En slags evighet?

 När jag är död, organismen, strukturen Karin, desintegrerad och borta, återstår ändå alla de atomer, elektroner, protoner, neutroner, kvantpartiklar och kvarkar, allt vad de heter, som en gång byggde upp mitt jag. Alla dessa små byggstenar som använts så många gånger, om och om igen. Som även efter solen slocknat och vårt Universum försvunnit, finns kvar och kan bygga upp nya universa, nya världar. De vet det inte, de känner inte, men de finns. Jag finns.

En utmätt tid

 En utmätt tid, är det det jag har nu? Eller är det kanske det vi alla har, hela tiden. Fast vi inte vet hur stort måttet är. Hur långt eller kort. Hur som helst är argumentet: ” det kan vi göra sedan” inte något som biter på mig. Jag kanske  inte har något sedan. Jag har bestämt mig för att åka på min tågluff. Till slut sade jag till Lella att jag åker ensam om han inte vill följa med. Av någon anledning blir han ju så missmodig av att jag vill resa. I förväg. Sedan brukar det bli rätt bra bara vi är iväg. Men tågluff verkar vara extra svårt. Han vill hellre flyga någonstans, och stanna där. Medan jag tycker själva resan är ett äventyr.

Hur som verkar det som om han åker med mig nu i alla fall. Eller åtminstone provar, så får han väl åka hem om det blir för hemskt. Vi har varit och köpt ett par byxor åt honom idag.Ett par lättare, mer snabbtorkande, som man förhoppningsvis kan tvätta på ett hotellrum.

Och jag försöker planera, så gott det går. Ha en plan, utan att binda upp oss för mycket i förväg.

Kustboning

 Så är vi här igen, i Frillesås. Ständigt pendlande upp och ner, mellan våra kustboningar. Här är mitt paradis. Här är jag hemma. 

Nu är det ett tag sedan vi var här. Olika konstellationer av den yngre generationen har njutit sina sommarveckor. Som jag förstått det har det varit ovanligt fina dagar, med mycket sol. Men visst har det regnat också, det syns på växtligheten. Det växer så det knakar och man får hålla efter ”västkustdjungeln” så den inte tar över fullständigt.

Själv mår jag fortsatt bra, ibland undrar jag om den där medicinen jag får nu bara är placebo, om man jämför med den jag fick i början på sommaren. Eller vad som gör att min kropp accepterar den så mycket bättre nu. Tyvärr gnager det ju en liten oro att också cancercellerna accepterar den bättre……dvs att den inte är så effektiv…Jag har också funderingar runt sjukvårdspersonalens attityder vad gäller behandlingen. Det är så ini vassen fokuserade på att det inte skall vara några biverkningar, utan att man skall må bra, att jag börjar misstänka att medicinen egentligen inte gör så stor nytta, utan bara möjligen fördröjer lite, och att det inte är ”värt” att må så dåligt om man ändå inte vinner så mycket på det. Samtidigt är den ju svindyr så helt meningslös kan den inte vara, då skulle en cost-benefitanalys gjort att man inte fick förskriva den. Och Läkemedelsverket har ju granskat, och godkänt , subventionering, så helt verkningslös kan den inte vara. Och visst kan det ju finnas lite biverkningar, men inte så mycket, eller så alarmerande. Trött, trött, trött är jag, sover massor.Fortsatt uppbubblande av seborroiska keratoser och andra hudpipplor, vilka jag inte kan låta bli att pilla på. Onda och av och till svullna leder, framför allt höger hand, och så senaste veckan, hudblödningar och en blödning i ögonvitan på höger öga. Allt sådant man kan få spontant, men som kan hänga samman med medicinen. Jag rapporterar snällt allt till kontaktsjuksköterskan men är samtidigt lite orolig att de skall få för sig att avbryta behandlingen om biverkningarna blir tydliga.

Höstvisa

 Har alltid älskat Tove Janssons och Erna Tauros höstvisa, och nu känns den mer aktuell än någonsin….

Sista sommaren?

 Sista sommaren

Vid åttatiden på morgonen har staden knappast vaknat ännu. Lite folk här och där, men ljuset och luften bär en stillhet, och skvallrar tydligt om att vi kommit till mitten av augusti, och sommaren går mot sitt slut. Sensommar kallar man det. Jag stannar upp lite i stillheten, på väg till labbet för att ta mina prover, och begrundar att det kan vara min sista sommar som nu är på upphällningen. Jag vet inte om det är så att överlevnaden förbättras av att man är övertygad om att man skall leva länge än, och det är klart att jag hoppas, jag vill, men övertygelsen kan jag inte uppamma, hur jag än försöker. Man kan nog få intrycket att jag är positiv och hoppfull i så gott som alla lägen, men det finns alltid kvar ett litet men, en beredskap för att det kanske går åt skogen. Och att jag kanske inte får en sommar till är för mig smärtsamt tydlig just nu. Även om jag naturligtvis vill se mitt barnbarn växa upp. Och när jag tänker på det blir jag lite blödig, gråten stockar sig i halsen. Men ingen riktig panik vill infinna sig. Vi vet ju inte ännu. Senare i eftermiddag får vi lite mer besked. Då får jag provsvar och jag bävar inför vad de kan visa. Jag vill ju verkligen inte att LD skall ha stigit ytterligare. Mår ju fortfarande ganska bra, skulle knappast tänkt på det om jag inte vore så ini vassen uppmärksam som jag blivit nu. Men visst är jag tröttare än vanligt, visst har jag ont i lederna. Vänster ljumske är fortfarande ”knölig”, och jag har hittat en liten svart prick på vänster arm som oroar mig och som jag nu fotograferat för att kunna ha lite koll på. Å andra sidan hade jag en på höger arm för några veckor sedan, som läkte och försvann. Så visst är jag extra nojig, det får erkännas, men det kanske inte är så konstigt heller?

Vi hade i alla fall tur med vädret

 Måndag

Det är fortfarande soligt. Skall detta vara sista sommaren i mitt liv var i varje fall vädret vackert.

I fredags fick vi besök. Arbetskamrater från Ytterö kom med båt, vi grillade, spelade spel, drack vin och pratade. På lördagen tog vi en promenad och åt en god middag tillsammans innan Lella och jag gick iväg till grannarnas gemensamma kräftskiva på allmänna bryggan. Våra gäster låg kvar vid vår brygga och grillade lite till på egen hand, tack och lov för självständiga människor som inte är så lättkränkta! Jag gick trots allt hem lite tidigare än Lella, tänkte ”titta till” våra gäster, (mest mitt eget behov av att vara en hyfsat god värdinna), men kände mig så trött och matt när jag kom upp till huset att jag ”bara lade mig på soffan några minuter” . Och somnade, med kläderna på. När jag väcktes av mitt medicinalarm en bra stund senare, var det bara att ta pillren, ta på sig pyjamas, borsta tänderna och krypa till kojs. Och sov sedan i ytterligare 12 timmar. Konstaterar, precis som när vi varit i Danmark, att jag visst klarar av att göra en massa roliga och trevliga saker. Men att jag blir så ini bomben trött efteråt. Och måste vila och sova mycket. Men det är ju i alla fall positivt att jag inte måste avstå från trevligheterna, även om jag måste återhämta mig i efterhand! Igår var det fortfarande vackert väder, och de stannade så vi fick umgås lite till innan de åkte åter mot fastlandet och det väntande arbetet. Semestern var slut för deras del. Själva lodar vi fortfarande kvar i sommarlunken. Jag virkar på Skruttens filt och Lella bygger en grind så barnbarnet inte skall ramlar ner för trappan. Båda förebereder vi oss för den viktiga personens ankomst!❤️

Öppenhet?

 En tanke har börjat gro. Trots allt tror jag väl i grund och botten att det finns en mening med det som sker? Att Gud har en avsikt att vända det vi upplever som ont till något gott och använda sig av det för ett högre, eller åtminstone större, ändamål.

Jag har en blogg, där jag inte skrivit något på mycket länge. Denna dagbok är högst privat och jag för den för min egen skull. Över huvudtaget har jag ju, utan att vara onödigt hemlighetsfull, inte direkt torgfört att jag blivit sjuk, utan i sociala medier, och annorstädes, liksom bara låtit bli att nämna det. Sjukdom är något privat, inget man diskuterar med alla och envar.

Samtidigt tänker jag att jag kanske skulle kunna hjälpa någon genom att dela med mig av denna ”andra resa”, den som inte liknar något jag tidigare varit med om, och som så tydligt visat vart vägen bär. Mot slutet, mot döden. Dit vi alla en gång skall, men som vi tenderar att förneka och förtränga under så lång tid av vårt liv.  Jag har ju för länge sedan framfört tanken att vi, utan att frossa eller älta i den, måste prata om döden, så att den inte kommer som en överraskning, när den väl dyker upp. I vårt moderna samhälle är döden en anomali, något vi tror oss kunna undvika, och vi blir närmast kränkta när den drabbar oss eller våra nära. Kanske skall jag försöka göra något vettigt också av denna del av mitt liv, denna upplevelse av att leva i dödens nära väntrum. Genom att dela med mig, ärligt och uppriktigt, av mina tankar och reflektioner, de svängningar jag går igenom, under denna tid. För jag tror ju faktiskt att vi måste prata om det. Även om det blir svårt när det berör mig personligen och man inte kan teoretisera lite allmänt, så tror jag att den personliga berättelsen har så mycket att ge. Att bidraga till att göra samma resa, som vi ju alla ska resa, på ett eller annat sätt, mindre plågsam för mina medmänniskor, kan väl vara ett uppdrag så gott som något?

Så hur går man tillväga, rent praktiskt alltså?

Skall jag bara ta upp min gamla blogg? Och fortsätta där?

Eller starta en ny ? Som börjar i februari 2024?

Eller fortsätta här i min egen vrå, för att låta någon annan avgöra, efteråt, om det är värt att låta andra läsa mina tankar?

Samtidigt känns det lite fegt. Vill jag dela med mig av resan, skall jag väl göra det när den sker. Och inte retrospektivt. Oavsett om jag lever tre månader eller tio år till.

En ritual

 240806

Jag sitter vid köksbordet med min lilla kvällsritual. Lella har som vanligt gått och lagt sig. Framför mig på bordet står dosetten, en medicinkopp att hälla upp doserna i, ett glas, en flaska cider (lätt alkoholfri) och en påse smågodis. Det är nio tabletter jag skall ta varje kväll. 6 Braftovi och 3 mektovi. Tillsammans betingande ett pris av 3000:-. De tre mektovi jag tar på förmiddagen kostar ca 1000.-. Dvs läkemedel för 4000:-. Varje dag. Stora är de också, åtminstone Braftovin och de utlöser alltid ett visst obehag när jag skall ta dem.

Ritualen är följande:

Det ligger en mektovi och två braftovi i varje fack i dosetten. Jag börjar med den översta och slår upp tabletterna i medicinkoppen. Så slår jag dricka i glaset och tar den första mektovi, därefter de två Braftovi, en efter en. Sköljer ned med ordentligt med dricka. Och avrundar med en, eller två, ”mutgodisar”. Så upprepas proceduren med de tre tabletter som ligger i nästa fack. Och så med de som ligger i det sista. Därefter loggar jag i min telefon att jag tagit tabletterna och sitter kvar vid bordet en stund så de hinner komma en bit ner i esofagus innan jag borstar tänderna och går och lägger mig. Och försöker sova. Ofta går det rätt bra att somna, men ibland får jag lyssna på en ljudbok tills jag somnar ifrån den. Ikväll får vi se. 

Vi åkte från Ornö vid lunchtid och åt en rejäl hamburgerlunch på Max i Länna. Den var verkligen väl stor och jag blev proppmätt, och närmast lite kraftlös när vi sedan gick in på Bauhaus. Orkade inte titta runt som jag brukar utan gick och satte mig och inväntade Lella. När vi kommit hem gick jag och lade mig. Och sov till kl 18! Helt utslagen. Och då trodde jag att jag sovit gott natten till idag…..nåväl vi får väl se hur det går. Kanske behövde jag bara ännu mer sömn…..eller så blir det en sömnlös natt.

Virkning

240805

På fredagen tog vi släpkärran och for norrut mot Stockholm  där vi sov över natten innan vi i lätt regn och med rätt många kassar åkte ut till Ornö på lördag eftermiddagen. Nu har vi haft några lugna fina dagar med sol och lågt tempo. Lite mer virkande har det blivit, trots mina onda handleder, men det är svårt att se någon direkt koppling mellan aktivitet och smärta, så jag vet inte om det egentligen spelar någon roll.

En liten semester

 

240801 

På väg norrut på E6 från Helsingborg mot Frillesås. Idag är det torsdag. I söndags åkte vi från Frillesås till Skivarp där vi lämnade tillbaka Saga och levde gästgiveriliv ett par dagar.  Vi bodde i sviten, åt god mat, och gjorde på måndagen en lång resa till Sandhammaren och Österlenkusten, åt lunch på hamnkrogen i Skillinge där grillade kammusslor smakade utmärkt. Via Simrishamn ett besök i Stenshuvuds nationalpark, återvände vi Skivarp. En väldigt fin dag.

  

Tisdag bar det iväg över Öresundsbron till Roskilde där vi efter lunch på en italiensk restaurang besåg domkyrkan, Nordens kanske finaste katedral.  Vi checkade in på hotell Comwell i Roskilde, och bodde där i ett litet, men trevligt rum i två nätter. Efter middag på hotellet sov vi gott och var nästa dag rustade att besöka Vikingaskeppsmuseet.

  

  

På eftermiddagen åkte till till Selsö slot, det ”bortglömda slottet” som legat orört i 150 år innan man med varsam hand började renovera det igen.

Efter ännu en natt på hotellet vände vi österut igen och åkte längs med Öresund till Helsingör där vi besökte Kronborgs slott innan vi tog färjan åter över sundet.