Gräv där du står?

Jag tycker det skall bli skönt när kyrkovalet är över.
Jag har fått mer än nog av split och bråk kristna syskon emellan.

Efter gårdagens flygbladsutdelande i Tyresö Centrum, när vår socialdemokratiska kyrkorådsordförande fick något slags raptus och slet ner vår, Framtidens Kyrkas, affisch, inför ett antal förbluffat stirrande församlingsmedlemmar, är jag benägen att tro att hela idén med kyrkoval är förfelad. Den pressar folk så till den grad att de helt förlorar omdöme och logik. Jag har svårt att stå ut med att vi pressar personer till att göra bort sig på detta sätt. Jag tror jag backar ur. Här någonstans går gränsen!

Samtidigt oroar det mig att så obalanserade personer utan vår motsägelse skulle vinna ett så viktigt val på "walk-over"! Dilemmat är olösligt! Jag hatar att vara "katalysator", eller bödel, om ni så vill, men blir samtidigt förtvivlad över den genomgående låga kompetens och mognad som finns hos våra förtroendevalda inom Svenska Kyrkan. Mitt val blir inte; kan jag ställa mig bakom denna kritik av de styrande? Utan snarare: kan jag verkligen vara medlem i en kyrka som styrs på detta sätt?

Under förmiddagen har jag återigen övervägt det enda principiellt möjliga alternativ jag har: att bli katolik.

Jag är övertygad om att kristen enhet är centralt för den kristna trons trovärdighet i världen. Att skapa fler undergrupper med egna åsikter är då definitivt av det mer kontraproduktiva slaget. Om man inte känner sig riktigt bekväm där man är finns bara ett alternativ: backa bandet ett steg. Och var hamnar vi då? Jo för min del handlar det i så fall om att "återvända" till den kyrka som min kyrka, den lutherska, en gång uppstod ur. Den romersk-katolska. Och visserligen blev ju Luther utesluten, han valde ju inte själv att bryta med sin katolska kyrka, men det betyder nog inte att dagens katolska kyrka skulle vägra att ta emot mig, en helt seriös och enhetstörstande kristen.

Men samtidigt tror jag ju att Herrens planer är större än mitt förstånd. Jag är övertygad om att det finns en avsikt med att jag faktiskt blivit både "född in i" och döpt i Svenska Kyrkan när jag var baby, långt innan jag själv kunde göra några som helst överväganden eller fatta några beslut. Jag är förmäten nog att tro att Gud har "placerat" mig i Svenska Kyrkan. Jag inbillar mig att han har en plan med det. Jag är till och med övertygad om att det är Guds avsikt att jag skall "gräva där jag står", vara kvar där han placerat mig, och arbeta för att förändra Svenska Kyrkan inifrån. Hur tungt och motigt jag ibland än tycker att det är. Kan det vara en sorts kallelse, ett martyrium? Att stå ut, fortsätta att oförtrutet arbeta för en bättre svensk luthersk kyrka. Ja, jag tror det. Så jag blir väl vid min läst. Eller åtminstone i min kyrkbänk.