Människosyn

För en stund sedan blev jag riktigt arg. Så där genuint och helhjärtat rasande som i varje fall jag har ganska svårt att bli. Jag som alltid ser den andras sida av saken. Också.
Men som vanligt handlade det inte heller om mig själv.
Då blir jag sällan rasande. Bara ledsen, kränkt och tillintetgjord.
Min ilska handlar nästan alltid om att andra människor blir trampade på.
På ett eller annat sätt. Men då går jag igång, med hela min indignation.

(Man kan undra varför jag blir så ini bomben arg å dessa andras vägnar….
Kanske handlar det i grund och botten om samma situationer, samma fenomen som när jag själv blir ledsen och tillintetgjord. Förminskad som människa och person. Och när det drabbar mig krymper jag och blir en våt fläck, ledsen och värdelös. Men när det drabbar någon annan så krymper inte jag, då kommer hela ilskan och indignationen ut över att man över huvud taget kan göra så mot en medmänniska. Kanske kommer då hela ilskan som jag inte får fatt i när det är jag själv som blir kränkt och trampad på.)

Jag har alltså så förskräckligt svårt när människor uttalar sig förklenande eller dömande om andra. När de använder värdeladdade ord av negativ valör om en person. Allra svårast har jag för uttrycket ”han är” eller ”hon är” si eller så, när det kopplas ihop med en värdering.

Nyss hörde jag således någon säga på fullt allvar om en utvecklingsstörd att ”han är en idiot”. Och jag tände på alla urton cylindrarna och upplyste personen i fråga om att så säger man inte om någon, och framförallt inte om någon jag känner och bryr mig om. För mig är ordet ”idiot” ett starkt negativt laddad ord. Jag använder inte förklenande begrepp om människors handikapp och svårigheter, och jag förväntar mig att ingen annan skall göra det heller. Jag tycker det är oschysst. Slag under bältet. Och grymt avslöjande om vilken människosyn den som gjort uttalandet besitter i grund och botten. I den här situationen kan jag bara beklaga. Jag kan nog inte påverka den människosynen . Hos personen ifråga sitter den där den sitter och det enda jag kan göra är att markera mitt avståndstagande.

Men jag blir också ledsen och sorgsen. Och konstaterar att till en människa med en sådan inställning till svårigheter i livet, kommer då inte jag att dela med mig av några tillkortakommanden. Då väljer jag att vara tyst och inte exponera mig, eller någon annan, för sådana förklenande omdömen.
För, vem är du, vem är jag, att förmätet uttala oss om våra medmänniskor på ett sådant sätt?

Naturligtvis förstår jag att du, som uttalade dessa ord, också har problem. Att det kanske djupt i botten döljer sig ett djupt självförakt, eller något sådant, men det ursäktar inte vad man säger om andra människor.
Jag är hemskt ledsen, men någon måtta får det bara vara. Spelar ingen roll hur synd det är om dig. Det finns gränser man inte överskrider. Och det här är en sådan.