Jag har ju ett sådant fantastiskt bra immunförsvar. Blir bara lite snorig när andra ligger för ankar. Fortsätter att vara i farten, i ur och skur.
Lite av min egen image, min självbild grundar sig väl på detta.
Men det handlar inte enbart om högmod. Det handlar nog mest av allt om osäkerhet och rädsla att inte vara till lags (håller du på med så'nt ännu?? Gamla människan!). Vågar liksom aldrig tro att jag är tillräckligt
sjuk för att kunna vara hemma och kurera mig Kurerar mig gör jag på språng, med hjälp av Ipren och C-vitaminer. Och visst, det funkar för det mesta. Men just igår tror jag jag passerade en gräns. Det är inte trevligt, inte ens speciellt profesionellt att sitta och hosta lungorna ur sig på sina patienter. Hur långa väntetider man än har.
Efter att natten till igår varit sömnlös och plågsam (hosta och ont i hela kroppen) beslöt jag mig för en "dubbel-I-kur" (Ipren+Imovane) i går kväll och har faktiskt sovit riktigt bra. Men när jag kommer ur sängen inser jag att god sömn (även om det är en stor del av välbefinnandet) inte utgör hela sanningen.
Jag biter i gräset. Kan inte gå till jobbet som jag är nu. Om inte annat så för patienterna skull. De har väl bekymmer nog utan att behöva oroa sig över om doktorn kvävs i sina hostattacker eller ej.........
Vår växel öppnar åtta. Jag har naturligtvis inte något direktnummer någonstans här hemmea. (Vad skulle jag med det till? Jag blir ju aldrig sjuk!) Så nu sitter jag i köket iklädd morgonrock, hackar och snörvlar, med värkande kropp som efter ett bättre träningspass, och inväntar att jag skall kunna ringa och sjukanmäla mig. En skrävlare får bita i gräset.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar