Kompromisslös

Kompromisslös, sade han, verksamhetschefen, när han skulle beskriva min förväntade inställning till mina nya arbetsuppgifter.
Och jag ryggade lite. Kompromisslös? Jag som är en sådan mes. Med alldeles för böjbar rygg som någon kirurg sade redan när jag var kandidat på tidigt 80-tal. Konflikträdd, aggressionshämmad, de förklenande beskrivningarna kan göras många.  Själv brukar jag föredra att tänka på mig själv som flexibel och följsam, samarbetsinriktad.
Men när väl ordet fått mogna lite, och sjunkit in, växer det till sig: akta dig chefen, du anar inte vad du släpper lös om du uppmanar mig, ger mig fria händer, att vara just, kompromisslös.
Det är väl en bit av min personlighet (som av och till kan vara problematisk, men som också är en tillgång) att jag lever med denna spänning mellan det kompromisslösa, längtan efter renhet och klarhet - jag har ju ofta tänkt att det är en mening med att jag heter just Karin, av Katarina, den rena, (jmf katarer - renhetsivrarna  som fick ge namn åt "kättarna")- och mina försök att hantera denna extrema sida, genom att försöka vara lyhörd, kompromissvillig, dialoginriktad. Böjlig, ibland nästan till överdrift.  Vissa människor ser framsidan, andra bara  baksidan, av ett och samma mynt. Själv lever jag i spinnet på högkant och försöker undvika att slanten faller platt på marken.

Men min nya legitima kompromisslöshet handlar alltså om etiken (hoppas jag).  Efter en del diskussioner har jag (något motvilligt) åtagit med att bli LPT controller, att undersöka och ha överblick över att vi sköter hanteringen av Lagen om Psykiatrisk Tvångsvård på ett riktigt sätt inom vår klinik. Jag har tydligt deklarerat att jag inte tänker granska och nagelfara mina kollegors journaler, och att jag hatar att behöva vara polis som läser lusen av folk för att de inte gör rätt.
Jag har alldeles för mycket självinsikt för att inse att jag inte är ett smack bättre; "den som är utan skuld kaste första stenen", tycker jag är ett väldigt bra förhållningssätt, även om den moderna tappningen med glashus kanske är mer gångbar i dagens självcentrerade samhälle.
Så hur skall man kunna kontrollera något som man själv är med och misslyckas i.....?
Samtidigt vill jag ju inte misslyckas. Samtidigt har jag en stark önskan, ja, en nästan kompromisslös längtan, att sköta LPT-hanteringen på ett så etiskt, korrekt, lagligt, moraliskt och humant sätt som bara möjligt är.  Och kanske är det den drivkraften som kan vara min tillgång, min styrka och inriktning i detta arbete. Även om jag själv, allt som oftast, misslyckas, gör fel, eller bara mindre bra, är jag absolut inte nöjd med det, jag vill hela tiden bättre.
Som en av mina tonårskamrater sade: du är aldrig nöjd, Karin, du vill alltid vidare.  Och jag tänker att det i detta avseende kan vara en positiv egenskap. Även om jag faktiskt inte betraktar mig som missnöjd heller.  Mina glas är alltid halvfulla, men det går att fylla dem ännu mer!