Mmm.

Måttligt misslyckad människa.
Känns som en devis att försöka leva efter.
Fast alldeles nyss trodde jag faktiskt jag höll på att dö.
Den här sällsport tråkiga influensan som härjar i år verkar till sist fått också mig i sitt grepp. Fast jag strävat emot och kämpat på i ett par veckor nu.
Ikväll urartade det småförkylda till en magnifik hostattack som inte verkade ta slut. Jag fick inte luft och kände hur det började svartna för ögonen. Till slut kom familjen tillskydande och undrade vad som stod på. Bara det ni, då händer det grejer....
Nåväl, till sist lugnade det värsta ned sig och nu sitter jag här med en könsla av att någon petar mig med ett grässtrå i halsen, medan jag försöker hitta en ställning att sova i som inte omedelbart medför nya utbrott. Tvekat lite på att gå till jobbet har jag gjort hela veckan men nu verkar det läge att ta sig en riktigt allvarlig funderare. Och ju mer jag hostar, desto ondare i huvudet får jag. Men att vara borta från jobbet blir bara surt värre efteråt, det funkar ju inte riktigt så att någon annan går in och tar mitt jobb medan jag är borta, utan det står bara snällt där och väntar på mig. Och växer till under tiden......
Mja,mja, hur man vänder sig har man ändan bak, och livet är, som häxan Ursula så riktigt påpekar, fullt av mariga val.