Karin.
När jag var barn och tillbringade somrarna hos mormor och morfar i Halland var namnsdagar viktiga grejer. Det skulle firas med tårta på sängen, blommor och små presenter, värsta födelsedagsfirandet fast inte riktigt så pretentiöst. Mest bara för att det var roligt att ha något att fira. Och jag hade två namnsdagar, inom loppet av två veckor, under bästa högsommartid.
Det blev mycket jordgubbstårta och små anteckningsblock från Bergstedts kiosk inslagna i vackert presentpapper. Nuförtiden kommer varken jag eller någon annan ihåg namnsdagar längre. Gissa då om jag blir förvånad när två gratulationer dyker upp. Från mina svågrar; Adrian och Pelle. Män mitt i livet och i karriären. Hur i fridens namn kan de komma ihåg att jag har namnsdag?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar