Sommarkvällar

Exakt kl 21:45  började aftonandakten. 

Då skulle alla barn vara tysta. Det var mormors stund på dagen. Alla andra stunder fanns hon där för oss , fixade, servade, peppade, tröstade. Men aftonandakten var hennes. Då fick vi vara tysta och det var vi.
 Men direkt efter andakten kom sjöväderrapporten. Nu vill både mormor och morfar att vi skall  lyssna. Men det var svårt, vi hade ju redan tagit oss igenom andakten. Men frågan är om inte sjöväder var lika viktigt. Mörkt ute, dämpad belysning i storstugan. Alla samlade. Och sedan kom meteorologens  ”mässande”, en fyr efter en annan, och vi ivrigt lyssnande. Vid ”Vinga” skulle man hålla sig alert. Då kom ”Nidingen” snart.  Nidingen, vår fyr, det trygga blänket ute vid horisonten till havs. Värre än det blåste därute skulle det aldrig blåsa inne hos oss, trots att rutorna skallrade, och hela huset kändes som det tänkte flyga iväg. Då kurade vi tillsammans, och tryggades av meteorologens entoniga rabblande.

Uppvuxen i Nidingens trygga skugga, dröjde det trots allt  ända tills jag fyllt 60 innan jag faktiskt tog mig ut till ön, eller revet kanske man skall säga om denna låglänta, steniga formation, som nätt och jämnt sticker upp ur havet. Men som förorsakat så många förlisningar. Innan man byggde fyren.

Jag har förstått att det är fler än jag som är fascinerad av fyrar. Dessa utposter, byggda för att leda vilsna själar rätt på livets stormiga hav.