Nej jag gör inte så mycket som man kan tro. Varför jag alltid ger intryck av att vara så effektiv och upptagen är ett mysterium också för mig själv. Sannolikt är det väl för att jag inte är så effektiv som allt tar mycket längre tid, och jag därför ständigt verkar vara upptagen med sådant som andra hinner på kortare tid.
Samtidigt klarar jag inte av att stressa, så därför måste jag få göra saker i mitt egna, ganska sega och omständliga tempo. Redan som ungt sjukvårdsbiträde kunde jag sitta länge, länge och mata någon gamling, medan mina kollegor fixade det på nolltid och sedan hade massor med tid i rökrummet. Jag hann sällan dit (inte för att jag rökte, men det var ju där alla de trevliga samtalen pågick). Men det är smällar man får ta. Vad värre var, var att mina kollegor irriterade sig på att jag kunde ägna så mycket tid åt en enda stackars tant eller gubbe…..
Och likadant är det nu. Jag har svårt att stressa, mår inte bra av det själv, och klarar inte heller av att köra över folk. Jag vet att jag lyssnar onödigt länge till surriga och osammanhängande patienter, jag vet att jag skriver långa och omständliga journaler (som jag helst också skriver själv, snarare än diktera, eftersom jag då får bättre överblick).
Allt detta tar mycket tid och gör att jag kanske verkar mer upptagen än jag egentligen är.
Och när det gäller mitt engagemang för andra människor, på jobbet eller på fritiden, är det av rent och skärt egenintresse. Jag är utrustad med den sortens själ, eller samvete, som far illa av att inte göra så gott jag kan när någon behöver min hjälp. Jag har inte den där förmågan till helt vattentäta skott i min hjärna (och mitt hjärta). Jag kan inte "stänga av" och "se åt andra hållet". Jag har nog väldigt mycket av den barmhärtige samariern i mig. Men inte för att jag är så speciellt god, utan för att det gör för ont, i mitt eget hjärta, att gå förbi. Det är alltså för att jag skall må bättre som jag engagerar mig. Sant egoistiskt, eller hur?
Mitt liv hänger ihop till en helhet, en enhet. Och det måste det få göra. Mitt stora problem tidigare i livet var just att jag försökte upprätthålla vattentäta skott mellan arbete, familj och fritid (kristen tro). Det var som om jag skulle leva tre liv med olika innehåll. Och de konkurrerade om tiden och utrymmet. Alla krävde, eller behövde de mer. Ingenstans fick jag vara hel, ingenstans var hela jag OK. Hela tiden var jag tvungen att lägga något åt sidan. Och till och med gömma den andra.
Så’nt sliter. Så blev jag ju också utbränd. Min väg tillbaka har varit LÅÅÅÅNG, men ett viktigt ställningstagande på vägen är att jag måste unna mig själv att vara hel. Hela jag måste få vara med, på jobbet, fritiden, i familjen. Och det medför att gränserna mellan de olika områden inte längre kan vara så strikta, så klockrena och knivskarpa. Och när hela jag är med i varje situation, inkräktar jobbet på fritiden, fritiden på familjen och familjen på jobbet, eller varje annan tänkbar kombination, vilket konstigt nog inte blir MER stressande utan MINDRE, eftersom mina timmar är mina, och jag i betydligt större utsträckning nu än tidigare själv bestämmer vad jag skall fylla dem med.
För att citera en känd boktitel : lever jag nu ett liv, istället för att försöka vinna ett krig.
Och saker och ting får finnas där, och ta den tid de tar. Och det som inte hinns med, blir inte gjort. Och jorden går inte under.
Under så lång tid var jag frånvarande från alla dessa områden; jobb, familj, fritid, att jag tvingats inse att världen fungerar alldeles utmärkt utan mig. Det har varit en lärorik insikt.
Jag gör så gott jag kan. Mer kan jag inte göra. Men inte mindre heller!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar