240706
Jag tänker en del på döden. Kanske inte så konstigt när man fått diagnos på metastaserad cancersjukdom. Men vad är det jag tänker? Ingen egentlig skräck för att vara död. I min föreställningsvärld finns det ju två alternativ. Antingen intet, dvs samma ovetande, okännande, otänkande tillstånd som alla de årtusenden som passerade innan jag kom till världen, eller så, finns det något slags fortsatt ”tillvaro” i gemenskap med det högre väsen, en del av oss väljer att kalla Gud. Jag hoppas på det senare, och vill för allt i världen inte missa den möjligheten om det är så, men kan inte uppamma någon mer uttalad skräck för det förra heller. Helvete eller liknande tror jag inte alls på, ser inte finessen med det. Astrid Lindgren lär ha hälsat sin syster med orden ”döden, döden, döden” vid varje samtal de hade ( i stort sett dagligen som jag förstått det), men jag förstår inte fullt ut varför. Nog är det bra att påminna sig om sin dödlighet, för att inte ”slarva bort” sitt liv. Men döden i sig är väl inte så mycket att fundera över. Den kommer oavsett vad vi tänker om den. Den kan vi inte göra något åt. Visserligen kan det vara senare, eller tidigare, men att den kommer till oss alla, förr eller senare, går inte att ändra på. Så det är egentligen inte annorlunda nu än när jag var 15, eller 35. Vi får möta den, utan kunskap om vad det är, tids nog. Och det gäller inte bara mig, utan oss alla. Egentligen är det mer konstruktivt att fundera över varför vi egentligen lever. Och hur vi kan använda den tid vi fått här på bäst sätt. Så jag återvänder till Snoopy: ”En dag skall vi alla dö. Ja, men alla andra dagar skall vi leva”
Och kanske är det mer meningsfullt att tänka på de dagar vi lever, den tid vi har, och vad vi gör med den.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar