AKTAS!!

Psykisk skörhet--angår det oss?

Skörhet, lidande, ohälsa, funktionsnedsättning ......(o)kärt barn har många namn.
Sveriges Kristna Råd uppmärksammar i september varje år ett diakonalt tema av angelägen art.
I år handlar det om psykisk skörhet/ohälsa.
Ett område med hög grad av angelägenhet.
Vilken omgärdas av en förvånansvärt stor tystnad.

Svenska Dagbladet har de senaste två veckorna haft en artikelserie runt depressioner, en "gömd folksjukdom", som många lider av, men ingen pratar om.
Så hemligt, så skrämmande och tabubelagt är det att man knappt pratar om ett av våra stora folkhälsoproblem.

Vad är det egentligen för strutsmentalitet?

Och vad gör det med alla oss som är eller någon gång varit deprimerade eller på annat sätt plågats av psykiskt lidande? Som om inte sjukdomen i sig vore tillräcklig börda skall vi också skämmas för att vi drabbats!

25% av alla kvinnor får någon gång i livet av en behandlingskrävande depression. Kan det verkligen vara skamligt att ha en sjukdom som drabbar var fjärde person man möter? Det är en rätt stor del av befolkningen! Det verkar komplicerat att ha en miljon kvinnor bara i vårt land sittande i skamvrån för ett lidande de själva inte har förorsakat sig!

Nej, jag håller med dem i Svenska Dagbladet. Nu är det på tiden att depressionen blir, om inte salongsfähig (det är inte trevligt att vara deprimerad), så åtminstone erkänd som ett lidande, ett plågsamt tillstånd, vilket kan drabba var och en av oss.

Eftersom jag dessutom arbetat en stor del av mitt arbetsliv med att hjälpa människor med psykiskt lidande, vet jag också hur nedtystad och utsatt den här patientgruppen är. Människor som knappt vågar gå ut demonstrerar inte på Sergels torg för mer resurser till sjukvården.......Det blir vi andra, vi som just nu mår lite psykiskt bättre, som får ta de stötarna. Det är dags att vi sluter oss samman, vägrar bli överkörda av vården, arbetsmarknaden och myndigheterna.

Det är dags att vi som faktiskt, åtminstone just nu, tagit oss igenom det värsta och mår lite bättre, vågar resa oss upp och säga som det är. Att vi finns, att vi har såväl ansikte som namn, att vi har lidit mycket, men också att det finns bättring.
Att vi har erfarenheter och kunskaper att tillföra debatten, och att vi faktiskt vill bli respekterade som alla andra, precis som vi är, med alla våra tillgångar och förtjänster, likaväl som våra brister, svårigheter och vår sårbarhet.

Nu får det vara slut med tigandet!