Den tredje åldern

Några reflektioner kring Patricia Tudor-Sandahls bok Den tredje åldern.

Genom att läsa Patricia Tudor-Sandahls böcker i den kronologiska ordning de skrivits kan man i viss mån följa hennes utveckling i andligt-existentiellt perspektiv under de senaste 15-20 åren. Redan då P T-S’s författarskap enbart utgick från hennes gärning och erfarenheter som psykoterapeut läste jag med behållning hennes böcker. Sedan dess (tidigt 90-tal) har hon själv genomgått omvälvande förändringar i sitt liv och också gjort ett bokslut med sin egen barndom och uppväxt. I nästa skede, efter detta avstamp i det som varit, synes hon sträcka sig framåt och försöka förmedla en vision, en hoppfull bild, av en bättre och meningsfull framtid såväl för sig själv som för sina läsare.

Boken ”Den tredje åldern” har jag dock hittills ”hoppat över”. Av någon märklig anledning verkade den inte beröra mig, jag var helt enkelt inte beredd att läsa om det näraliggande åldrande som jag själv står inför. Kanske kan man betrakta detta ointresse som en form av förnekande. Till min överraskning visar sig detta dock vara en mycket bra bok. Kanske en av hennes allra bästa. Eller också är det så att den just nu passar bra in i mitt liv, i min livshistoria. 49 år gammal står jag på tröskeln till den tredje åldern, de tysta och föga uppmärksammade åren mellan femtio och sjuttio.

Och mitt sammanfattande helhetsintryck av det hon förmedlar är bekräftelse. Vad skönt att det finns någon som bekräftar detta som jag själv börjat ana, det jag hoppas skall vara sant. Att åren mellan femtio och sjuttio skulle kunna vara en bra tid i livet. Kanske en av de allra bästa. Med tillräckligt med erfarenhet och kunskap för att få perspektiv på tillvaron, för att kunna njuta ett slags lugn i sin själ, samtidigt som man får mer egen tid till sitt förfogande och innan den successivt nedsatta fysiska förmågan i någon mer betydande grad begränsar ens möjligheter att leva ett aktivt liv. Jjippee! Femtio, here I come! Barnen är stora, klarar sig rätt bra på egen hand i vardagen. Relationen till min man är god, stadig och trygg, en varm glöd att värma sig och vila vid. Jag ser var min roll i yrkeslivet är. Ännu finns utrymme för justeringar men huvudinriktningen är klar, ligger fast sedan kanske femton år tillbaka. Jag har hittat mitt spår och trampar vidare i det. Enligt P T-S är goda relationer till de närmaste och ett trivsamt arbete två mycket viktiga faktorer för att uppleva ett välbefinnande i livet. Enligt min uppfattning gäller detta i vilken ålder man än befinner sig.

När det gäller just den tredje åldern hävdar hon vidare att bestämma sig för vad man värdesätter och sedan ha modet att omsätta det i handling är livsviktigt i denna fas av livet.
Man behöver i denna ålder inte bry sig så mycket om vad andra tycker och tänker (om de inte har makt att påverka ens liv i en negativ riktning därför att de inte godkänner en—min kommentar).Enligt P T-S är ett säkert sätt att hålla livsglädjen på avstånd att jämföra sig med andra. Avundsjuka är en säker glädjedödare, liksom förväntningarna att andra ska godkänna allt du gör. En annan central faktor som hon nämner och som kanske är såväl lättare som svårare att uppnå, är en god självacceptans. Här handlar det ju snarast om en intrapsykisk process hos den enskilde vilken förutsätter såväl ett visst mått av erfarenhet som en relativ personlig mognad. P T-S lyfter fram, och påminner om, sådana självklara, men ack så svåruppnåeliga, faktum som att självacceptansen underlättas av att man kan se sig själv som en del av en större helhet, ett större sammanhang, av att jämförelse med andra så gott som alltid är av ondo och att man skall akta sig för perfektionism .Hon för vidare ett resonemang om att skam står i vägen för acceptans och frihet, och att alla former av misslyckanden är skamfyllda i vår kultur. Många människor i vårt samhälle tyngs av idealbilder som blir mer och mer ouppnåeliga ju äldre vi blir. Som en följd av detta kan till och med den naturliga åldringsprocessen väcka skam i ett samhälle där idealet är att vara stark och fläckfri. Som motvikt till detta hävdar P T-S att man i den tredje åldern kan uppnå ”De fem friheterna”. Dessa är enligt henne
1. att se och höra det som finns här och nu (till skillnad från det som borde finnas, fanns eller kommer att finnas)
2. att säga vad man känner och tänker (till skillnad från det som man borde tänka och känna)
3. att känna vad man känner (till skillnad från vad man borde känna)
4, att begära vad man behöver (till skillnad från att alltid vänta på tillåtelse)
5.att riskera något för egen del (till skillnad från att alltid välja den tryggaste lösningen)

Detta kommer enl P T-S innebära att man blir modigare, att man inte längre behöver utmärka sig och till varje pris vara bäst utan att man kan uppnå insikten att även misslyckanden går att göra något bra av. Man kan se det som en ny chans att bestämma sig för vem man är och sedan vara det helt och fullt. Man slipper låtsas vara något annan än den man är. Man får gå sin egen väg.

Vidare visar P T-S på hur nya sfärer kan och bör få större betydelse i livet efter femtio.
Utöver det hon kallar den borgerliga sfären har man nu möjlighet att ägna sig mer åt såväl den sinnliga sfären som det hon kallar den andliga sfären. Hon menar inte att man skall överge det ena för att ge plats åt något annat, utan snarare att finna en balansgång mellan dem, där de alla har sin plats i ens liv, samtidigt som man bara ägnar sig helt och fullt åt en i taget.

Hon påpekar att balans inte är samma sak som stabilitet, utan att balans tvärtom förutsätter en viss flexibilitet och rörligt. Hon hävdar t.ex. att det inte går att hålla en psykisk balans om man har så orubbliga åsikter att nytänkande automatiskt utesluts. Den som vill behålla balansen måste våga riskera jämvikten ett tag, luta sig lite hit och lite dit, och ändå hitta tillbaka till mittpunkten.

Jag tilltalas av P T-S uppmaning att man skall ta vara på det lustfyllda i livet. Hon säger att man i den tredje åldern är skyldig sig själv att värna om sin tid och sin lust!
Enligt henne är det när man engagerar sig i det man har lust att göra (vilket inte alltid är det som är lätt eller som man är världsbäst på) som man mår som bäst. Därför bör man flera ggr om dagen fråga sig ”varför gör jag det här?”


Patricia Tudor-Sandahl ger alltså en positiv och hoppfylld bild av de möjligheter ”den tredje åldern” erbjuder. Men hon visar också på att det kräver medvetenhet, vilja, kunskap och engagemang från den enskilde för att uppnå denna fördelaktiga utveckling. Genom att läsa hennes bok kan man få en introduktion till detta arbete i ens eget liv.