torsdag 14 maj 2009

Rättning i ledet! Eller låt tusen blommor blomma.....

Rättning i ledet!
Ställ in dig längst bak och håll käften!
Eller låt tusen blommor blomma…….
Om diakoni som civil olydnad, och medmänsklig plikt att bibehålla, och ständigt påminna om, underifrånperspektivet.

Har din kyrkoherde bestämt det måste du vara lojal med det!
Eller din kyrkorådsordförande. Eller biskop föralldel.
Eller kanske till och med påven!!
Makten har tolkningsföreträde. Också inom kyrkan.
Men Gud har inga andra händer än dina. Och mina. Och de är maktlösa.
Gud väljer i sin allsmakt, att bli, just det, maktlös.
Maktlösheten, litenheten och svagheten är, och måste alltid vara, den kristna kyrkans första perspektiv.
Det är liksom kristenhetens "clou", det som skiljer henne från alla andra religioner och gör henne till något helt annorlunda. Till en rörelse av "förlorare", vilka alltid vinner i längden. Med en ledare och förebild som förödmjukar sig, tjänar alla andra, och till och med låter sig plågas och dö. Men som vänder det yttersta mörkret, den bottenlösa förtvivlan, till seger, till ljus och glädje.
Kristendomens väg är inte maktens, eller de världsliga vinnarnas.
Den lilla människans åsikt, hennes tankar och upplevelser, måste alltid vara utgångspunkt och fokus för kyrkan och hennes ställningstaganden.
Och vi som kallar oss kristna måste alltid, alltid, om och om igen, "vända på kuttingen" och fråga oss: går det att se på det här på något annat sätt? Ur något annat perspektiv? Ur de nedtystades och röstlösas?
Men ack så svårt det är att komma ihåg.
Hur ofta lirkar sig inte världens rop och tankar också in i våra strukturer? Hur ofta lockas inte de som vigt sina liv åt att tvätta andras fötter, att skruda sig i gyllene kläder, och likt påfåglar dansa inför massornas gapande ansikten? Hur ofta uppfylls vi inte av våra egna tolkningar, våra egna sanningar? Och vägrar att lyssna på andras?
Genom kyrkans historia ekar ett rop om rättning i ledet.
Från maktens strukturer, från de tjänare som förblindas av sitt eget inflytande och sin egen betydelse, ljuder uppmaningarna att "vara lojala", att inlemma sig i ledet.
Men lojalitet handlar inte bara om att instämmande nicka som marionetter till allt de styrande har att säga.
Glöm aldrig Nürnberg! Lojalitet handlar om att ta sitt eget bidrag till det totala ansvaret på allvar. Att själv tänka efter, och ge hals, när man tycker att något är på väg att gå på tok.
Även om det råkar vara kyrkoherden, kyrkorådets ordförande eller biskopen. Eller till och med påven!
Dogmen om påvens ofelbarhet antogs aldrig av svenska kyrkan. Ingen annan människas ofelbarhet heller.
Därför måste vi lyssna på varandra. Därför är det nödvändigt för oss att i ödmjukhet låta många röster höras.
Många blommor blomma.
Svårt? Ja, jättesvårt. Mycket mera krävande än att peka med hela handen och säga "mitt ord är lag". Men så oändligt mycket mera konstruktivt i långa loppet.
Och när "makten" hävdar att den besitter sanningen och lagen, då är det vår plikt att upplysa om det andra perspektivet, om att det finns andra perspektiv.
När makten ställer krav på oss att ställa in oss i ledet och "hålla käften" då är det vår skyldighet att protestera och opponera oss. Då är det diakonalt att lyfta de ohördas röster, att vägra inrätta oss i kraven på lydnad och blind "lojalitet". Då är det vår uppgift att våga stå upp och stå emot, även om det till och med betraktas som olydnad och "illojalitet". Civil olydnad har alltid varit de maktlösas metod, ifrågasättande och "illojalitet" mot en maktförblindad överhet var Jesu eget sätt att försöka öppna ögonen på dem som trodde sig ha patent på sanningen.
Glöm aldrig Nürnberg! Var och en av oss har vårt eget ansvar. Vad makten än säger.
Och ibland medför det ansvaret att man måste vara "olydig"!
WWJD?!

Inga kommentarer: