Jaja, skriva dagbok var det. Den här veckan har jag alltså varit ensam i Frillesås. Lella åkte till Finland för att fixa med markaffärer. Han kommer imorgon, jag hämtar honom i Åsa. Vädret har varit omväxlande. Jag har försökt komma ut lite, men inte gjort några längre promenader. Lite bilutflykter har det blivit, jag behöver få se något annat och tänka på något annat mellan varven. Annars har jag sytt mycket, dockor till mitt lilla barnbarn, som förhoppningsvis kommer i oktober/november om allt går bra. Och som jag kanske kan få träffa då, om jag fortfarande lever. Jobbar på med mina mediciner, dvs så jobbigt är det inte. Känner inte alls av dem för närvarande, Men så är det ju bara en tredjedel av den rekommenderade dosen. Nu har jag frågat en extra gång, men doktorn hävdar bestämt att jag skall stå kvar på denna pyttedos i två veckor till, och man får väl anta/hoppas att hon vet vad hon gör, och inte bara chansar.
Ja, jag frågar mycket, undrar mycket, och är nog en ganska gräsligt jobbig patient. Men samtidigt tycker jag det är helt rimligt att jag som läkare är det. Jag kan och vet så mycket mer om allt som kan bli fel och gå på tok. Så det är väl faktiskt rimligt att jag har mycket funderingar kring vad som händer.
Jag har ett larm inställt på min telefon, när jag skall ta medicinen, och själva melodin inger mig obehag. Det är som att den är betingad på att påminna mig om att jag är sjuk i en dödlig sjukdom och att jag måste ta giftiga läkemedel (fast i otillräcklig dos??) för att alls ha en chans till några år till, ett någotsånär normallångt liv, även om jag förmodligen inte alls blir så gammal som min mamma, mormor och mormorsmor. Det känns så ini vassen märkligt att jag, som nu är sist i kvinnolinjen i mitt släktträd, inte fick några döttrar och förmodligen inte heller lever ett så långt liv, utan dör i förtid. Efter mig, bara män….
Men det där larmet på telefonen, jag måste byta melodi, kanske blir det något jag får göra flera gånger. Men nu är det som att det hugger sig in i min själ, signalerar cancer lång väg…..”kom ihåg att du har cancer, kom ihåg att du har cancer, kom ihåg att du har cancer”……skit också!
Men som sagt, sytt, gjort lite utflykter, bla till linneväveriet i Horred, och till gårdsbageri i Idala och Frillesås kyrka, samt till fyren på Krogstadsudde, köpt ännu fler blommor, planterat dem, skottat jord, sått gräs och fixat lite ute när vädret varit ok. Så visst har jag försökt leva den här veckan också.
För det är ju det jag kommit fram till. Jag kan inte vänta. Inte skjuta upp det jag vill göra till senare. Jag gör det nu, varje dag. Finns inget att spara på, ingen vet om man får en morgondag.
För samtidigt som jag är uppfylld av min egen tragedi drabbas ju också andra människor av sorger och elände. L, den underbara sjuksköterskan på Ytterö som jag nästan känt mig som en extramamma till drabbades i onsdags kväll av en vertebralisdissektion! Unga människan, några och fyrtio, mamma till två egna och två bonusbarn, som alla bor hemma. Enormt energisk och älskad av alla. Nu kom hon in till SÖS snabbt som blixten, fick diagnos och läkemedelsbehandling och dissektionen verkar ha avstannat, men ack så nära det kan vara. Så tunn är hinnan mellan liv och död….det stämmer till eftertanke. Jag är i alla fall 20 år äldre. Och har hunnit med en del till. Men man är väl aldrig nöjd.
Jag tänker mycket på Å och A. Två av mina ungdomsvänner som dött senaste åren. A i Leukemi och Å i bröstcancer. Visserligen var de året äldre än jag, men vi har ju insjuknat i samma ålder. Samtidigt finns det så många andra som drabbats av cancer, men klarat sig (än så länge), J, J, H, min kusin A, M och hans dotter som båda fick malignt melanom, men upptäckte det i tid. Faster Cara levde många år efter en canceroperation, liksom gamlamorbror E. Så cancern i sig är ju inte alltid liktydigt med tidig död, men högriskmelanom, av grad III, med metastaser, har ju inte riktigt den goda prognosen….så är jag tillbaka där - i missmodet och uppgivenheten. Fast jag kämpar så för att hålla den borta och hålla humöret och hoppet uppe. Hur gör man egentligen för att hantera det här?
Jag är väl egentligen inte så rädd för att vara död, eller ens för att dö, men jag vill så gärna vara med ett tag till. Jag vill så förtvivlat gärna få några barnbarn, och få glädjen att se dem växa. Jag vill kunna göra resor med Lella och upptäcka spännande ställen i världen. Jag vill skratta och vara glad igen. Nu gråter jag mest. Det är så mycket jag vill, och samtidigt känns det som att det inte är någon mening med någonting, att det inte lönar något till att ens försöka. Som om livet är slut redan. Så konstigt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar