Lyssnar på dokumentär i radio. Om psykiatri. Alltid ett intressant ämne.
Mediernas älsklingshatobjekt.
Varför får jag alltid känslan av att de anser att vi som jobbar inom psykiatrin bara gör det för att få möjlighet att utöva makt och plåga våra medmänniskor?
Varför beskriver man dels hur förfärligt det var på mentalsjukhusen innan neuroleptikas tidevarv, med galopperande ångest och våldsamma situationer, samtidigt som man i nästa mening berättar hur avtrubbad och personlighetsförändring personerna som fått neuroleptika eller SSRI är? Man ondgör sig över lobotomin,”att försöka operera hjärnan” i samma andetag som man förkastar elbehandling, långbad och insulinchocker över en kam. Kapsulotomi har man väl (tack och lov) inte hört talas om, och det är väl en tidsfråga innan MRT och ketaminbehandling visar sig vara overksamma eller ha oacceptabla biverkningar, som man tycker att ”alla” borde begripit på förhand.
Varför är man så fruktansvärt kritisk mot, eller är det besviken på, våra tappra försök att lindra lidandet för människor med psykiska sjukdomar?
Tror de verkligen att vi misslyckas med flit? Eller struntar i hur det går för våra patienter ?
????
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar