Som eventuella läsare av denna sporadiska blogg kunnat konstatera är jag alltså tillbaka i mitt arbete som läkare i psykiatrin.
Jag möter en hel del människor och tystnadsplikten förbjuder mig att närmare beskriva vad jag hör och ser.
Två korta kommentarer tror jag dock jag kan dela med mig av. Det är sådana tillfällen när i varje fall jag varit tvungen att bita mig i tungan för att inte ge ett fullständigt uppriktigt svar. Utan fått njuta av det dråpliga i situationen i min ensamhet. Kanske inser ingen mer än jag det roliga, men ändå, håll till godo:
Mannen jag samtalar med är övertygad om att det är han som är Gud. Men, eftersom han med tiden blivit van att bemötas med invändningar från dem han talar med, säger han till mig, i samma mening som han gör konstaterandet om sin gudomlighet,; "Men du tror väl inte ens på Gud!!"
För mig, som sanningsenlig diakon, innebär detta att jag först undslipper mig ett litet fiskliknande kippande innan jag klämmer ur mig: " man kan kanske tro på olika sätt???"
Nästa kommentar hamnar intressant (och farligt?) nära en annan av mina personliga erfarenheter:
Det är patienten som är övertygad om att det är psykiatrin som är skulden och upphovet till allt hans lidande. Han förklarar för mig att om han inte kommit i kontakt med den psykiatriska vården skulle han "mått lika bra som du nu".........
Ånyo drabbas jag av det där kippandet efter andan medan jag funderar över om jag faktiskt kan säga det jag tänker: "det är tack vare att jag fick hjälp från psykiatrin när jag behövde det som jag mår så här bra nu"!!!
Men det säger jag naturligtvis inte. Feg som jag är.
Och det skulle kanske inte hjälpa honom heller.
Men lite knepigt blir det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar