Sårbarhet

 Måndag kväll

C och O kom åter från Blekinge och har varit på utflykt idag. Mamma har varit i Kungsbacka och träffat  sina barndomskompisar. Lella har snickrat och jag har umgåtts med Saga som kom med bil (och J) från Skåne mitt på dagen. Tyvärr kunde J inte stanna så länge så vi tog en fika och en smörgås, och sedan återvände hon till Skivarp, men Saga stannade här hos oss och gick en promenad med mig på eftermiddagen. Saga skall följa med oss till Stockholm och förhoppningsvis få några härliga veckor på Ornö. 

Det är roligt med sommarhund, och hon är så enkel och lättsam att ha. Jag hann sy en klänning till en av dockorna också, medan jag lyssnade färdigt på en deckare. Jan Mårtensons 52:a bok om Johan Homan, men det börjar kännas som om han gjort sitt nu, den gode Homan. Lite enahanda kan man säga..tror knappt jag läser några fler. Och jag har ju inte läst alla dessförinnan heller. Efter en lite mulen förmiddag har vi haft en härligt solig eftermiddag och nu grillar O och C och fixar middag åt oss. Vi äter ute på trädäcket. Det är så härligt i kvällssolen och med vågorna som brusar precis nedanför oss. 

Så blir det väl en kvällspromenad med Saga, och imorgon får vi plocka ihop oss och städa undan lite för att åka iväg mot östkusten igen. Men ungdomarna blir kvar ännu något dygn, och sedan kommer E och H hit mot slutet av veckan.

Livet rullar på i sin vanliga semesterlunk, och det är allt gott. Det borde vara sommar jämt.

Igår när jag var i samhället och handlade träffade jag min kusin A och hennes C. De hade övernattat i sin stuga, efter att ha firat midsommar med vänner i Onsala. Nu var de på väg hem till  Orust, men A läste en av sina dikter för mig, där på parkeringen utanför Konsum.

A som varit utbränd och deprimerad länge, drabbades av bröstcancer när hon fyllde 50, och vet en del om vad det innebär att plötsligt konfronteras med sin egen ändlighet och sårbarhet.

Att hennes egen mamma dog av bröstcancer, alldeles för tidigt, gör inte saken lättare.

Men A skriver dikter. Den här grep tag i mig:

Midsommarafton

 

240621

Midsommarafton

I tisdags kom O och C hit. Vi hade ett par härliga dagar tillsammans innan de igår eftermiddag åkte vidare för att fira midsommar med goda vänner i Blekinge. Vi har pratat, promenerat, spelat spel, och ätit och druckit gott. Precis som livet är när jag tycker det är som bäst. I onsdags gjorde vi en utflykt till Säro Västerskog och gick en vandring i naturreservatet innan vi åt en mycket god sen lunch på Blomstermåla. Dagen avslutades med ett besök på båt- och sjöfartsmuseet i Onsala. Intressant och trevligt. Entusiasterna där gör verkligen ett fint arbete med att hålla Onsalas sjöfartshistoria vid liv.

 De, dvs O och C, kommer tillbaka på söndag, och stannar ett par dagar. Det är så fint att få ha dem här och få tillbringa tid tillsammans med dem.

Sedan kom mamma med tåget i går kväll. Många förseningar, först mellan Stockholm och Göteborg, och sedan på Öresundståget, gjorde resan mycket längre än planerat och vi var både trötta och hungriga när vi till sist satte oss för att äta kycklingsallad här nere. Nu är klockan 10:19 och mamma sover fortfarande, det måste verkligen varit en pärs för henne.

Själv funderar jag på vad man skall äta på midsommarafton. Fiskförsäljaren har öppet till 13 så jag skall väl försöka komma iväg för lite inköp innan dess. Med den högst begränsade kylskåpskapacitet vi har här, köper man inte en massa saker ”i förväg” och har ”på lut” i kylskåpet, utan det handlar om att optimera så att man får plats för det man skall äta de allra närmaste måltiderna.

Lella fortsätter med sitt snickrande. Han är närmast manisk, men det blir ju väldigt fint, och är kanske bra för honom att ha något konkret att ta itu med. Att bara läsa böcker och lösa soduko skulle nog göra honom väldigt rastlös.

Planen är att vi stannar till tisdag, då vi vänder kosan mot Stockholm igen.

J kommer hit med Saga på måndag, och hon följer med oss till östkusten, sedan har jag ett läkarbesök på hudmottagningen på onsdag. Då skall de få titta på alla mina nya ”pipplor” och jag undrar om jag inte skall be henne att känna på min vänstra ljumske också, där det är lite knöligt, men kan vara ärrvävnad efter operationen och måste ju inte vara metastaser…..

På onsdag skall jag också få höja läkemedelsdosen. Till två tredjedelar. Äntligen. Samtidigt är jag ju lite fundersam på om jag inte  skall ta Alvedon i förebyggande syfte igen, vill ju gärna att det skall gå bra, och att jag inte skall få feber den här gången. Annars mår jag ju utmärkt, inga biverkningar överhuvudtaget. Det enda som jag märker av är en uttröttbarhet, ett större behov av att ”pusta ut” och vila mellan olika aktiviteter. Men det kan ju lika gärna vara psykologiskt, eller åldern, eller helt enkelt det faktum att jag nu har tid att känna att jag är trött. Till skillnad från när jag jobbade och bara ångade på hela dagarna.   Fast skall sanningen fram var datorarbete precis efter lunch inte min bästa gren, då hände det att jag satt och nästan nickade till vid skrivbordet.

Sedan är det dags för nya blodprover veckan därpå, så nu blir det lite mer sjukvårdsaktiviteter den närmaste tiden. Jag tänker att jag stannar i stan under den första tiden med lite högre dos, för att slippa råka ut för att vara på Ornö och må väldigt dåligt, vilket ju var rejält besvärligt förra gången. 

Helst vill jag ju vara här, men Lella längtar ju till Ornö, och nu har ungdomarna som vanligt bokat in sig, större delen av sommaren, så vi får väl se när jag kommer tillbaka. Men jag har flaggat för att jag faktiskt har första tjing på mitt hus. Så kan jag inte vara på Ornö, kommer jag hit, oavsett om de är här eller inte!

Nånå, det kommer väl visa sig hur det blir. Vi behöver inte ta ut alla planer i förväg. Nu är det midsommarafton och vi får ägna oss åt det. 

 

Tankar om en bok

 Tankarna om en bok

Reflektioner utifrån  Sven-Eric Liedmans ”Tidens smala näs”

Första delen av boken är en ganska tungläst redogörelse för tänkare och tankegångar, filosofer, ekonomer, politiker. Att Liedman har sin hemvist på vänsterkanten blir helt uppenbart. Och knappast så långt mot mitten som socialdemokratin.

Det gör det extra intressant hur han en bit in i boken redogör för hur han månar om demokratin. Jag blir lite imponerad. I min världsbild vet alltid de på vänsterkanten bäst, typ elitens diktatur, där de som ”sett ljuset”, förstått hur det förhåller sig, och är mer lämpade att fatta beslut än den stora ignoranta massan. Men Liedman pratar om en socialistisk värld där alla människor är delaktiga och ansvariga i beslutsfattandet. Och där alla människor, oavsett kön eller etnisk bakgrund har samma möjligheter och rättigheter. Och skyldigheter?

 Man slås av hur han formats av sin pietistiska barndom. Liedman, liksom jag, tror på det individuella engagemanget och ansvaret, att gömma sig i kollektivismens anonymitet, skapar inte en bättre värld. Det kollektiva beteendet leder snarare till att vi alla, ”utan skuld” driver mot vår undergång. Han betonar sina personliga små val som skall förbättra världen, han tröstar sig med att han aldrig haft bil, har slutat flyga och är vegetarian. Men han dricker vin som uppenbarligen måste importeras från andra länder, om än med tankbil snarare än med flygplan.

Jag som fungerar på samma sätt, får mig en tankeställare. Jag försöker, är medveten, får dåligt samvete, gör mina små insatser, men tänker ändå att ”man måste välja sina krig”. Vet att det finns så mycket jag gör som är dåligt för klimatet, även om jag gärna vill hjälpa till. Och förmår ändå inte riktigt att ge avkall på alla de godbitar och bekvämligheter jag tillskansat mig genom åren. Att tänka sig en tillvaro helt utan bil är svårast, även om jag åker mer tåg än de flesta jag känner.

Liedmans ganska hårda kritik mot Sverigedemokraterna i synnerhet, och nationalistisk högerpopulism i allmänhet, är inte svårt att sympatisera med. Desto mer intressant hur han beskriver den lokala sverigedemokraten i en by i Skåne som mest längtar tillbaka till en tid som flytt, en tid när livet på landsbygden var fyllt av aktivitet och rörelse, men som nu ligger tyst och tom. Nostalgi kallar han det. Och Liedman visar en oväntat stor förståelse och sympati för bonden från Örkelljunga.

Ett avsnitt i boken behandlar det han kallar desekularisering. Jag som har min tydliga hemvist i Svenska Kyrkan förstår först inte alls vad han menar. Men inser så småningom att han talar om ett globalt fenomen, där vissa islamistiska rörelser och Pingströrelsen breder ut sig, och får ett allt starkare inflytande över människor och samhällen på andra håll i världen. Och jag kan hålla med om att det är skrämmande. Även där talar vi om människor som ”funnit ljuset” och ”vet vad som är rätt”, till skillnad från sina medmänniskor. Skarpa gränser mellan rätt och fel, är lätta att hantera, och kräver inte så mycket tankemöda, men blir förödande i sina svepande generaliseringar. Och det är farligt. Men att påstå att detta är liktydigt med hur all religion fungerar, eller att det skulle vara bevis för att det inte finns någon Gud/högre makt, är också det en förenkling som riskerar att leda fel. Jag är inte ensam om en mer lågmäld religiositet, där vi ser människans universella längtan efter, och aning om, något ”bortom ” det konkreta och synliga, och med viss tolerans och förståelse kan se på hennes olika uttryck för detta sökande. Utan att med alltför hög röst hävda att jag själv har funnit den enda vägen….

Jag tänker att Liedman när det gäller religion, trots att han är filosof, har erfarenheter och insikter, som leder honom in i samma sorts schablonfållor, som jag själv hamnar i när det gäller socialismens olika yttringar.

Men så fortsätter han resonemanget och hamnar i förundran över ”världsalltet”, där han visserligen vägrar se att det skulle kunna skapa en större övergripande helhet, vad jag skulle kalla en metastruktur, men ändock av närmast religiös dignitet. Vad hindrar Liedman från att benämna det han kallar ”världsalltet” för Gud? Är det något slags kvardröjande ungdomsprotest mot den kyrkliga uppväxten i prästhemmet? Hur jag än vrider och vänder på Liedmans långa resonemang om ”religionen”, som han samtidigt påstår sig vilja nedtona betydelsen av, kan jag inte se någon motsättning mellan hans uttryck för förundran inför tillvaron, och det jag kallar religion. Jag tänker att det närmast handlar om vad vi väljer att kalla fenomenet, och hur vi uttrycker våra tankar och känslor inför det.

Han verkar inte heller förstå att man kan inta en ”mellanställning”, där man ”anar”, eller kanske hoppas på, något stort, men inte på något sätt är förmäten nog att hävda att man vet att det är så.  Jag tänker ofta att tron är just det, ”tro”, och att den har sitt värde i att vara just tro, tillit och förhoppning, snarare än med 100-procentigt säkerställd visshet. (Vilket ju i och för sig också är en illusion, då all visshet och alla kunskaper är relativa och korrelerar till det sammanhang i vilket de presenteras). Jag tänker att skiljelinjen mellan vetenskap och religion inte är så knivskarp som Liedman vill låta påskina, och vet att jag har stöd av flera av de kvantfysiker som forskar precis i vår moderna kunskaps framkanter. Man kanske borde kalla mig agnostiker, så mycket som jag inte vet inom religionens område, men jag tänker att det också är ett val man gör, snarare än en vetskap man drabbas av, att vilja hoppas på någon större mening i tillvaron. 

Att grunda sin tillvaro på ett sådant irrationellt hopp kan synas fåfängt, men jag tänker att det är vad vi gör livet igenom, i alla relationer till de medmänniskor vi möter. 

Jag vet inte att min man, eller mina barn, älskar mig, jag hoppas det och jag väljer att tro det. För att jag tycker mig få små bevis, eller tecken på att så är fallet, men kan naturligtvis ha fel. Kanske är jag bara en praktisk funktion som underlättar deras vardag och som de utnyttjar för att själva få ett så behagligt liv som möjligt, det kan jag ju omöjligt veta. Kanske möter de mina önskemål, och mina behov av bekräftelse i precis så hög grad att de kan manipulera mig att vara dem till mesta möjliga nytta. Men jag väljer att inte tro det. Jag väljer att tro att det finns kärlek och värme i livet, inte bara manipulerande utnyttjande, och i bästa fall symbiotiskt beroende, och jag lever mitt liv i förhoppningen och tilliten på att så är fallet. På samma sätt fungerar min tro på det jag kallar Gud, det är ett aktivt val att leva i en förhoppning och tillit till ”världsalltets” förmåga att på något sätt hitta vägar som gynnar vårt gemensamma goda, vårt gemensamma liv. Möjligen kan man tänka att det har något övergripande utilitaristiskt över sig, men jag väljer då att tänka att ”världsalltet” (eller ”universum” som många av mina new-age kamrater kallar det) har ett större perspektiv och då en större insikt än vad jag, som liten del av det stora hela, kan åstadkomma.

Det resonemanget ger mig en vila, en trygghet och ett lugn, som jag tänker att Liedmans förundran över världsalltet kanske också hjälper honom att uppnå, trots allt elände och alla hotande katastrofer vi ser omkring oss. Kanske måste vi ha den hjälpen att uppnå ett relativt lugn för att inte bli helt panikslagen och förlamas av det överväldigande skräckscenario som målas upp framför oss. Det är det lugnet som, trots allt, hjälper oss att tro att det lilla vi gör, faktiskt spelar någon roll, åtminstone som inspirationskälla till andra, och som får oss att inte helt tappa koncepterna och i självisk uppgivenhet slå sönder så mycket som möjligt av den värld vi kallar vår, utan i det lilla fortsätta med våra små försök att förbättra tillvaron. Jag tänker ju ofta på Luther, som, även om Gud sagt att jorden går under imorgon, ändå planterar ett äppelträd. Så vill jag leva, så försöker jag tänka.

Liedmans fortsatta resonemang berör bland annat skolan och hur vår skola verkar missgynna pojkarna, han drar av detta den intressanta reflexionen att de får en sämre utbildning och därför lättare blir ett offer för den kunskapsförnekande högerpopulismen. Det blir ett intressant försök till förklaring till varför kvinnor sympatiserar mer med vänsterpartierna och män med högerflanken. Jag vet inte om jag köper det, rakt av, men hans tankar om att friskoleverksamheten med vinstdrivande riskkapitalföretag gått för långt, har jag inte problem att dela.

 Det avslutande kapitlet ägnar han åt närmast existentiella funderingar åt det osannolika i  att just han, eller du, eller jag, blivit född och fått leva ett liv. Särskilt vi som levt i Sverige i fred och relativt välstånd. Att livet inte är rättvist, utan bara är, är en iakttagelse som också verkar ingå i hans förundran över tillvaron. Han betonar också hur svårt det är att sia om framtiden, och att stora förändringar (och förbättringar) tidigare skett när man inte alls kunnat ana dem. Han avslutar sin bok med en stilla förhoppning att det, trots allt, finns vägar som kommer att öppnas för mänskligheten, och att vi, på något sätt, kommer ha kraft och klokskap, att se dem och slå in på dem. 

Så genomlyses Liedmans bok återigen av förundran och förhoppning, närmast av kvaliteten av den tro och tillit man inte kan vara garanterad, men själv väljer att luta sig mot, och som i min världsbild närmast är av religiös karaktär.

Att ha cancer

 Jaja, skriva dagbok var det. Den här veckan har jag alltså varit ensam i Frillesås. Lella åkte till Finland för att fixa med markaffärer. Han kommer imorgon, jag hämtar honom i Åsa. Vädret har varit omväxlande. Jag har försökt komma ut lite, men inte gjort några längre promenader. Lite bilutflykter har det blivit, jag behöver få se något annat och tänka på något annat mellan varven. Annars har jag sytt mycket, dockor till mitt lilla barnbarn, som förhoppningsvis kommer i oktober/november om allt går bra. Och som jag kanske kan få träffa då, om jag fortfarande lever. Jobbar på med mina mediciner, dvs så jobbigt är det inte. Känner inte alls av dem för närvarande, Men så är det ju bara en tredjedel av den rekommenderade dosen. Nu har jag frågat en extra gång, men doktorn hävdar bestämt att jag skall stå kvar på denna pyttedos i två veckor till, och man får väl anta/hoppas att hon vet vad hon gör, och inte bara chansar. 

Ja, jag frågar mycket, undrar mycket, och är nog en ganska gräsligt jobbig patient. Men samtidigt tycker jag det är helt rimligt att jag som läkare är det. Jag kan och vet så mycket mer om allt som kan bli fel och gå på tok. Så det är väl faktiskt rimligt att jag har mycket funderingar kring vad som händer. 

Jag har ett larm inställt på min telefon, när jag skall ta medicinen, och själva melodin inger mig obehag. Det är som att den är betingad på att påminna mig om att jag är sjuk i en dödlig sjukdom och att jag måste ta giftiga läkemedel (fast i otillräcklig dos??) för att alls ha en chans till några år till, ett någotsånär normallångt liv, även om jag förmodligen inte alls blir så gammal som min mamma, mormor och mormorsmor. Det känns så ini vassen märkligt att jag, som nu är sist i kvinnolinjen i mitt släktträd, inte fick några döttrar och förmodligen inte heller lever ett så långt liv, utan dör i förtid. Efter mig, bara män….

Men det där larmet på telefonen, jag måste byta melodi, kanske blir det något jag får göra flera gånger. Men nu är det som att det hugger sig in i min själ, signalerar cancer lång väg…..”kom ihåg att du har cancer, kom ihåg att du har cancer, kom ihåg att du har cancer”……skit också!

Men som sagt, sytt, gjort lite utflykter, bla till linneväveriet i Horred, och till gårdsbageri i Idala och Frillesås kyrka, samt till fyren på Krogstadsudde, köpt ännu fler blommor, planterat dem, skottat jord, sått gräs och fixat lite ute när vädret varit ok. Så visst har jag försökt leva den här veckan också.

För det är ju det jag kommit fram till. Jag kan inte vänta. Inte skjuta upp det jag vill göra till senare. Jag gör det nu, varje dag. Finns inget att spara på, ingen vet om man får en morgondag.

För samtidigt som jag är uppfylld av min egen tragedi drabbas ju också andra människor av sorger och elände. L, den underbara sjuksköterskan på Ytterö som jag nästan känt mig som en extramamma till drabbades i onsdags kväll av en vertebralisdissektion! Unga människan, några och fyrtio, mamma till två egna och två bonusbarn, som alla bor hemma. Enormt energisk och älskad av alla. Nu kom hon in till SÖS snabbt som blixten, fick diagnos och läkemedelsbehandling och dissektionen verkar ha avstannat, men ack så nära det kan vara. Så tunn är hinnan mellan liv och död….det stämmer till eftertanke. Jag är i alla fall 20 år äldre. Och har hunnit med en del till. Men man är väl aldrig nöjd. 

Jag tänker mycket på Å och A. Två av mina ungdomsvänner som dött senaste åren. A i Leukemi och Å i bröstcancer. Visserligen var de året äldre än jag, men vi har ju insjuknat i samma ålder. Samtidigt finns det så många andra som drabbats av cancer, men klarat sig (än så länge), J, J, H,  min kusin A, M och hans dotter som båda fick malignt melanom, men upptäckte det i tid. Faster Cara levde många år efter en canceroperation, liksom gamlamorbror E. Så cancern i sig är ju inte alltid liktydigt med tidig död, men högriskmelanom, av grad III, med metastaser,  har ju inte riktigt den goda prognosen….så är jag tillbaka där -  i missmodet och uppgivenheten. Fast jag kämpar så för att hålla den borta och hålla humöret och hoppet uppe. Hur gör man egentligen för att hantera det här?

Jag är väl egentligen inte så rädd för att vara död, eller ens för att dö, men jag vill så gärna vara med ett tag till. Jag vill så förtvivlat gärna få några barnbarn, och få glädjen att se dem växa. Jag vill kunna göra resor med Lella och upptäcka spännande ställen i världen. Jag vill skratta och vara glad igen. Nu gråter jag mest. Det är så mycket jag vill, och samtidigt känns det som att det inte är någon mening med någonting, att det inte lönar något till att ens försöka. Som om livet är slut redan. Så konstigt. 

Ett slags frihet

  

240610

Måndag morgon

Vinden piskar vattnet mot stranden. Det är mulet, men regnar inte. Inte just nu. Lite har ju fallit av och till senaste dygnet, men också sol mellan varven. Men vinden……elen är billig nu. Vi kan tvätta och diska och laga mat med gott samvete. Men får klä på oss när vi går ut på promenad.

Lella åkte till Stockholm igår, han skall till Finland och ordna med markaffärer, så nu är jag ensam här nere en vecka. Jag passade på att åka ut till fyren på Krogstadsudde i blåsten och gick en promenad där. Lella har varit där förut, tillsammans med Oskar och har inte varit så sugen när jag föreslagit det. Så nu for jag själv.

Fantastisk miljö och en härlig promenad. 

Lyssnade sedan på ljudbok och sydde hela kvällen. Med vågorna framför ögonen. Det skådespelet tröttnar jag aldrig på.

 

Nu är det måndag, och jag skall fundera över hur jag skall nyttja veckan. Lite städ och plock här hemma är det hög tid att ta itu med. Men jag vill också komma iväg på lite utflykter.

Förutom de rent praktiska bekvämligheterna med toalett, dusch och hushållsmaskiner, är det ju möjligheten att röra sig som är den stora fördelen med att vara här, jämfört med att vara på Ornö, där jag i princip är fastlåst hemmavid och beroende av andra för att köra båt eller ta Waxholmsbåten till stan. Här hoppar jag in i bilen, och kör vart jag vill. Den friheten betyder mycket.

Börjar fundera på om jag skall försöka jobba igen……har ju datorn med mig. Och nu mår jag ju rätt ok, det vill säga fysiskt precis som vanligt. Kanske skulle jag trots allt börja på…..men är ärligt  talat inte jättesugen. Hur viktigt det än är.

Kontrollförlust

 240608

Kontrollförlust. Nog för att man kan tro att jag är ett kontrollfreak, men jag vet en del om kontrollförlust. Har ju varit med förr.

Det är numera ganska exakt 24 år sedan jag blev inlagd på Ersta psykiatriska klinik. Det var oerhört traumatiskt, och ett uttryck för kontrollförlust av, för mig, mycket stora mått.

Jag blev i princip ”tagen av banan” och fick konstatera att världen fortsatte att rulla på och leva alldeles utmärkt utan mig. Medan jag satt vid fönstret i mitt sjukhusrum och betraktade verksamheten utanför. Smärtsamt, men lärorikt. Redan då fick jag lite proportioner på min egen betydelse. Det vill säga, de enda som egentligen brydde sig, och behövde mig, var Lella och pojkarna. Mina pojkar som då var rätt små, men som nu är vuxna män.

Och lite grann är det väl så nu också. Utanför, avstängd, eller frivilligt exkluderad? Det är frågan, men tankarna kommer hela tiden till mig; visst jag kämpar för att få leva…..men varför inte bara strunta i det? Lägga sig ner och dö? Det är väl ändå ingen mening att fortsätta med det här? Inte ens roligt, bara något slags konstgjord andning, i väntan på döden.

Inget kan jag styra, inget kan jag påverka, jag bara hänger med, och får anpassa mig. Beroende av andra. Kontrollförlust är bara förnamnet.

Nationaldag

 240606

Nationaldagens kväll

Och en vacker och fridfull sådan. Men det har regnat rejält flera gånger under dagen idag. Och sedan, strålande sol däremellan. Och blåst har det gjort, med skummande vågor. Men nu är det så stilla, och fåglarna kvittrar försiktigt. Av havet hör man för ovanlighetens skull ingenting. Annars är det det ständiga bruset som på något sätt inramar tillvaron här. Hjälper till att skapa den där trygga och fria känslan jag har bara här, och ingen annanstans. Nu är klockan halv tio och vi har avslutat vårt TV-tittande, men jag sitter ännu uppe och inväntar att jag skall ta mina kvällsmediciner klockan tio. Det är konstigt hur det kan variera så, nu när jag inte har några biverkningar (annat än en massa hudförändringar förstås) undrar jag om de verkligen gör någon nytta. Nu skulle jag väl väldigt gärna vilja höja dosen, så att jag någongång snart kan komma i närheten av terapeutisk dos. Mycket knas kan hända under tiden, många tumörer kan växa till….och jag vill ju bli av med dem.

Nåväl, jag håller på med mina dockor. Nu vet vi ju att det är en liten pojke som väntas i slutet av oktober, men även små pojkar behöver dockor, och är det något som hans farmor kan lämna efter sig till honom är det väl sådana då. Man behöver ju inte kalla dem ”dockor”, om man har problem med det, det kanske snarare är ”gubbar”. Och ”gubbar” leker ju alla barn med. A undrade om jag kunde sy en i militärkläder, om han gav mig lämpligt tyg, och jag svarade att det går utmärkt. Kamouflagekläder dockor/gubbar får också finnas med. E muttrade något om att det är tur att det är H och han som är föräldrar till barnet…..

Imorgon skall jag gå till vårdcentralen här i Frillesås. Lite nervös är jag. Vet ju om att jag är överviktig och det är sådant primärvårdsdoktorer brukar ägna sig åt. Men jag har finfina prover, normala blodfetter, normalt blodsocker, för närvarande normalt blodtryck, och dricker ju extremt sparsamt med alkohol (Jag tog faktiskt ett glas Château Musar igår till Lellas födelsedagsmiddag, men det är det enda på över en månad) så egentligen kan han väl inte vara så sträng mot mig….och jag får väl försöka förklara mitt överviktsdilemma för honom….

Men tidigt skall jag vara där så det är nog bra om jag kommer i säng lite hyfsat ikväll. Och också somnar i lite bra tid. Så jag kan gå upp och duscha och äta lite frukost innan jag skall vara på mottagningen.

Röjsåg!

 Måndag morgon. en ny vecka.

Vi har haft ett par härliga dagar här i Frillesås. Nästan väl varma, men man skall väl inte klaga på det…nu kommer mer normalt svenskt sommarväder. På med långbyxor och tröjor…

Lella snickrar på ”kjolen” till trädäck, och jag gör små punktinsatser i trädgården. vattnar lite, rensar lite, flyttat en halv kompost. Men är väldigt sugen på att köra röjsåg. åtminstone en kort stund. Det behövs verkligen lite ansning ner mot havet, där vår strandäng är milt sagt vildvuxen.

Och jag mår allt bättre. Fortfarande lite stel och öm i händerna, men är det verkligen biverkningar, eller är det som mina händer är, nuförtiden?

Väldigt mycket hudförändringar har jag dock. Över hela bålen. Både rygg och bröst. Svårt att förhålla sig till. Men inget riktigt alarmerande vad jag kan se ännu.

Eftermiddag.

Körde röjsågen någon timme. Blev helt avdomnad i händerna, men kände mig som om jag fått mitt egna, vanliga liv tillbaka. Så härligt! Och så värt! 

Skickade ett meddelande till kontaktsjuksköterskan om mina hudförändringar och hon ordnade en tid på hudmottagningen i slutet av juni. Det känns också skönt. Att jag slipper tvinga Lella att kolla alla konstiga prickar jag fått, framförallt på ryggen.

Nu har vi druckit eftermiddagskaffe med äppelkronor och vaniljglass, och nu skall jag ta en sväng till samhället för att handla. Ikväll kommer O och A hit, och då blir det pizza, men jag måste köpa ingredienserna först!

Livet rullar på, vi lever det. Alla dessa dagar som kom och gick,…..det är väl just detta som är livet.

Världen

 240601

Lördag morgon, Frillesås

Så är vi här igen. Solen skiner efter nattens åskskurar, och jag sitter i min säng och ser ut över havet. Kaffe, croissanter och apelsinjuice till frukost är redan intaget och nu inväntar jag dagens första läkemedelsdos. Efter att för en vecka sedan tagit mediciner vid fem olika tillfällen varje dag, övergår jag från och med idag till tvådosförfarande (ja, det har naturligtvis varit en successiv minskning), vilket känns jätteskönt om det skulle kunna fungera. Kortisonet försvann för en vecka sedan och Alvedonet har jag tagit bort en efter en så att det nu bara är två 500 mg tabletter kvar. Kan man hoppas på ett bättre GT-värde när nya prover skall tas på vårdcentralen i veckan då?

Återigen slår det mig vilken enorm fokus jag har på att vara patient. Mediciner, provsvar, biverkningar, mätvärden, styr min tillvaro på ett sätt jag aldrig trott var möjligt.

Men jag vill verkligen inte att det skall ta över. Det finns så mycket annat.

Jag har kommit igång med min docksömnad. Glamrockaren Joakim är färdig som prototyp på gruppen ”Friends of Frost”. Tänker försöka plocka fram maskinen här och se om den kan sy lite i den trikå som maskinen på Ornö inte klarade av. Visst kan jag sy hela dockorna för hand, men med tanke på att händerna fortfarande är lite krångliga vore det ju skönt att kunna använda maskinen. Det finns ju ändå ganska många moment som måste göras för hand. Man får spara kraften till dem.  

Det händer så mycket i världen nu också. Sedan en tid har vi ju nästan blivit ”nyhetsknarkare”, Lella och jag. Dvs Lella har nog varit det ganska länge, men jag har dragits allt längre in i ”beroendet” att ständigt ha koll på senaste världshändelserna. Men med hotande klimatkatastrof,  krig i Ukraina, Sverige som medlem i NATO och som bidragande med krigsmateriel till Ukraina, krig i Gaza och närmast folkmord på palestinier, Trump som nu blivit fälld för brott i USA (fast vi inte vet påföljd ännu) fast han fortfarande kandiderar för en ny period som president, och Iran som använder sig av organiserad brottslighet i Sverige för att köpa tjänster och få våldsdåd utförda här hos oss, förutom alla påverkanskampanjer och IT-sabotage Ryssland ägnar sig åt, är det verkligen en turbulent och konstig värld att leva i. Jag är naturligtvis väldig glad åt mitt väntade barnbarn, men undrar samtidigt vad det är för samhälle hen skall få växa upp och leva i.  Å andra sidan har människor i alla tider satt barn till världen, hur dystra deras framtidsutsikter än sett ut. Det är nog något fundamentalt mänskligt hos de allra flesta av oss. Och kanske inte ens begränsat till mänsklighet, utan en drift och instinkt att föra släktet vidare som vi har gemensamt med alla levande varelser.

Om några dagar är det EU-val. Jag har pliktskyldigast röstat i de föregående. Jag tror ju på idén om en europeisk union, och att vi har mycket att vinna på samarbetet, men tidigare kanske inte reflekterat så mycket över det. Nu börjar EU-valet kännas väldigt angeläget, kanske till och med viktigare än riksdagsvalet, och ju mer jag funderar över det, läser och gör valkompasser, inser jag att jag är en väldigt övertygad EU-anhängare och att jag tycker att EU borde få större makt och möjligheter på en mängd olika områden där det skulle finnas vinster med att inte en massa olika nationella särintressen drog åt olika håll.  Klimatpolitiken är ett viktigt sådant område, där man på flera ställen i Europa ligger långt före oss i Sverige.

Anmärkningsvärt är dock att flera av de svenska partierna använder ord som ”gräns” (eller till och med ”murar”) i de budskap de vill föra fram. Jag är så trött på att man skall ”skydda gränsen” eller ”bygga murar”, de där protektionistiska och isolationistiska tendenserna tror jag är direkt skadliga.

Kan hända att det blir det avgörande kriteriet för vilka jag röstar för, och då går de flesta bort. Kvar blir egentligen miljöpartiet och liberalerna……och liberalerna är för kärnkraftsutbyggnad. Vilket jag är ytterligt tveksam till.  Jag tänker att det finns så mycket sol, vind och vatten runt om i världen, att det mest handlar om politiskt och ekonomiskt försöka få till bra förutsättningar för att kunna använda de förnyelsebara energikällorna. Och att det egentligen är vår bästa, eller snarare enda, möjlighet.