240608
Kontrollförlust. Nog för att man kan tro att jag är ett kontrollfreak, men jag vet en del om kontrollförlust. Har ju varit med förr.
Det är numera ganska exakt 24 år sedan jag blev inlagd på Ersta psykiatriska klinik. Det var oerhört traumatiskt, och ett uttryck för kontrollförlust av, för mig, mycket stora mått.
Jag blev i princip ”tagen av banan” och fick konstatera att världen fortsatte att rulla på och leva alldeles utmärkt utan mig. Medan jag satt vid fönstret i mitt sjukhusrum och betraktade verksamheten utanför. Smärtsamt, men lärorikt. Redan då fick jag lite proportioner på min egen betydelse. Det vill säga, de enda som egentligen brydde sig, och behövde mig, var Lella och pojkarna. Mina pojkar som då var rätt små, men som nu är vuxna män.
Och lite grann är det väl så nu också. Utanför, avstängd, eller frivilligt exkluderad? Det är frågan, men tankarna kommer hela tiden till mig; visst jag kämpar för att få leva…..men varför inte bara strunta i det? Lägga sig ner och dö? Det är väl ändå ingen mening att fortsätta med det här? Inte ens roligt, bara något slags konstgjord andning, i väntan på döden.
Inget kan jag styra, inget kan jag påverka, jag bara hänger med, och får anpassa mig. Beroende av andra. Kontrollförlust är bara förnamnet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar