Tunnslitet och trasigt. Det är så mitt liv känns just nu. Precis som mina pyjamasbyxor. Men de kan jag utan sorg slänga bort. Men livet, det vill jag gärna ha kvar ett tag till.
Visst är jag tacksam att jag faktiskt fick träffa mitt barnbarn, hålla honom i famnen. Men jag skulle så gärna vilja vara med honom ett tag till. Se honom växa och bli större.
Alla dessa dagar när jag ”lever i nuet”, det går för det mesta ganska bra. Även om cancern hela tiden hovrar i bakgrunden. Men så här några dagar innan jag skall till sjukhuset för att få svaret på datortomografin jag gjorde i förra veckan, och ”min dom”, då känns det svårare. Nästan omöjligt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar