”Du är en simulation!” Upplyste hon mig.
”Du är ingen riktig människa utan något som konstruerats av chippet som placerats i min hjärna.”
Alla min argument för att faktiskt finnas, smulade hon effektivt sönder. Och jag tänkte på filmen Matrix, där så mycket händer, som ”egentligen inte” händer.....
Jag kan ju faktiskt inte säkert veta att jag finns. Jag kanske bara tror det.
Samtidigt vet jag ju inget annat. Det liv jag lever är ju det enda liv jag känner till.
Å andra sidan kanske det inte spelar så stor roll.
Om hon tror, eller vet, att hon är den enda existerande människan, påverkar ju egentligen inte min privata situation. Jag lever mitt liv, som det är. Oavsett om jag faktiskt finns eller inte.
För vad kan jag annat göra?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar