Så är vi där igen, med en fot på vardera sidan om avgrunden. Fast den här gången skulle jag nog behöva mer än två fötter. Det är många sidor att stå på, att förhålla sig till. Först kan vi väl lite skämtsamt konstatera att Gustav Adolfs dödsdag nog var en katastrof för många när det begav sig, men numera väl snarare påminner om att Sverige nog inte är ämnat att vara en stormakt. Och att det alltid finns en anledning att fira med ett gott bakverk så här i höstmörkret.
Ett mer näraliggande orosmoln, av vissa karaktäriserat som en katastrof av avgrundslika mått är väl att Donald Trump återigen vann USAs presidentval vid gårdagens omröstning. Jag är inte någon fan av Trump och ser med bävan fram emot vad det kommer att innebära, för USA och resten av världen, men vill ogärna ta ut katastrofen i förväg.
En annan katastrof jag inte heller vill ta ut i förväg som men ligger och pockar och hovrar är min cancersjukdom. I morgon skall jag genomgå datortomografi av huvud och kropp för att se om/hur sjukdomen utvecklar sig i min kropp. Det är ingen angenäm väntan att vara i.
Denna väntan underlättas dock något av att mitt första barnbarn, en liten 3,5 kg tung pojke föddes på St Görans sjukhus igår. Allt har hittills gått bra. Jag frossar i fina bilder och ser fram emot att få hålla honom i min famn i morgon.
Nog är det mycket i ett människoliv, stort och smått, högt och lågt, sorgen och glädjen, oro och tilllförsikt. Och alla vandrar de tillsammans….
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar