Tankarna om en bok
Reflektioner utifrån Sven-Eric Liedmans ”Tidens smala näs”
Första delen av boken är en ganska tungläst redogörelse för tänkare och tankegångar, filosofer, ekonomer, politiker. Att Liedman har sin hemvist på vänsterkanten blir helt uppenbart. Och knappast så långt mot mitten som socialdemokratin.
Det gör det extra intressant hur han en bit in i boken redogör för hur han månar om demokratin. Jag blir lite imponerad. I min världsbild vet alltid de på vänsterkanten bäst, typ elitens diktatur, där de som ”sett ljuset”, förstått hur det förhåller sig, och är mer lämpade att fatta beslut än den stora ignoranta massan. Men Liedman pratar om en socialistisk värld där alla människor är delaktiga och ansvariga i beslutsfattandet. Och där alla människor, oavsett kön eller etnisk bakgrund har samma möjligheter och rättigheter. Och skyldigheter?
Man slås av hur han formats av sin pietistiska barndom. Liedman, liksom jag, tror på det individuella engagemanget och ansvaret, att gömma sig i kollektivismens anonymitet, skapar inte en bättre värld. Det kollektiva beteendet leder snarare till att vi alla, ”utan skuld” driver mot vår undergång. Han betonar sina personliga små val som skall förbättra världen, han tröstar sig med att han aldrig haft bil, har slutat flyga och är vegetarian. Men han dricker vin som uppenbarligen måste importeras från andra länder, om än med tankbil snarare än med flygplan.
Jag som fungerar på samma sätt, får mig en tankeställare. Jag försöker, är medveten, får dåligt samvete, gör mina små insatser, men tänker ändå att ”man måste välja sina krig”. Vet att det finns så mycket jag gör som är dåligt för klimatet, även om jag gärna vill hjälpa till. Och förmår ändå inte riktigt att ge avkall på alla de godbitar och bekvämligheter jag tillskansat mig genom åren. Att tänka sig en tillvaro helt utan bil är svårast, även om jag åker mer tåg än de flesta jag känner.
Liedmans ganska hårda kritik mot Sverigedemokraterna i synnerhet, och nationalistisk högerpopulism i allmänhet, är inte svårt att sympatisera med. Desto mer intressant hur han beskriver den lokala sverigedemokraten i en by i Skåne som mest längtar tillbaka till en tid som flytt, en tid när livet på landsbygden var fyllt av aktivitet och rörelse, men som nu ligger tyst och tom. Nostalgi kallar han det. Och Liedman visar en oväntat stor förståelse och sympati för bonden från Örkelljunga.
Ett avsnitt i boken behandlar det han kallar desekularisering. Jag som har min tydliga hemvist i Svenska Kyrkan förstår först inte alls vad han menar. Men inser så småningom att han talar om ett globalt fenomen, där vissa islamistiska rörelser och Pingströrelsen breder ut sig, och får ett allt starkare inflytande över människor och samhällen på andra håll i världen. Och jag kan hålla med om att det är skrämmande. Även där talar vi om människor som ”funnit ljuset” och ”vet vad som är rätt”, till skillnad från sina medmänniskor. Skarpa gränser mellan rätt och fel, är lätta att hantera, och kräver inte så mycket tankemöda, men blir förödande i sina svepande generaliseringar. Och det är farligt. Men att påstå att detta är liktydigt med hur all religion fungerar, eller att det skulle vara bevis för att det inte finns någon Gud/högre makt, är också det en förenkling som riskerar att leda fel. Jag är inte ensam om en mer lågmäld religiositet, där vi ser människans universella längtan efter, och aning om, något ”bortom ” det konkreta och synliga, och med viss tolerans och förståelse kan se på hennes olika uttryck för detta sökande. Utan att med alltför hög röst hävda att jag själv har funnit den enda vägen….
Jag tänker att Liedman när det gäller religion, trots att han är filosof, har erfarenheter och insikter, som leder honom in i samma sorts schablonfållor, som jag själv hamnar i när det gäller socialismens olika yttringar.
Men så fortsätter han resonemanget och hamnar i förundran över ”världsalltet”, där han visserligen vägrar se att det skulle kunna skapa en större övergripande helhet, vad jag skulle kalla en metastruktur, men ändock av närmast religiös dignitet. Vad hindrar Liedman från att benämna det han kallar ”världsalltet” för Gud? Är det något slags kvardröjande ungdomsprotest mot den kyrkliga uppväxten i prästhemmet? Hur jag än vrider och vänder på Liedmans långa resonemang om ”religionen”, som han samtidigt påstår sig vilja nedtona betydelsen av, kan jag inte se någon motsättning mellan hans uttryck för förundran inför tillvaron, och det jag kallar religion. Jag tänker att det närmast handlar om vad vi väljer att kalla fenomenet, och hur vi uttrycker våra tankar och känslor inför det.
Han verkar inte heller förstå att man kan inta en ”mellanställning”, där man ”anar”, eller kanske hoppas på, något stort, men inte på något sätt är förmäten nog att hävda att man vet att det är så. Jag tänker ofta att tron är just det, ”tro”, och att den har sitt värde i att vara just tro, tillit och förhoppning, snarare än med 100-procentigt säkerställd visshet. (Vilket ju i och för sig också är en illusion, då all visshet och alla kunskaper är relativa och korrelerar till det sammanhang i vilket de presenteras). Jag tänker att skiljelinjen mellan vetenskap och religion inte är så knivskarp som Liedman vill låta påskina, och vet att jag har stöd av flera av de kvantfysiker som forskar precis i vår moderna kunskaps framkanter. Man kanske borde kalla mig agnostiker, så mycket som jag inte vet inom religionens område, men jag tänker att det också är ett val man gör, snarare än en vetskap man drabbas av, att vilja hoppas på någon större mening i tillvaron.
Att grunda sin tillvaro på ett sådant irrationellt hopp kan synas fåfängt, men jag tänker att det är vad vi gör livet igenom, i alla relationer till de medmänniskor vi möter.
Jag vet inte att min man, eller mina barn, älskar mig, jag hoppas det och jag väljer att tro det. För att jag tycker mig få små bevis, eller tecken på att så är fallet, men kan naturligtvis ha fel. Kanske är jag bara en praktisk funktion som underlättar deras vardag och som de utnyttjar för att själva få ett så behagligt liv som möjligt, det kan jag ju omöjligt veta. Kanske möter de mina önskemål, och mina behov av bekräftelse i precis så hög grad att de kan manipulera mig att vara dem till mesta möjliga nytta. Men jag väljer att inte tro det. Jag väljer att tro att det finns kärlek och värme i livet, inte bara manipulerande utnyttjande, och i bästa fall symbiotiskt beroende, och jag lever mitt liv i förhoppningen och tilliten på att så är fallet. På samma sätt fungerar min tro på det jag kallar Gud, det är ett aktivt val att leva i en förhoppning och tillit till ”världsalltets” förmåga att på något sätt hitta vägar som gynnar vårt gemensamma goda, vårt gemensamma liv. Möjligen kan man tänka att det har något övergripande utilitaristiskt över sig, men jag väljer då att tänka att ”världsalltet” (eller ”universum” som många av mina new-age kamrater kallar det) har ett större perspektiv och då en större insikt än vad jag, som liten del av det stora hela, kan åstadkomma.
Det resonemanget ger mig en vila, en trygghet och ett lugn, som jag tänker att Liedmans förundran över världsalltet kanske också hjälper honom att uppnå, trots allt elände och alla hotande katastrofer vi ser omkring oss. Kanske måste vi ha den hjälpen att uppnå ett relativt lugn för att inte bli helt panikslagen och förlamas av det överväldigande skräckscenario som målas upp framför oss. Det är det lugnet som, trots allt, hjälper oss att tro att det lilla vi gör, faktiskt spelar någon roll, åtminstone som inspirationskälla till andra, och som får oss att inte helt tappa koncepterna och i självisk uppgivenhet slå sönder så mycket som möjligt av den värld vi kallar vår, utan i det lilla fortsätta med våra små försök att förbättra tillvaron. Jag tänker ju ofta på Luther, som, även om Gud sagt att jorden går under imorgon, ändå planterar ett äppelträd. Så vill jag leva, så försöker jag tänka.
Liedmans fortsatta resonemang berör bland annat skolan och hur vår skola verkar missgynna pojkarna, han drar av detta den intressanta reflexionen att de får en sämre utbildning och därför lättare blir ett offer för den kunskapsförnekande högerpopulismen. Det blir ett intressant försök till förklaring till varför kvinnor sympatiserar mer med vänsterpartierna och män med högerflanken. Jag vet inte om jag köper det, rakt av, men hans tankar om att friskoleverksamheten med vinstdrivande riskkapitalföretag gått för långt, har jag inte problem att dela.
Det avslutande kapitlet ägnar han åt närmast existentiella funderingar åt det osannolika i att just han, eller du, eller jag, blivit född och fått leva ett liv. Särskilt vi som levt i Sverige i fred och relativt välstånd. Att livet inte är rättvist, utan bara är, är en iakttagelse som också verkar ingå i hans förundran över tillvaron. Han betonar också hur svårt det är att sia om framtiden, och att stora förändringar (och förbättringar) tidigare skett när man inte alls kunnat ana dem. Han avslutar sin bok med en stilla förhoppning att det, trots allt, finns vägar som kommer att öppnas för mänskligheten, och att vi, på något sätt, kommer ha kraft och klokskap, att se dem och slå in på dem.
Så genomlyses Liedmans bok återigen av förundran och förhoppning, närmast av kvaliteten av den tro och tillit man inte kan vara garanterad, men själv väljer att luta sig mot, och som i min världsbild närmast är av religiös karaktär.