onsdag 11 mars 2009

Etiketter

Som Marcus påpekade i sin kommentar till mitt föregående inlägg finns det ett MEN underförstått mellan raderna. MENet utgörs, som jag ser det, av ett konstaterande av den värderingsgrund som trots alla våra goda föresatser fortfarande råder oss människor emellan.

Oavsett vad jag, (och Marcus och Thomas) tycker, är det ju det facto så att vi människor värderas och rangordnas i vår samhälleliga tillvaro. En del är "lyckade" och "framgångsrika", enligt den gängse måttstocken. Andra fyller inte fullt ut, eller ens till en liten del, de kriterier som råder i det allmänna medvetandet.

Det är min uppfattning att det är vår, eller åtminstone min, möjlighet, och kanske till och med skyldighet, att diskutera frågan. Det finns så många människor där ute som hamnar ännu längre ned på den "sociala rangordningen" än vad jag gör. De är tysta och stumma, vågar inte säga vad de tycker, ingen lyssnar heller på dem som inte har något inflytande eller någon betydelse.

Visst vore det bra om de "starka och mäktiga", frivilligt steg ned från sina höga hästar och i högre utsträckning ville lyssna och solidarisera sig med de "svaga och obetydliga". Visst vore det underbart om vi kunde slippa etikettera människor i olika kategorier. Men oavsett om vi uttalar orden högt eller inte finns sorteringen, och värderingen, där. Och kanske kan vi i "mellanlandet", vi som rör oss på flera olika nivåer, vi som på något plan är både "starka" och "svaga", samtidigt "mäktiga" och "obetydliga", försöka börja bygga en bro där människor kan vandra fram och tillbaka. Kanske är inte skillnaden så stor oss människor emellan, kanske kan vi alla försöka göra den mindre genom att ifrågasätta det etablerade normsystem som råder.

Och kanske kan jag med mitt liv visa på ett alternativt sätt att förhålla sig.
Men då är det också viktigt att våga öppna munnen och påpeka att detta sätt att leva inte enbart är det "misslyckande" som det kan uppfattas som, utan även utgör en möjlighet och en väg att förmedla ett budskap jag brinner för och om och om igen vill föra ut till människorna:
Vi är alla lika värdefulla. Alla älskade av Gud. Vi är hans barn.
Och alla andra etiketter vi hänger på oss själva och varandra är meningslöst tingeltangel.

1 kommentar:

Anonym sa...

Förstenade idealister!!! Hahaha! Sjukt roligt uttrykt! Men det där med att hålla kollisionskurs, fan vad man kämpar och bittrare blir man ju mer man upptäcker, jag vet inte om jag vill bli en förstenad idealist, men det kan nog bli så trots allt.
/Marcus