutta nyfikenhet väckas.

Akleja

Få blommor är, för mig, så förknippade med lycka, som akleja.
Aklejan växer vild i norra Halland. Inte massivt på något sätt, men som ett skört uppdykande ogräs, som tränger fram med en liten kaskad på de mest oväntade ställen.
Jag försöker för det mesta låta dem stå där de valt att rota sig, men några går alltid av när jag skall klippa gräset så här på försommaren. Dem tar jag in och sätter i mormors fina vas, aklejavasen, som passar så bra till några enstaka vackra blommor. Och som min mormor alltid hade just akleja i.
Jag hoppas jag kan få pojkarna att förstå att så länge detta hus är i vår familj, och så länge ännu aklejavasen är hel, vill jag att de sätter några blommor i den. Till mormors, och till mitt, minne.

Rädslor

Rädslor. Alla dessa rädslor.

Ända sedan jag var ett litet barn har jag varit rädd. Rädd för så mycket konstiga saker att jag aldrig vågade berätta om dem för någon.  Jag förstod ju att de inte skulle förstå. Och inte försöka trösta, eller lugna. Utan snarare häckla och håna mig. I min personbild, den jag skulle leva upp till fanns inget utrymme för rädsla. Min tilldelade roll var att vara den trygga, och förståndiga. Då fanns det inte plats för irrationella rädslor.
Så jag berättade aldrig om ormarna under sängen, mördarna i garderoben eller alla gifter jag fick i mig genom att ta i olika orena saker. Jag berättade inte heller om min övertygelse att jag led av en obotlig sjukdom, som inom nå’t år eller så skulle medföra min död. När jag var utbytesstudent i Kalifornien grät jag över att jag var tvungen att dö i en jordbävning långt hemifrån, bara för att jag inte vågade berätta hur rädd jag var. Så jag skulle få åka hem. Varje gång jag suttit i ett flygplan har jag varit övertygad om att det skall störta. Men jag har inte pratat om det.
Rädsla fanns nämligen inte i den känslorepertoar som var mig tilldelad.
Den enda rädslan jag inte kunde förneka var den för höga höjder. Då låste sig kropp och själ helt och hållet. Förnekandet fungerade inte, motoriken tog över reaktionen. Benen bar inte längre, hela kroppen skakade, jag kunde inte tänka, än mindre tala. När jag konfronterades med höga höjder var inte rädslan teoretisk och möjlig att förneka, då tog de rent fysiologiska reaktionerna över fullständigt.
Men förståelsen för denna min ”svaghet” var låg. Den typen av svaghet var inte något jag kunde ägna mig åt. Låg inte inom min förväntade sfär. Egentligen gjorde väl ingen svaghet det.....

När jag blev äldre förflyttades min rädsla till att omfatta barnen. Vad allt skulle inte kunna hända dem? Hur många gånger har jag inte begravt de där två pojkarna, helt övertygad om att aldrig få se dem i livet igen.

Successivt har väl rädslorna klingat av. Utan att jag egentligen märkt det har de blivit svagare. Och till slut nästan försvunnit.

Om det är den undermedvetna samlade erfarenheten att allt det jag var rädd för aldrig inträffade, eller den krassa vetskapen att jag även i realiteten lever mycket närmare döden nu, och att den faktiskt kan stå bakom varje knut, vet jag inte, men det är så mycket lugnare att bara behöva leva för en dag i taget. Och ta emot livet som det kommer.

I skomakarens efterföljd

”Stängt mellan hägg och syren”. Det berömda uttalandet av en livsnjutande skomakare. Han såg naturen i sin allra skönaste tid, och bestämde sig att inte låta den gå honom förbi.
I kyrkliga kretsar talar vi ibland om pingstnovenan. De nio dagarna mellan Kristi Himmelsfärd och pingst. Den tid då lärjungarna sett sin Herre och Mästare fara ifrån dem, upp i himmelen, och innan den heliga Anden, hjälparen, ännu kommit till dem. En så märklig tid. Fylld av övergivenhet och förhoppning. På en och samma gång. Vilket prov deras tillit och förtröstan utsattes för. Och vilken glädje när pingsundret sedan inträffade.
Pingsnovenan inträffar ofta ”mellan hägg och syren” och är en mycket vanlig tid att dra sig tillbaka, reflektera över sin situation, och hoppas på ett under. En vanlig tidpunkt att åka på retreat.
I många år har jag valt att ta min semester under denna period. Det är oftast ett mycket bra val.
Så även detta år, även om min pingstnovena i år inleds med en begravning.
Det är svårt, och märkligt, när långa relationer kommer till sitt slut.
Min svärmor Brita, som jag känt i 40 år, och som varit en så god vän, ett ovärderligt stöd, lämnade oss för en månad sedan. Det är tomt och sorgligt, men samtidigt lite fint och hoppfullt att vi får begrava henne i Kristi Himmelsfärdstid, när allting är som vackrast. Vi skall sjunga hennes favoritpsalm ”En vänlig grönskas rika dräkt” när vi tar farväl av henne på fredag.
Och mitt i detta övergivna och vilsna tillstånd får vi sedan göra som lärjungarna i Jerusalem, försöka hålla fast vid tro och förhoppning att ett under kan ske, och att vi får ses igen. I någon form.

Att göra sitt jobb.

”Psykiatrin skulle rädda hens liv. Men de gjorde inte sitt jobb. Så hen är död.”

Hur många gånger har jag inte hört dessa ord. Läst dem. Våndats över dem.
Det är alltid ”psykiatrins fel”. Aldrig sjukdomen. Aldrig omständigheterna. Aldrig livet.

Vet ni hur tungt det är att bära detta ansvar?
Att alltid vara den som gjort fel när någon tar sitt liv?
Att tvingas bära någons liv i sina händer, när den det handlar om  inte ens vill överleva?
Att behöva tvinga någon leva, mot deras vilja?

Och när man inte tvingat tillräckligt mycket, då har man gjort fel.....
Eller, då man inte löst det olösliga problemet att göra någon levnadsglad och lycklig, där det kanske inte ens finns förutsättningar för det.
För då borde jag ändrat förutsättningarna. Gjort den sjuke frisk, givit den ensamma vänner, ordnat en perfekt bostad och ett intressant och välbetalt arbete åt den som saknade det.
För visst är det min skyldighet att ordna allt? Att kunna trolla.....

Jag minns när jag bestämde mig att jag inte förmådde arbeta som läkare längre. När jag dignade under kraven och förväntningarna så jag inte orkade stå upp. Utan lade mig platt.
Visst, det handlade inte bara om  omvärldens förväntningar, utan också om mitt behov av att leva upp till dem. Och den oförmåga därvidlag jag kände.
Den massiva otillräcklighet som överväldigade mig.

Och när jag kom tillbaka till psykiatrin. Fast besluten att stå ut, och överleva trots att jag inte klarade att rädda alla,  att bota dem, utan kanske bara hjälpa lite. Och försöka trösta. Eller åtminstone våga stå kvar. I bedrövelsen.

För det är nog inte möjligt att  ”rädda” riktigt alla (det är ju faktiskt svåra sjukdomar vi behandlar, sådana som förändrar människors hjärnor, och deras sätt att tänka), och när vi ”misslyckas”, när det trots alla våra ansträngningar inte går, så måste vi som jobbar med det här, i psykiatrin, ändå orka resa oss och gå vidare. Vi kan inte riktigt kosta på oss att  själva gå under, när vi misslyckats så. För vem skulle i så fall försöka arbeta med att rädda nästa? Och nästa? Och nästa?

När någon läser

Hon hade läst min blogg, sade hon. Vartenda inlägg. Och rummet gungade till lite.
VAD hade jag egentligen skrivit? Något olämpligt? Något VÄLDIGT olämpligt?
Nåväl, lugnade jag mig. Det här hade jag ju tänkt över tidigare.
Sannolikheten att någon skulle vilja läsa min blogg hade ju känts ganska liten. Och samtidigt hade det ju alltid funnits en risk, eller kanske till och med en förhoppning (?), att någon ändå gjorde det.
Mycket i bloggen handlar ju om mitt behov av att få ge uttryck för mina tankar och åsikter i olika avseenden, ganska personligt, men inte så jätteprivat. Några andra inlägg hade jag skrivit efter extra noggrant övervägande. De var mer privata, handlade om mig själv, och mer specifikt, min egen erfarenhet av psykisk ohälsa.  Det var inte lätt att skriva om. Att lämna ut mig på det sättet. Och samtidigt ett av de områden jag länge tyckt varit viktigast, som pockar på, och känts angeläget att få vara öppen med.
Så det var ett mycket medvetet och avsiktligt, om än ganska svårt val.
Redan när jag som 19-åring avbröt mina gymnasiestudier ”pga sjukdom”, fick jag  inpräntat i mig, att den sjukdomen inte gick att prata om. Den var hemlig och farlig. Om det kom ut kunde det förstöra min framtid. Kanske skulle jag inte kunna bli läkare.  Så jag höll tyst. Mörkade och fixade, hittade på ursäkter och undanflykter. Och förnekade. Förnekade till och med inför mig själv....nonchalerade och bortförklarade det jag brottades med. Livrädd att ”avslöjas”.
Samtidigt tror jag jag kände en extra stor förståelse för mina psykiatriska  patienter och deras lidande. Inte nog med att man har sina egna demoner att brottas med, man blir också utpekad och stigmatiserad av att man överhuvudtaget är sjuk. Faran i  att bli betecknad som en ”psykiskt sjuk” var ju uppenbar och tydlig, överallt i samhället betraktades personer med dessa svårigheter som avvikande och närmast otillräkneliga. Nästan oavsett vad man drabbats av.
Samtidigt vet jag ju, att man kan komma igen. Även om man mått rejält dåligt, varit tvungen att ”stiga av banan” för en tid, kan man återhämta sig och få ett gott liv. Jag vet det, jag har vetat det länge, jag är själv ett levande exempel på det (jag har utbildat mig, gift mig och fått barn efter att jag första gången insjuknade).

Och det stör mig ofantligt att denna stigmatisering av personer med psykisk ohälsa fortfarande gör sig gällande.  Det är ju inga ”speciella”, ”konstiga” människor som drabbas av psykisk ohälsa, utan ”vanliga” människor. Alla och envar, ungefär som du och jag. Och visst, det har blivit mycket bättre sedan jag var ung, men ändå finns den där, föreställningen bland många, att har du varit psykiskt sjuk är du inte riktigt att räkna med.

När jag därför många år senare återigen drabbades så svårt att jag fick ”stiga av banan”, var det ett nederlag , ett trauma, av magnifika mått. Här hade jag kämpat på, under så många år, och ändå till sist blivit tvungen att kasta in handduken. Så rädd, så rädd som jag var då, att helt bli ställd utanför all mänsklig gemenskap har jag aldrig, varken förr eller senare, varit. Känslan av utanförskap, av stigmatiseringen var nästan värre än själva sjukdomen.

Och det tog ju sin tid, flera år, innan jag återigen återhämtat mig tillräckligt för att finna fotfästet igen, men nu hade jag bestämt mig för att åtminstone inte längre  stillatigande bidraga till tystnadskulturen och hemlighetsmakeriet längre. Om inte vi alla ”vanliga”, (till synes) ” välfungerande ” människor vågar prata om vår egen psykiska ohälsa, hur skall vi då någonsin komma tillrätta med den uppdelning i ”psykiskt sjuka” och ”psykiskt friska” vi människor så gärna ägnar oss åt?

Problemet är att jag blivit avrådd. Inom professionen har välmenande kollegor och chefer avrått mig att vara öppen med denna fråga. Naturligtvis för att de är måna om att jag inte skall råka illa ut, att folk inte skall börja betrakta mig som en ”psykiskt sjuk” , eller ”psykiskt skör” person, och inte acceptera mig som tidigare. Men det är ju just detta som är den gordiska knuten, paradoxen, det olösliga problemet. Genom att inte våga utsätta oss för risken att folk får omvärdera sin bild av oss, bidrar vi till tystnaden och stigmatiseringen, som är grunden och upphovet till det hela! Ett självförstärkande dilemma, som jag vägrar att bidrag till längre!

Jag vill bryta den onda cirkeln. Jag vill att människor skall få veta att man kan må bra efter psykisk sjukdom. Att de skall  kunna få hoppas på goda och meningsfulla liv inom en mänsklig gemenskap.
Jag har fått det. Man kan få det!

Och det vore snålt, ogint och egoistiskt att behålla denna kunskap för sig själv.
Tycker jag.

Krig

Krig

Det utkämpas många krig i världen

En del långt borta

Andra alldeles nära

Någon gång känner vi oss kallade att strida

En annan har vi inget val

Alla krig är olika

Men alla har vi våra krig

Stora förödande, dödande

Eller mindre, tärande, nötande.

Jag ser min dagliga gärning som ett krig

Men den stora fienden är inte någon främmande nation,

Inte samhället,

Inte kommunen

Eller vården

Vår stora fiende är sjukdomen

Och mot den kämpar vi tillsammans

Artillerister och kavallerister

Flottan, flyget, och civilbefolkningen

Sjukvården och socialtjänsten

Anhöriga, vänner och patienten själv,

Hen, som är svårast drabbad

I ett ofta långt och utdraget krig

Det går inte att i förväg säga hur det skall gå

Det är inte möjligt att utlova några segrar 

Jag kan inte garantera att just du skall få det goda liv 

Du rätteligen förtjänar

Jag kan bara gå till slagfältet

Ställa upp vid fronten

Och göra mitt bästa 

dag efter dag

Och det gör jag.

Så gott jag nu kan

Knyte

Ett knyte, vad är det?

Något man bär med sig på sin vandring genom livet?
En lätt packning inknuten i ett tygstycke?

Eller kanske ett liv......

ett litet knyte

ett litet barn i sin mammas famn.


Speciellt stort är det i alla fall inte.
och ganska hopknutet,

liksom de flesta av oss är som små hårda knutar
av livets alla olika tåtar och trådar
vilka trasslat in sig i varandra

tills det egentligen bara är en stor härva av alltihop.

Men knutar kan knytas upp.
Det krävs varsamhet, tålamod och tid,
men för det mesta går det

och då kan man öppna knytet,
breda ut tygstycket framför sig
och glädjas åt de skatter som gömde sig därinne.

Minnen

Så många minnen, man kan undra varför vissa blir så starka, och andra först med möda kan letas fram. 

Det är morgon, solen lyser in trots rullgardinen i ”mittenrummet”, flickrummet i huset på Frillesås. Hela rummet fylls av ett dämpat, milt blågult ljus. Som vanligt står fönstret öppet och den tunna gardinen rör sig.  Min kusin sover ännu i den andra sängen, ihop med bägge sina stora hundar. Jag känner vinden mot mitt ansikte och hör mormor och moster slamra med frukostbestyret vid det stora bordet ”på östsidan”, där morgonsolen ligger på och  vi vanligen äter vår gröt och  våra smörgåsar innan dagens äventyr börjar.  Det finns något så lugnt och tryggt, kanske till och med lyckligt,  i de ljuden, i den lätta vinden.

En annan dag ligger vi, fyra relativt jämnåriga kusiner, på den stora mattan i gillestugan, och mutar in hagar och ängar till våra respektive bondgårdar med hjälp av mattans mönster och överblivna eternitbitar. Ingen kände då till hur farligt eternitplattor var, och varken vi eller våra plasthusdjur från leksaksfirman”Britains”verkade ta någon skada. Vi hade en hel liten värld för oss själva och gick med engagemang in för våra verksamheter.

Andra gånger lekte vi hemliga agenter och spioner, och sprang hukande omkring mellan enebuskar och stenblock tillsammans med sysslingarna från”andra sidan kullen”. Oj, vad spännande det var. Och lite farligt!

När vädret var på det humöret var vi mest på stranden. Vi”bodde” där hela dagarna. Grävde, gick i vattenbrynet och samlade maneter, byggde dammar och badade. Badade, badade, badade. Mormor kom ner med mellanmål i en korg. Saft i röda och gröna plastglas och kaffeplättar med sylt färdigt instoppad i plätten. Gott och praktiskt. Och vi fortsatte leka. De vuxna försökte ibland läsa tidningen. Det var sandigt och blåsigt, lite av en utmaning som jag minns det. Ingen lyssnade på radio.

Radion sattes på om kvällarna. Då var det aftonandakt, sjöväder och nyheterna från Ekot, innan kvällsteet med svartvinbärssmak intogs framför det stora fönstret mot havet, och mångatan över fjorden beundrades. Lika mycket varje gång. Mormor och morfar var båda så lyckliga, nöjda och tacksamma över vårt paradis, och de upphörde aldrig att uttrycka sin kärlek till den här platsen.

Kanske är det denna innerliga tacksamhet över att ha fått möjlighet att bo här som satt sina djupaste spår? Kanske är det den som gör den här platsen så oändligt värdefull, och helt oersättlig för oss?

Egentligen är den ju inte speciellt annorlunda än andra strandremsor runt vårt långa land. Det finns tusen och åter tusen  utsikter av samma kaliber. Steniga och sandiga, enbevuxna stränder överallt.

Men det här är mitt paradis. Och jag är övertygad att det i mångt och mycket är den känslomässiga laddningen som är så avgörande. Känslan i kroppen, som inte ens alltid manifesteras som minnen, utan som bara finns där som ett lugn, och ett välbehag. Och jag är så tacksam.

Fresia

Farfar Johan står vid grinden. Han har ett fång fresior i famnen. 

Frågar lite retsamt med den välbekanta glimten ögat: ”Vad tog dig så lång tid? Jag har väntat länge”

Brita svarar, med röst som bryts av både sorg och glädje: ”det fanns så mycket kvar. Så många som behövde mig. Barnbarnen som var små de första åren efter  du gått bort, deras föräldrar som behövde min hjälp och mitt stöd. Familjen, släkten, din också, där jag till slut blev den enda kvar i vår generation, den samlande faktorn. Och så på slutet: lilla Clara, vårt barnbarnsbarn, den mest ljuvliga lilla flicka du kan tänka dig. Det var inte lätt att lämna dem alla, trots att jag visste att du fanns här och väntade. Men nu, nu är jag här. Äntligen är vi tillsammans igen. Och fresiorna doftar underbart”