Att skiljas är att dö en smula.....

Fjärilen i min hjärna av Anders Paulrud

Mmmmm……less is more…..avskalat kan också vara vackert.
Extremt vackert.
Med erfarenheten av ett döende går Anders Paulrud in i nästa. Det slutgiltiga. Men det visste han inte förra gången. Och inte heller den här.

För hur det nu är, med alla besked och egna farhågor, vet ingen av oss något om vilket döende som skall bli det slutgiltiga. Men han lever varje dag som om det vore nu. Nu det gäller. Nu som är den sista gången.

Och det ger en klarhet och en frid till hans tidvis ganska triviala vardagsskildring.

Sedan, är det klart, gör han sådant, vi vanliga mest bara drömmer om. Drar iväg till Paris. Lever i en lånad lägenhet. Kallar på kvinnan i sitt liv. Som kommer. Lojal och trogen, vilka svek hon än utsatts för tidigare.
Också i döendet framträder en romantik, en exotik, vi vanliga, med rostfria sängar på Södersjukhuset, inte ens vågar drömma om.
Och när han hamnar på sjukhus då är det Ersta och thorax på KS som gäller.Det finns grader också i helvetet på jorden.

Jäpp, tyck gärna att jag surar.

Men jag har sett den ömkliga, den trista döden. Den trötta döden, den vanliga döden.Om än inte i ansiktet, så i andra människors liv.. Jag har suttit vid fler dödsbäddar än jag tror är normalt i vår tidsålder.
Jag har följt människor på deras vandring hinsides, såväl privat som, så fruktansvärt många gånger , i yrkeslivet.

Ofta är de gamla. Ofta är de kvinnor. Ofta är de inte kända, eller har den stora uttrycksförmågans gåva. Ofta är de vanliga, obemärkta människor som osynliga tar sig igenom livet. Och osynliga lämnar det.

Tack Anders Paulrud. Tack för ännu en vacker, begåvad bok. Om ett angeläget ämne.
Du beskriver det som naket. Och visst är det det.
Kulturell finess är inget skydd mot dödens ensamhet. Det är gott att du skriver.
Det är vackert, tänkvärt, förtröstansfullt och trösterikt.

Visst är du ensam. Visst är jag ensam. Där vi går. Men samtidigt i stor gemenskap, med alla dem som gått före oss.

Kunde min pappa dö, så kan väl jag. Han var den mest levande människan i mitt liv. Den mest närvarande människan. Med honom dog en del av mitt liv. Kunde han dö, så kan säkert jag dö också.
Det är nog inte krångligare för mig än för honom.


Och sedan???? We don´t know. Ingen vet.

Men kunde pappa gå före mig in i ovetskapen, så kan väl jag komma efter……
Och så är det. Så blir det. Så kommer det med säkerhet att bli.Nothing much to do about it.

Lev medans livet är. Sedan är det inte mer. Predikaren har en del att säga oss människor.
Och Anders Paulrud, du gör en vacker och närmast poetisk skildring av detta.
Avskalad, resignerad och trött. Befriad, till och med från rädsla.
Och du skall ha all heder av den.

Må du nå din fjärils paradis!