Så går vår tid. Och kommer aldrig mer.
Jag skulle ju skriva, men blev så trött på mig själv, mina krämpor och biverkningar och ständiga fokusering på det att jag inte orkade mer. Att jag var ganska under isen november -januari pga leverpåverkan (inflammation) , mammas nydebuterade cancer och att vi behövde hjälpa henne att komma igång med röjning och flytt, samt min egen tilltagande polyneuropati och uttalade trötthet gjorde inte saken bättre. Många turer med feber och behandlingsuppehåll, men proverna visade också på något slags pågående infektion/inflammation, långt efter att levervärdena förbättrats. Till sist fick jag fortsätta med lägsta möjliga dos, en tredjedel av normaldosen, och doktorn sade att om jag inte klarade det skulle jag måsta sluta helt. I slutet av april (ca tre veckor sedan) tog jag nya prover, då var levern bra men å andra sidan hade njurarna börjat svikta….. För en dryg vecka sedan gjorde jag en ny datortomografi, där de räknade om på kontrastdosen utifrån min dåliga njurfunktion och gav mig reducerad mängd av det också. Nu är det väntans tider. Och jag har verkligen ingen aning. Har senaste månaden mått allt bättre tycker jag, orkar mer, men blir fortfarande trött.. Framför allt i ryggen som jag nog spänner när jag försöker gå med mina stumma, stickande, klumpar till fötter, och inte riktigt klarar att hålla balansen som jag är van vid.
Nu är jag ensam i Frillesås. Lella stannade hemma den här gången, men jag kände att jag ville åka ner. I vårens vackraste tid, och kanske den sista gången på ett bra tag som jag kan vara borta från Stockholm mer än en vecka. Hittar de metastaser på datorn, får jag väl någon annan behandling skulle jag tro, och då blir det väl regelbundna besök på sjukhuset..Naturligtvis hoppas jag på att de inte hittar några metastaser, men jag är också realistisk och inte naiv, så jag vet ju hur urusel prognosen är på lite sikt. Inga metastaser denna gången, förhindrar inte att de kommer till hösten….men som sagt, den som lever får se. Och för ett år sedan visste jag inte om jag skulle leva nu. Men det gör jag. Trots allt.
