Eller att välja det imperfekta livet.
Senaste tiden har våra diskussioner på jobbet mycket handlat om en person som väljer att fortsätta knarka, fast hen vet att hen blir psykotisk av det. Och att hen i psykosen blir aggressiv och riskerar skada andra människor. Och i förlängningen riskerar att hamna i fängelse för att hen skadat andra. Eller åtminstone på rättspyk, eftersom hen är psykotisk (av eget val), när hen gör de brottsliga handlingarna.
På väg åter till Stockholm i söndags lyssnade jag på podden (radioprogrammet) Filosofiska rummet. Man diskuterade predestination, öde och den fria viljan. Hur gärna vi människor vill tro att vi att har viljan, och makten, att påverka våra egna val, att vi har en fri vilja, och om, huruvida, i vilken utsträckning vi egentligen har det.
Vi gör olika val i livet. Vem är jag att sätta mig över en annan människas val? Är mina val bättre? Moraliskt renare? Etiskt korrektare? Eller? är de kanhända redan bestämda? Av ödet? Eller en makt större än jag själv?
Vem är då jag???
Personen i fråga väljer att fortsätta sitt missbruk. Trots att hen säger sig fullt medveten om de konsekvenser det kan/kommer att medföra.
Själv väljer jag att lägga ner bantningsprojektet, att äta och leva som en normal och frisk människa, för att jag prioriterar det liv jag har med familj och jobb, framför att vara smal och (möjligen) medicinskt mer korrekt (PK). Jag väljer det imperfekta livet. Kanske blir det inte lika långt. men kanske blir det meningsfullt. För mig.
Är det ett rimligt val?
Ett val man får göra?
Och vad lämnar det mig, i samtalet med min missbrukande patient?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar