En tanke har börjat gro. Trots allt tror jag väl i grund och botten att det finns en mening med det som sker? Att Gud har en avsikt att vända det vi upplever som ont till något gott och använda sig av det för ett högre, eller åtminstone större, ändamål.
Jag har en blogg, där jag inte skrivit något på mycket länge. Denna dagbok är högst privat och jag för den för min egen skull. Över huvudtaget har jag ju, utan att vara onödigt hemlighetsfull, inte direkt torgfört att jag blivit sjuk, utan i sociala medier, och annorstädes, liksom bara låtit bli att nämna det. Sjukdom är något privat, inget man diskuterar med alla och envar.
Samtidigt tänker jag att jag kanske skulle kunna hjälpa någon genom att dela med mig av denna ”andra resa”, den som inte liknar något jag tidigare varit med om, och som så tydligt visat vart vägen bär. Mot slutet, mot döden. Dit vi alla en gång skall, men som vi tenderar att förneka och förtränga under så lång tid av vårt liv. Jag har ju för länge sedan framfört tanken att vi, utan att frossa eller älta i den, måste prata om döden, så att den inte kommer som en överraskning, när den väl dyker upp. I vårt moderna samhälle är döden en anomali, något vi tror oss kunna undvika, och vi blir närmast kränkta när den drabbar oss eller våra nära. Kanske skall jag försöka göra något vettigt också av denna del av mitt liv, denna upplevelse av att leva i dödens nära väntrum. Genom att dela med mig, ärligt och uppriktigt, av mina tankar och reflektioner, de svängningar jag går igenom, under denna tid. För jag tror ju faktiskt att vi måste prata om det. Även om det blir svårt när det berör mig personligen och man inte kan teoretisera lite allmänt, så tror jag att den personliga berättelsen har så mycket att ge. Att bidraga till att göra samma resa, som vi ju alla ska resa, på ett eller annat sätt, mindre plågsam för mina medmänniskor, kan väl vara ett uppdrag så gott som något?
Så hur går man tillväga, rent praktiskt alltså?
Skall jag bara ta upp min gamla blogg? Och fortsätta där?
Eller starta en ny ? Som börjar i februari 2024?
Eller fortsätta här i min egen vrå, för att låta någon annan avgöra, efteråt, om det är värt att låta andra läsa mina tankar?
Samtidigt känns det lite fegt. Vill jag dela med mig av resan, skall jag väl göra det när den sker. Och inte retrospektivt. Oavsett om jag lever tre månader eller tio år till.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar