Det finns dagar. Dagar då jag drabbas av tvivel.

Tvivel om vem jag är, och med vilken rätt jag sätter mig över mina medmänniskors vilja. Med vilken auktoritet jag fråntar dem rätten att besluta om sina liv. Och hävdar att min rätt, min åsikt, min bedömning är viktigare. Giltigare, mer verklighetsförankrad.

För det är väl tillvarons mått? Verklighetsförankringen? Är den inte det?

Vems verklighet?

Jag vill verkligen inte vara bödeln, den som tvingar människor att göra det de egentligen inte vill. Hatar den rollen. Hatar den intensivt.

Och samtidigt. De människor jag möter är ofta så vilsna. Så förlorade i tillvarons irrgångar, att de inte ens vet själva vad de vill. Vad de egentligen vill. Vad de skulle vilja, om inte sjukdomen, missbruket eller den ytterst komplicerade livssituationen fick dem att tro att de vill.

Inte tror jag du egentligen vill misshandla dem som försöker hjälpa dig. Jag tror du blir rädd. Och kränkt. Och inte förstår. Och tänker att du måste försvara dig.

Inte tror jag egentligen du vill slå sönder ditt huvud för att bli av med demonen du känner bor där, för att den skall kunna komma ut genom sprickan du så åstadkommer. Egentligen tror jag du vill bli av med ”demonen” på något annat sätt, vilket sätt som helst, bara du slipper undan dess plågor. 

Men du ser inga andra utvägar. Och då är det mitt uppdrag, och mitt kall, att våga stå för, och hålla fast vid, de rimliga, och någotsånär konstruktiva strategier vi kan hitta för att lindra ditt lidande. 

För du kan det inte själv. Du ser inte klart. Sjukdomen förblindar ditt tänkande.

Och någon måste våga säga det.  Någon måste stå för att det finns alternativ, andra möjligheter, att hitta utvägar ur ditt dilemma. Och det är mitt uppdrag. Min plikt, mitt kall.

För det är inte snällt, inte kärleksfullt att låta dig förstöra det underbara, det enda, liv som är ditt.