lördag 19 mars 2011

Positiv fred. Och negativ?

På facebook för jag för närvande en diskussion med min svärdotter och andra initierade och engagerade människor, unga och gamla. Den handlar om situationen i Libyen, för eller emot flygförbud. Hur vet man vad som är rätt eller fel? Vad som blir bäst för flest människor i det långa loppet, eller vilket mått man nu skall använda, för att ta ställning i en sådan, närmast omöjlig, fråga.

Enligt Wikipedia, uppslagsverket på internet, är Fred är ett tillstånd av harmoni, med en avsaknad av aggressioner. Termen används för att beskriva avslutningen eller en avstanning av internationell konflikt; i detta sammanhang är fred motsatsen till krig. Den används även för inre konflikter, och betyder då att man har uppnått ro eller jämvikt i sinnet.

Inom fredsforskningen talar man om positiv fred och negativ fred, men även inom det kulturella och religiösa etablissemanget finns en mängd olika skolor och åsikter och tankar om vad fred verkligen är
Positiv fred är nära besläktad med civilisationsbetingade fredsbegrepp, som shalom inom judendomen och eirene inom den grekiska mytologin. Andra exempel på detta är ahimsa och shanti inom hinduismen, som syftar till att ha fredliga samhällen och positiva förhållanden till gudomarna, naturen och den inre friden.
Denna positiva fred är alltså en strävan mot fredliga relationer mellan olika sociala grupper och nationer. Begreppet beskriver ett förhållande karaktäriserat av respekt, rättvisa och välvilja och framhåller att det även vid frånvaron av direkt våld dör eller skadas människor (psykiskt eller fysiskt). Något som gör att de inte längre kan leva ett fullvärdigt liv. Detta på grund av ojämlikheten i samhälleliga strukturer. Institutionellt våld, exploatering, rasism eller frånvaron av lika möjligheter är exempel. Positiv fred uppnås alltså först när det strukturella våldet har avlägsnats och frihet, jämlikhet, integration etc. har realiserats. Den som utövar våldet (aktören) är ofta svårdefinierbar (till skillnad vid direkt våld) och våldet är ofta fördröjt. Den fredsforskning som är inriktad mot positiv fred har ökat allt mer under de senaste åren medan den negativa minskar. Strävan efter positiv fred är en process som aldrig tar slut .

Negativ fred däremot definieras då som avslutningen på ett krig eller tillståndet mellan två krig. Tillståndet är, traditionellt och huvudsakligen, statscentrerat och har som utgångspunkt att alla sociala enheter ytterst vilar på våld där den starkaste parten alltid tar till våldet för att kuva den svagare och på så sätt behålla relationen och lugnet eller för att vinna fördelar. Freden görs negativ då den inte ses som något naturligt utan snarare i motsatsförhållande till kriget. Målet är självklart att undvika krig. För att i det längsta skjuta upp kriget kan staterna använda sig av alliansbyggnad genom traktat och pakter. Allt för att upprätthålla maktbalansen och på så sätt avskräcka andra från aggressioner.

Så långt Wikipedia…

Jag tänker att detta resonemang egentligen handlar om vår människosyn, eller kanske vår syn på tillvaron, som i grund och botten god eller ond. På något plan är det som skämtet om hur vi ser på en situationen. Vi har ett glas framför oss, Vattenytan är lokaliserad på en nivå halvägs mellan botten och glasets mynning. Är glaset halvtomt? Eller är det halvfullt?

Likadant kan vi se på freden, eller friden. Är det ett tillstånd av där vi slipper undan våld och förstörelse? Eller är det en tillvaro där rättvisa, frihet och jämlikhet råder?

För 20 år sedan revs Berlinmuren av frihetslängtande tyskar. I våra dagar går en brand genom framförallt arabvärlden. I land efter land reser sig nu befolkningen och strider för sin frihet. Kan man betrakta detta våld som en strävan efter fred? Eller är det den tysta kuvade massan under diktaturens regim som lever i fred?

Å ena sidan säger Jesus till oss att vi alltid skall vända andra kinden till om någon slår till oss i ansiktet, å andra sidan varnar han att i Lukas’ evangelium att man inte alltid kan stå oengagerad och vara alla till lags. Också när det gäller Jesus måste man välja sida. Jesus säger ”Jag har kommit för att tända en eld på jorden. Om den ändå redan brann!…..Tror ni jag är här för att skapa fred på jorden? Nej, säger jag, men splittring! Ty där fem bor i ett hus skall de i fortsättningen leva splittrade, tre mot två och två mot tre, far mot son och son mot far, mor mot dotter och dotter mot mor, svärmor mot sonhustru och sonhustru mot svärmor."

En rakryggad, stolt och hederlig fred, gör det möjligt att leva i frid med sin Gud och sin själ, medan en kuvad och tystad våldseftergift i längden skapar än mer hat och ofrid. Inom och mellan människor.

Vad skulle vi kunna göra för att få mer frid i vår värld?
Vad innebär Guds frid? Hur får man del av den?

Inga kommentarer: