Hon hade långt vätesuperoxidblekt hår och solglasögon. Hon bytte namn under vårt samtal, och lyckades först på tredje försöket få till ett födelsenummer som åtminstone teoretiskt skulle kunna fungera. För en 84-årig man. Men hon såg inte ut som en 84-årig man, lät inte som en sådan heller. Utan snarare som den ganska agiterade 50+kvinna det angavs i vårdintyget att hon var......berättelsen hon framförde var varken sammanhängande eller trolig. Den innehöll Interpol och våldtäktsmän , pedofiler, mördare, poliser och domare i samma andetag. Att jag skulle vara psykiater var uteslutet, trots att jag visade henne min legitimation, och hon hotade vid flera tillfällen att slå in glasögonen i ansiktet på mig. Tills jag tog av mig dem. Då reste hon sig upp, gick runt bordet och ställde sig hotfullt nära. Då gav jag upp, avslutade samtalet och lämnade rummet. Det fanns liksom inte mer att göra. Inget mer att diskutera eller resonera om. Hur gärna jag än vill vara förstående och uppnå samförstånd med mina patienter är det ibland omöjligt. Helt övermäktigt.
Ikväll var jag mest av allt nöjd att jag givit upp i tid, och inte försökt några fler övertalningskampanjer. Riktade till den som absolut inte hade för avsikt att låta sig övertalas.
Hur ledsamt det än är finns det lägen när fortsatt lyssnande inte är det mest omtänksamma man kan göra mot en människa. Sådana lägen när en rejäl skvätt neuroleptika skapar mer förståelse och lugn än alla kloka argument i världen....och man får vara tacksam att man går därifrån utan den där rejäla blåtiran man egentligen förtjänat....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar