Sista sommaren
Vid åttatiden på morgonen har staden knappast vaknat ännu. Lite folk här och där, men ljuset och luften bär en stillhet, och skvallrar tydligt om att vi kommit till mitten av augusti, och sommaren går mot sitt slut. Sensommar kallar man det. Jag stannar upp lite i stillheten, på väg till labbet för att ta mina prover, och begrundar att det kan vara min sista sommar som nu är på upphällningen. Jag vet inte om det är så att överlevnaden förbättras av att man är övertygad om att man skall leva länge än, och det är klart att jag hoppas, jag vill, men övertygelsen kan jag inte uppamma, hur jag än försöker. Man kan nog få intrycket att jag är positiv och hoppfull i så gott som alla lägen, men det finns alltid kvar ett litet men, en beredskap för att det kanske går åt skogen. Och att jag kanske inte får en sommar till är för mig smärtsamt tydlig just nu. Även om jag naturligtvis vill se mitt barnbarn växa upp. Och när jag tänker på det blir jag lite blödig, gråten stockar sig i halsen. Men ingen riktig panik vill infinna sig. Vi vet ju inte ännu. Senare i eftermiddag får vi lite mer besked. Då får jag provsvar och jag bävar inför vad de kan visa. Jag vill ju verkligen inte att LD skall ha stigit ytterligare. Mår ju fortfarande ganska bra, skulle knappast tänkt på det om jag inte vore så ini vassen uppmärksam som jag blivit nu. Men visst är jag tröttare än vanligt, visst har jag ont i lederna. Vänster ljumske är fortfarande ”knölig”, och jag har hittat en liten svart prick på vänster arm som oroar mig och som jag nu fotograferat för att kunna ha lite koll på. Å andra sidan hade jag en på höger arm för några veckor sedan, som läkte och försvann. Så visst är jag extra nojig, det får erkännas, men det kanske inte är så konstigt heller?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar