Farfar Johan står vid grinden. Han har ett fång fresior i famnen.
Frågar lite retsamt med den välbekanta glimten ögat: ”Vad tog dig så lång tid? Jag har väntat länge”
Brita svarar, med röst som bryts av både sorg och glädje: ”det fanns så mycket kvar. Så många som behövde mig. Barnbarnen som var små de första åren efter du gått bort, deras föräldrar som behövde min hjälp och mitt stöd. Familjen, släkten, din också, där jag till slut blev den enda kvar i vår generation, den samlande faktorn. Och så på slutet: lilla Clara, vårt barnbarnsbarn, den mest ljuvliga lilla flicka du kan tänka dig. Det var inte lätt att lämna dem alla, trots att jag visste att du fanns här och väntade. Men nu, nu är jag här. Äntligen är vi tillsammans igen. Och fresiorna doftar underbart”
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar