Många människor har ett förvånansvärt stort behov av att få "veta hur det egentligen är". För mig verkar det som om de faktiskt tror att det finns exakta svar och helt entydiga sanningar. Jag försöker verkligen förstå hur de tänker.
Kanske är det så att tillvaron blir allt för komplicerad och skrämmande, om man ständigt skall gå och bära på den osäkerhet som (enligt min uppfattning) finns i allting. Kanske står man inte ut,måhända går man sönder och bryter ihop, om det finns ett "kanske" eller "kanske inte" man också måste kalkylera med. Jag kan inse att det finns personer vars intellekt eller psyke inte riktigt orkar med den anspänning det innebär att leva i ett "både-och"-tillstånd, snarare än i ett "antingen-eller" och därför måste förenkla sin världsbild och reducera den till svartvit, där saker är antingen onda eller goda, bra eller dåliga, aldrig något emellan. Eller både delarna.
Men att större delen av mänskligheten skulle hemfalla åt detta tänkande. Det har jag svårt att acceptera. Nog är de flesta av oss lite mer mogna än så? Visst kan vi omfatta motstridiga tankar och känslor, leva med paradoxer? Men varför förnekar vi då det? Och låtsas som om de enkla lösningarna finns? När de bara är illusioner.
Vem lurar vi egentligen?
Förmodligen mest oss själva.....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar