Jag går på stigen. Eller är det ens en stig? Vindlar sig fram genom vass och snår, så här precis i strandkanten, övergången mellan sjö och skog. I sjöskogen.
Plötsligt står han bara där, i stövlar och med jeansen så välbekant nedkastade över den närmast obefintliga rumpan. Med en isländsk ylletröja över den stora kroppen, och en matchande mössa på den höga pannan. Pappa, min pappa! Och bredvid honom står Morris, min fina, glada springer spaniel, som aldrig träffade pappa här på jorden, men som tydligen hittat honom här. Och bredvid finns Fina, den lilla strävhåriga taxen som var pappas kompis i så många år. Inget koppel behövs, hundarna kan ta sina lovar, men kommer alltid tillbaka. Va bra att du är här, säger han, nu går vi och vittjar ryssjorna, kanske har vi fått något vi kan laga till middag. Jag förstod att du skulle komma rätt snart.
På kvällen är det festlig middag. Vid långbordet sitter pappa, farmor och Birgitta. Men också mina svärföräldrar Brita och Johan, och mormor och morfar. Och många fler som jag känt genom livet, men som gått före mig. Vidare.
Stämningen är hög , det finns gott om mat, det sjungs och skålas. Mormor ler bara med ett visst överseende, och morfar sätter sig vid orgeln för att ackompanjera Björneborgarnas match, som strax därefter brusar fram genom rummet. Rummet? Det är en festsal, och allt fler kommer in genom dörren och slår sig ned vid borden.
Det himmelska gästabudet? Vilken fest det skall bli…..
