Killing you softly.

Ju äldre jag blir desto svårare har jag att låtsas….
Trots att jag aldrig varit säker på någonting och inte blivit säkrare med åren, blir det allt tydligare att det finns en handfull människor som jag har direkt svårt för. Undrar vad det beror på?
Har tidigare nästan alltid kunnat komma överens med alla människor, sällan hamnat i konflikt med folk, för det har alltid gått att resonera om saker och ting. Och när det väl har hettat till, åsiktsmässigt, brukar jag ha en utpräglat god förmåga att skilja på sak och person, så vi brukar kunna skiljas, om inte som vänner, så åtminstone, med ömsesidig respekt.
Men med tiden har jag blivit klar på att det finns ett litet antal personer som jag faktiskt undviker. Sådana som, hur civiliserade och trevliga de än verkar vara på ytan, gör att det kryper i mig av obehag. Och jag har svårt att sätta fingret på vad det är som gör mig illa till mods. Vet bara att, inför tänkbara kontakter med dessa personer, hela mitt inre revolterar och skriker "VILL INTE"! På något märkligt sätt blir jag närmast äcklad. Och då är det inget fel på deras hygien, utseende eller allmänna uppförande, utan det är något annat som känns osunt.
Kanhända är det en subtil, men överdriven vänlighet, som känns falsk och insmickrande? Lite grann känslan av att så fort man vänder ryggen till så får man en kniv mellan skulderbladen, eller ännu hellre en förgiftad hattnål så man blir långsamt mördad utan att man egentligen märker det. Kanske som den ljuva giftblanderskan; "ta en kaka till av min specialtårta; körsbär med blåsyra, mmmmm". Killing you softly. Snugly and slippery.
Jag tror att det är förnimmelsen av falskhet, av det oäkta, som stör mig. Har alltid haft extremt svårt för passiv aggressivitet, lurigt. Gärna ilska, men då som raka puckar. Så går det över sedan. Men det där beräknande, lömska, it ain’t my piece of cake. Kanske beror det på att jag själv har så dåligt pokerface, jag är för rak, och passar inte alls in i den där sortens spel.
Mjae, svårt att veta, men konstigt är det. Och allt tydligare blir det.

Att ni alla må vara ett.....

Ett av den kristna kyrkans allra största problem handlar om trovärdighet. Att försöka tala om kärlek, tolerans, förlåtelse och enhet, blir så otroligt svårt, när så mycket i vår kyrkliga vardag präglas av splittring. Miriam skriver klokt om detta i sin blogg, http://storasysterivassen.blogspot.com/

Läs och begrunda!

Jag kan bara instämma i att det ekumeniska arbetet och de fortsatta enhetssträvandena måste ha mycket hög prioritet i vår kyrka.

Längtar till landet!

Denna vecka är vi portade från Ornö. Oskar har tagit vårt paradis i besittning tillsammans med grabbgänget. Efter en vecka var läget fortfarande under kontroll i går kväll. Och nu skall de städa för flickvännerna kommer ut i helgen!

Själv får jag tillbringa min helg med att städa i sta´n. Men det behövs faktiskt också.

Tålamod, tålamod......

”Gud, ge mig tålamod med din bräckliga kyrka….”

Varje dag får jag be med biskop Martin Lönnebos ord och försöka lägga band på min förvåning, min oro och min indignation.

Jag undrar ofta vad Jesus skulle säga om han kom till Svenska Kyrkan idag.
Kanske något i stil med: Jo, jovisst kallade jag skökor, syndare och publikaner till mina lärjungar, men jag hade ju hoppats att ni lärt er något av det jag försökte säga. På tvåtusen år.

Ärligt talat, bröder och systrar i Kristus, förstår jag många av de ”normalsekulära” som anser att Kyrkan som instutition idag saknar trovärdighet.
Vi pratar om kärlek, gemenskap och allas unika värde, men vi behandlar våra medmänniskor på ett sätt som ibland gör mig mörkrädd.
Vi pratar om att dela med oss och inte fästa oss vid materiella och världsliga ting, medan vi samtidigt hela tiden ser till vårt eget goda i första hand och försöker utnyttja varje situation så det skall gagna oss själva. I en kyrka där den siste skall vara den förste, och styrkan ligger i svagheten, med en Gud och en Herre som blir alla andras tjänare och går i döden för vår skull, omhuldas vissa enskilda personers status, makt och position så man baxnar. Tänk er bara en kyrka som uppmanar sina medarbetare att ”karriärplanera”!!!!
Kan det verkligen vara att gå i Jesu fotspår, ta på sig hans kors och tjäna sina medmänniskor, om man samtidigt skall ”karriärplanera”??

Eller är det den ständigt nedåtgående karriären som skall planeras? Den där vi skalas av all vår världsliga fåfänglighet, släpper vår egen krampaktiga kontroll och alltmer lägger våra liv helt och hållet i Guds händer? ”Herre, ske din vilja. Inte min.”

Den karriären borde vi kanske planera lite mer för, prata lite mer om, hjälpa varandra att stå ut med. Men varför ser och hör jag så lite om den i kyrkan?

Makten och härligheten, framgången och statusen korrumperar. Också dem som från början hade de vackraste intentioner.

”Gud, ge mig tålamod med din bräckliga kyrka….”