Tålamod, tålamod......

”Gud, ge mig tålamod med din bräckliga kyrka….”

Varje dag får jag be med biskop Martin Lönnebos ord och försöka lägga band på min förvåning, min oro och min indignation.

Jag undrar ofta vad Jesus skulle säga om han kom till Svenska Kyrkan idag.
Kanske något i stil med: Jo, jovisst kallade jag skökor, syndare och publikaner till mina lärjungar, men jag hade ju hoppats att ni lärt er något av det jag försökte säga. På tvåtusen år.

Ärligt talat, bröder och systrar i Kristus, förstår jag många av de ”normalsekulära” som anser att Kyrkan som instutition idag saknar trovärdighet.
Vi pratar om kärlek, gemenskap och allas unika värde, men vi behandlar våra medmänniskor på ett sätt som ibland gör mig mörkrädd.
Vi pratar om att dela med oss och inte fästa oss vid materiella och världsliga ting, medan vi samtidigt hela tiden ser till vårt eget goda i första hand och försöker utnyttja varje situation så det skall gagna oss själva. I en kyrka där den siste skall vara den förste, och styrkan ligger i svagheten, med en Gud och en Herre som blir alla andras tjänare och går i döden för vår skull, omhuldas vissa enskilda personers status, makt och position så man baxnar. Tänk er bara en kyrka som uppmanar sina medarbetare att ”karriärplanera”!!!!
Kan det verkligen vara att gå i Jesu fotspår, ta på sig hans kors och tjäna sina medmänniskor, om man samtidigt skall ”karriärplanera”??

Eller är det den ständigt nedåtgående karriären som skall planeras? Den där vi skalas av all vår världsliga fåfänglighet, släpper vår egen krampaktiga kontroll och alltmer lägger våra liv helt och hållet i Guds händer? ”Herre, ske din vilja. Inte min.”

Den karriären borde vi kanske planera lite mer för, prata lite mer om, hjälpa varandra att stå ut med. Men varför ser och hör jag så lite om den i kyrkan?

Makten och härligheten, framgången och statusen korrumperar. Också dem som från början hade de vackraste intentioner.

”Gud, ge mig tålamod med din bräckliga kyrka….”