Ambition.

Kan det bli ett projekt att blogga? Något man ambitiöst ägnar sig åt?
När man, likt mig idag, konstaterar att det är nästan två veckor sedan man plitade ner några funderingar den eventuelle läsaren till förnöjelse och varnagel (eller nå´t).

Jo, jag tror det. Jag tror att en del av oss, i likhet med undertecknad, kan göra ett ambitiöst projekt av nästan vad som helst. Det må vara hur banalt eller lustbetonat som helst till att börja med......men vad det lider smyger sig den där ambitionsdjävulen in och försurar hela grejen.
Den där som säger "borde" och " inte tillräckligt bra". Den som frågar vad som duger.

Jag såg något slags debattprogram igår kväll, där halva den svenska "kultureliten" diskuterade begreppet "pretentiös" eftersom detta tydligen blivit ett "kulturelitiskt skällsord", att någon är ett sådant "pretto". Och visst läste man upp en för mig helt förståelig och tydlig definition ur någon ordbok i början av programmet men det verkade som om ingen av de så bildade kulturpersonerna lyssnade, eller ville ta till sig den definitionen. Däremot diskuterade man med liv och lust att alla konstnärer är "pretentiösa", att det på något sätt ingår i "driven" för att de skall få något gjort när de jobbar.
För mig, som delar ordbokens förståelse av begreppet, där det anges att man ger sig ut för att vara/kunna något "utan att ha täckning för det", verkar det som om de kulturelitiska debattörerna blandar ihop begreppen ambitiös och pretentiös, som om de skulle betyda ungefär samma sak.
Det gör mig bekymrad. Naturligtvis säger man inte om någon att han "är ett sådant pretto" i något slags uppskattande eller berömmande ordalag. Nej "pretto" och "pretentiös" har (med rätta) en negativ klang. Det vore väl sorgligt om begreppet (och fenomenet) ambitiös skulle behäftas med denna negativa värdering. Risken finns. Om man inte förmår skilja på begreppen utan anväder dem helt huller om buller. Eller är det så att det är fult inte bara att vara pretentiös utan också att vara ambitiös? Är det möjligen den så välbekanta Jantelagen i all sin prydno som här sticker upp sitt trista tryne?

I vilket fall har jag svårt att se hur ambition kan vara ett problem för någon annan än möjligen för personen själv. Att vilja göra ett gott jobb och att sträva efter det så gott man kan, kan det vara fel? Sedan gäller det naturligtvis att respektera sina egna begränsningar, att kunna se sina svagheter och tillkortakommanden och snarare lära sig något av dem än ånga på i ullstrumporna och likt don Quijote slåss mot väderkvarnar.

Själv försöker jag ha sinnesrobönen som ledord:
att förändra det jag kan förändra
att acceptera och uthärda det jag inte kan förändra
att ha sinnesro, förnuft och vishet att förstå skillnaden.

Nå tillbaka till frågan om bloggningen?
Jo, visst kan man göra sig ett projekt av bloggning. Jag tror att det finns människor som är extremt mycket bundna till detta fenomen och där det får anta orimliga proportioner.
Där ämnesvalen begrundas in i minsta i detalj, orden vägs och bilderna granskas.

Där det intryck man gör/ kan göra på andra blir ett slags image, ett ansikte i den virtuella världen. Och visst är det så. Men hur putsat behöver det ansiktet vara?

Måste man vara flitig och blogga ofta för att behålla det intakt? Behöver man skriva klokt om relevanta ämnen och presentera konstnärligt perfekta bilder som illustrationer?

Kanske är det bättre att vara sig själv?
Det är ju ett råd vi brukar få.

Har vi inget "bra ämne"att skriva om , eller ens något att fundera över,får vi faktiskt låta bli. Det är tillåtet. Kanske kan vi till och med skriva att vi inte har något att skriva om?

Själv är jag inte utan tankar att skriva om. Men tyvärr är det så att de senaste tidens tankar kretsat så mycket om mig själv, mitt liv och min framtid, att så mycket annat egentligen inte får plats.Och då tänker jag att det kan vara rimligt att skriva det.
Det är ju definitivt jag själv. Uppfylld av mitt eget själv och mitt liv.

Det kanske är ganska normalt? Och faktiskt kanske helt OK!