Efter ett antal timmar i möte om vår framtida verksamhet tillsammans med kollegor och förtroendevalda kände jag mig mest som en urvriden disktrasa och somnade nästan på bussen in till sta'n. Helst skulle jag åkt hem för att sova, men hade en samtalsgrupp om sorg som skulle träffas. Hur skulle detta gå?
Man kunde tro att ett par timmar tillsammans med personer som förlorat någon nära anhörig genom självmord skulle ha sugit de sista dropparna ork ur mig, men konstigt nog var jag betydligt piggare efter samtalsgruppen än innan.
Var och en har en berättelse som rycker tag i en och engagerar, det är så stimulerande att vara med i en grupp där människor växer och stöder varandra på ett så underbart sätt.
Kanske är det så att man blir pigg av att hålla på med något som känns genuint meningsfullt, som är både viktigt och intressant? I varje fall är jag oändligt tacksam att ha ett arbete som engagerar mig!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar