Morgonsol över viken

Vaknar halv sex och kan inte somna om. Började igår läsa ”Sista jouren” av Karin Wahlberg. Trodde det var en deckare med mordgåta och personskildringar, fast i sjukhusmiljö. Har läst hennes ”Ett fruset liv” tidigare och tyckte om den. Men den här boken, ”Sista jouren”, är hennes debutroman, och det är tydligt att det inte bara är en deckargåta hon ger form. Det är också en presentation av, och en uppgörelse med, de arbetsförhållanden som råder inom den svenska sjukvården i allmänhet, och bland läkare i synnerhet.
Jag vaknar med hjärtklappning och våndas över vad det är för vansinne jag ger mig in på.
Den oro, otillräcklighet, självförebråelse och ångest hon beskriver är så välbekant, och väcker så intensivt obehag att den så här i ottan driver mig ur sängen.
Det där vill jag inte tillbaka till! Måste det verkligen vara så?

Efter ett stort antal år borta från vansinnet tror jag mig nu redo att på nytt prova på läkaryrket. Har under våren byggt upp en längtan och ett självförtroende jag tidigare saknat. Vill ge mig i kast med något mer spännande, något mer utmanande, något mer väsentligt än att administrera kyrkkaffet. Tänker att jag säkert kan, jag är inte så dum, men undrar så här i junimorgonens klara ljus om jag pallar trycket. Kunskapsmässigt är det nog inga problem. Möta människor vet jag att jag kan. Men fixar jag trycket och pressen?

Hur, hur, hur skall jag kunna hålla de gnagande, ätande , konsumerande överkraven ifrån mig?
Hur skall jag kunna gå hem från det jobbet och känna på kvällen att jag gjort någon verklig nytta?
Hur skall jag kunna se till de små delarna, utan att dränkas i den överväldigande massan av otillräcklighet och mänsklig nöd? Eller är det just den överväldigande mängden som kan vara räddningen, som kan tvinga mig till det enda rimliga förhållningssättet: Läsglasögon på!!? Se en saken i taget, fokusera på det och skärma av allt annat!

Jag har känt mig så nöjd med mitt beslut att prova på att gå tillbaka, men idag bävar jag inför vad jag givit mig in på. Inser dock också att jag till viss del har detta i min hand. Om jag lyckas förhålla mig till prestationskrav och förväntningar, om jag kan lära mig att vara nöjd med det som blir, även om det ibland blir helt tokigt, så kan jag nog ha förutsättningar att klara det här. Jag kan säkert misslyckas, jag kan vara en dålig och otillräcklig doktor, men förhoppningsvis kommer jag i slutändan göra mer nytta än skada. Och det kanske kan få vara nog?